Precious - vi är alla värdefulla!

Det kommer en rad starka filmer till mig just nu. Som en bisvärm som jagar honung. Som om något vill påminna mig om livet och våra val och hur lätt det är att omgivningen, att liv, är så överväldigande att det är svårt att uppfatta att valen faktiskt finns.
Först var det Fish Tank, där huvudpersonen eventuellt kommer att ta sig ur sitt fängelse. Eventuellt.
Sedan var det Konsten att vara människa, som bland mycket annat speglade vårtparadoxala liv, där människor i vår del av världen kan gödsla med sina prylar, samtidigt som meningslösheten breder ut sig. Om man inte vågar stanna upp, se sitt liv, ta ansvar för sitt liv, göra aktiva val. Vara fru eller herre över sitt liv så att säga.
Och nu är det alltså Precious, en liten indepenentfilm, en film som låg och guppade i ett bakvatten (en festival i USA) men som Oprah Winfrey fick syn på och tog på släp ut till den breda Mississippi Och med hjälp av hennes beskyddande hand (eller snarare pengar) når nu Precious en världspublik. Och det är den värld.
Också denna gång handlar det om livet. Om möjligheterna. Om att vara ett offer för omständigheterna. Och om att vakna upp och så småningom förstå: Jag är värdefull. Jag har ett värde. Jag har ett liv. Jag kan säga ja och jag kan säga nej. Ungefär så.
Det finns något så hoppingivande i det. Att människor i alla tre filmerna ser vilket fängelse de lever i (det är min privata metafor för de normer, värderingar, den prägling vi bär med oss) eller kanske snarare på något plan erfar att det faktiskt är ett fängelse de lever i .
Och, det viktigaste av allt, att det finns ett liv, ett större liv, ett rikare liv, utanför detta fängelse. I samtliga tre filmer är det kvinnor som kommer till insikt. Kvinnor med olika strategier.
I Konsten att vara människa väljer Susanne närvaro och att släppa på kraven, i Fish tank spelar dansen en stor roll och i Precious handlar det om det värde huvudpersonen känner när hon inser att hon faktiskt är ganska smart. När hon inser att hon kan välja utbildningsvägen och på det sättet välja ett liv som hennes föräldrar inte förmådde. Det var en lång inledning.
Precious. Värdefull. (Eller som i Sagan om ringen, där Gollum kallade ringen för Precious i originalet och som blev ”Min älsssskade”i Åke Ohlmarks svenska översättning). När vi möter Precious upplever hon sig som allt annat än det (även om hon drömmer i rosa och rött). Hon blir ständigt slagen av sin mamma, återkommande våldtagen av sin pappa, hon är kraftigt överviktigt, hunsad och gravid med sitt andra barn som så klart hennes far är pappa till. Hon är alltså på botten. Och det är där vi möter henne.
Men redan i förtexterna finns det något så ömsint, något som gör att jag som betraktare anar att filmskaparna är lojal med Precious. Och det är att de första orden som står (filmtitel, vem som regisserad, några visdomsord) är skrivna för hand med en lite darrig hand och med en stavning som lämnar mycket i övrigt att önska (det handskrivna bli ”översatt” till korrekt engelska). Och jag förstår att en av de saker Precious behöver kämpa med är att lära sig läsa och skriva.
16 år, missbrukad på alla sätt, gravid och dessutom analfabet. Första halvtimmen är tuff. Som tur är är beskrivningarna av våldet i Precious liv ganska nedtonade. Jag förstår ändå kraftfullheten i våldet. Det räcker så. Allt behöver inte visas i bild. I min smak balanserar det på gränsen och blir ändå utståbart.
Jag förstår att Precious situation bokstavligt talat är livsfarligt och att något måste hända för att hon ska kunna få leva ett värdigt liv. Så klart händer detta. Hon kommer till en skola för flickor som hon. Som hamnat vid sidan av och som får en andra chans.
Precious utspelar sig i Harlem, New York i slutet av 1980-talet. Den bygger på boken Push skriven av Sapphire, som arbetat som lärare på just en sådan skola. Jag såg henne bli intervjuad av Skavlan häromveckan.
Och det är så uppenbart att människor som Sapphire är som goda feer. Och det behövs många sådana som ställer upp för och uppmuntrar människor med oddsen emot sig. Vilken hjälte att viga sitt liv åt dessa unga kvinnor. Och jag tänker att det måste kännas så underbart de gånger maskrosorna börjar blomma.
Jag såg filmen tillsammans med Stella och Alexander. Vi var tagna alla tre. Stella går i nian jobbar som kamratstödjare på Dammfriskolan. Det jobbet kan hon sätta i relief till Precious värld. För även om livet inte är närmelsevis så hårt i Malmö, så finns det ändå sådana som är på väg att halka ur systemet här.
Kanske är en av de saker som berör mig i de här tre filmerna att de känns nära. Det känns verkliga. Och detta oavsett genre. Alltså oavsett om de klassas som en dokumentär eller som en spelfilm. Spelfilmerna skildrar också högst verkliga miljöer som många människor lever i, men som medelklassmänniskor som jag inte ser så mycket av.
Och det behövs – i alla tider – att människor visar det livet och tar parti för människorna som lever där. Och i dem möter jag maskrosorna. De som tränger sig igenom asfalten. De som har en egen stark kraft. De som vill leva. Se som inte ger upp. Se Fish tank, se Konsten att vara människa, se Precious. Du är också värdefull. Jag med!
Jag är inte ensam om att gilla filmen. Här kan du klicka dig fram bland lovorden: Svenska dagbladet, Dagens Nyheter Aftonbladet.
Jag tänkte jag skulle börja länka till bloggar också. Är en bebis på det området. Här iaf en blogg (Film Babble Blog) som uppmärksammar filmen.