Dödssynder och dygder

Det känns åtminstone lite bra att vällust bara är på andra steget ner i Dantes helvetesvandring. Kanske han såg det som en mild form av dödssynd?

Jag gick i gång på det här med synd och dygder. Så detta blir ett ganska långt inlägg, där Wikipedia är källan (när jag inte funderar själv).

När vi samtalar om lust och liv är det lätt att komma in på religionens roll för hur vi uppfattar oss själva och världen. Den katolska kyrkan har genom århundradena hittat på massor av fiffiga sätt att göra så att människor känner skuld och skam. Till exempel genom att klassa beteenden som synder eller dygder. Jag som lever i dag kan ha distans till de katolska påbuden. Men jag tänker på alla dem som genom århundradena faktiskt trodde att de skulle brinna i helvetet om de förföll till någon av dödssynderna (längre ner kan du ju se hur kul man trodde att det var på medeltiden...) som enligt Wikipedia är:

1. Högmod (storhetsvansinne, fåfänga; eller åtminstone övermod; Hybris) - superbia
2. Girighet - avaritia
3. Vällust (otukt eller begär) - luxuria
4. Avund - invidia
5. Frosseri - gula
6. Vrede (I vissa fall även hämnd) - ira
7. Lättja (likgiltighet) - acedia.

Om jag då istället vänder näsan mot dygderna, alltså hur jag bör bete mig, ser listan ut så här:
1. Dygd - virt (motsats till vällust)
2. Öppenhet - liberalis (motsats till girighet)
3. Avhållsamhet - frenum (motsats till frosseri)
4. Flit - industria (motsats till lättja)
5. Tålamod - patientia (motsats till vrede)
6. Medmänsklighet - humanitas (motsats till avund)
7. Ödmjukhet - humilitas (motsats till högmod)

Orden som är kursiverade är de latinska namnen för synder och dygder.

Hieronymus Bosch var verkligen en hejare på att tydliggöra
vilka plågor de som levde ett icke dygdefullt leverne skulle erfara...
Katolska kyrkan måste ha varit tacksam över hans konst.

Naturligtvis kan det vara så att du (och även jag) kan tycka att okej, vissa av de här sakerna ligger det något i. Det är ju till exempel sjyst att var medmänsklig, rätt bra att ha tålamod ibland och kanske mindre bra att vara girig.
Men titta på listan utifrån perspektivet lust och liv. Vilka av de här påbuden tycker du är livsbejakande?
Jag tittar närmare på tre av dem. Dödssynden vällust samt dygderna dygd och avhållsamhet. De är inte särskilt lustiga tycker jag.
Jag forsätter använda Wikipedia som källa.

Vällust är sinnlig njutning, till exempel sexuell, men även annan. Enligt katolska kyrkans tradition betraktas ett liv i omättligt sökande efter vällust (lat. luxuria) som en dödssynd.Om man hänger sig åt denna dödssynd skulle man i helvetet bli insmord i eld och svavel. Den av de sju dygderna som är motsatsen till vällust är kyskhet (avhållsamhet).
Avhållsamhet innebär att man avstår från någonting, oftast sexuellt umgänge. Sexuell avhållsamhet utesluter inte intim samlevnad med en annan människa, som celibat gör.
Orsaker till avhållsamhet kan vara:

* Kyskhet (religiösa eller ideologiska skäl)
* Undvikande av graviditet
* Undvikande av sexuellt överförda infektioner


Kyskhet innebär temporär eller perpetuell sexuell avhållsamhet av religiösa eller moraliska skäl, i vid mening även efterlevnad av religiösa föreskrifter om sexuella handlingar och tankar.

Tillfällig och absolut kyskhet spelar en framträdande roll i många religioner (jämför celibat). Kyskhetsbuden är dock inte alltid eller överallt etiskt motiverade utan kan ingå i det rituella mönstret. Absolut religiös kyskhet är ofta förbunden med ställningen som munk eller nunna, ibland med prästämbete.

I västvärlden har termen blivit nära förknippad med sexuell avhållsamhet, särskilt innan äktenskapet. Betydelsen av kyskhet sträcker sig dock utanför sexualiteten och kan användas för personer i alla civilstånd, oavsett om man är gift eller ensamstående, om man är lekman eller vigd till något av kyrkans ämbeten.

Kyskhet inom äktenskapet poängterar den livslånga troheten och utesluter därför sexuell kontakt med andra personer. Den räknas med bland de kristna dygderna och ställs då som motsats till lustan. I många kulturer har kyskhet varit avgörande för en kvinnas, och i viss mån en mans, heder.
Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. Även om begreppet dygd kan spela en viktig roll i flera etiska system så intar det den i särklass mest centrala rollen i den etiska skola som kallas för dygdetik. Dygdens definition och exemplifiering kan ses som sociala normer.

Den systematiska läran om dygden går tillbaka på den antika filosofin. Från övervägandena hos Platon, Aristoteles, Cicero och stoikerna utvecklades ett system med fyra kardinaldygder:

* rättrådighet (dikaiosyne)
* tapperhet (andreia)
* vishet (sofia)
* måttfullhet (sofrosyne)

Dessa utgör enligt teorin grundvalen för alla andra dygder. Aristoteles utvecklade systemet, med en tudelat dygdbegrepp: dianoetiska dygder som hade med kunskapen att göra, och etiska dygder som var handlingar som grundade sig på medfödda egenskaper. Enligt Aristoteles var den rätta handlingen den som valde mitten av ytterligheter, mesotes, som kanske bäst översätts med lagom.

Åh, vad trist det låter!