Morgonmeditation

Jag sitter i mitt gröna meditationsrum och blundar. Jag känner doften av rökelse.
Nyss har jag stått upp och sett lågan i stearinljuset fladdra. Jag har känt mina oljeindränkta händer massera min kropp. Massagen och den fladdrande lågan är en bra väg in i meditation för mig. Mitt tempo saktar ner. Jag blir ett med min kropp. Beröringen väcker den, säger den att vi är ett, att mitt medvetna jag bryt mig om kroppen.
Och nu sitter jag här. Jag hör ljudet strömma med låg volym ur de små högtalarna i fönstret som jag har kopplat till min iPhone. Just i dag är det en chakrameditation av Osho.
Jag känner igen musiken, har hört den många gånger och den gör mig också medveten om mina chakran. Jag börjar att andas in genom ena näsborren, ut genom den andra. Det kallas för något fint, antagligen på sanskrit, och jag har lärt mig att den andningens syfte är att balansera de båda hjärnhalvorna. Ibland känns den ena näsborren lite täppt. Nu var det höger. Sofia Sjöblom, min vän andningspedagogen, säger att det beror på att ena näsborren – och därmed ena hjärnhalvan (om jag fattar det rätt) är mer aktiv så där drygt en och en halv timme i taget. Och jag har lagt märke till att känslan av täppthet har växlat mellan näsborrarna beroende på vilken tid jag gör min morgonmeditation.
Jag släpper ner mina händer, låter dem vila i knäet. Jag känner hur andningen går ner i magen. Nästan hela tiden fladdrar tankar förbi. Jag låter dem passera (fast vissa morgnar, när jag har något bekymmer har de en tendens att fastna..).
Jag bevittnar mina tankar. Någon liten stund emellanåt blir det tyst. En skön tystnad. A gap, skulle nog Eckhart Tolle ha sagt. Då är jag i något större en liten stund. Min lilla värld och mina små bekymmer finns inte där. Jag är i ett med alltet. Jag är i sann meditation. Vissa morgnar händer det inte alls. Andra morgnar är det tyst i kanske en minut. Hur det än är, så är det precis som det ska vara.
Jag känner att jag kan kalla mig en meditatör nu. Den här stunden med mig själv varje morgon grundar mig. Jag blir mer redo att möta dagen och det sker från ett inre lugn.
Ibland under dagen kan jag komma på mig med att stressa upp mig, att tävla med mig själv om något. Och då andas jag. Och hittar tillbaka till mig själv. Inte alltid, så klart. Men ganska ofta. Jag andas, blir närvarande. Allt oftare lägger jag märke till vad jag faktiskt gör.
Nu känner jag hur mina fingertoppar rör vid tangentbordet. Hur de hittar rätt, nästan av sig själva. Jag känner min rumpa mot kontorsstolen. Jag lägger märke till att jag för det mesta tittar på skärmen och inte på mina händer. Jag är i mitt skrivande. Närvarande i mitt skrivande.
Strax ska dagen fortsätta. Jag ska gå in i duschen och känna vattnet. Jag ska torka mig och känna frottén mot min hud, jag ska klä på mig och känna kläderna mot min hud. Jag ska gå ut i vinterkylan och känner vinterluften mot min kind. Och ju mer närvarande jag kan vara i det, desto bättre för mig, känns det som.
Tolle säger att det inte finns några bekymmer i nuet. Bekymren är något för egot, något i framtiden eller något som redan har hänt. Och när jag är här och nu försvinner de. Nu är det jag och datorn. Inget mer.
Jag är så tacksam över att jag har hittat till meditation och till närvaro!