charlotterudenstam

Det här med att vara perfekt

Visst är det okej att vara en svart banan? Mer perfekt än så behöver ingen vara ;) Är du också en sådan som mig, en sådan person som stä...


Visst är det okej att vara en svart banan? Mer perfekt än så behöver ingen vara ;)


Är du också en sådan som mig, en sådan person som ställer höga krav på dig själv?
Välkommen i klubben.
Ibland, när jag ser resultat som jag är nöjd med, känns de höga prestationskraven bra. (Mina böcker exempelvis). Men det finns andra gånger då de tynger mig. Och under detta finns den där rädslan för att uppfattas som en bluff.
Det här inlägget handlar om att våga undersöka starka och jobbiga känslor! Välkommen in i min värld!

För ungefär tio år sedan befann jag mig under ett par veckor på Bali. Jag minns, en eftermiddag i skuggan på ett litet fik med betonggolv, hur en insikt kom seglande in i mitt hjärta från ovan, kändes det som. I ett stod det klart för mig vad jag hade fått ut av att gå i traditionell terapi under mer än ett års tid. Det var för just den här insikten: Jag behöver inte vara perfekt.
Den där manlige terapeuten och jag var ingen särskilt bra matchning, jag hade ibland ifrågasatt att jag gick och berättade min drömmar för honom. Då och då funderade jag på vem som skulle betala vem egentligen…
Nåväl. Jag minns så väl den där insikten som kom till mig i den tryckande värmen på det enkla kaféet på Bali: Jag behöver inte vara perfekt. Det kändes så underbart!

Men steget från insikt till att verkligen omfattas av insikten kan vara lång. I går hände mig något som aktualiserade att jag fortfarande går och bär på känslan av att jag inte får göra fel (ett annat sätt att uttrycka kravet på perfektion).
Jag fick en fråga av en vän och kände mig svarslös, jag kunde inte leverera det svar hon önskade. Jag frågade min man om han hade ett svar på frågan. Och han svarade med att säga något om att jag alltid ställer så höga krav på mig själv (i detta fall att ge ett både djupt och relevant svar på en fråga) och att det är svårt för mig att lyckas om jag lägger ribban uppe vid taket.

Det kändes som att allting bara stannade av. Jag hamnade i chock. Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Och paniken kom sig av att det enkla faktum att jag inte kunde svara på en fråga. Jag skulle vara tvungen att visa att jag inte är perfekt. Och det gjorde mig livrädd.

Det är så underbart med den här inre resan jag varit ute på i mer än tio år nu. Den som ger mig möjlighet att få nya insikter och att också att inte drunkna i mina starka känslor. Det var så klart jobbigt att känna chocken och paniken i går. Men samtidigt var det så intressant att jag fick möjlighet att se närmare på det. Att våga vara nyfiken på vilka mekanismer det är som skapar de där starka känslorna, att efterforska var i kroppen känslan sitter och vad som ligger bakom känslan. (Detta är metoder som jag bland annat lärt mig på Essence-training på Oshorisk, TACK!).

Så jag kunde liksom känna allt det som hände. Känna min hjälplöshet. Min rädsla. Det var som att jag blev en liten liten livrädd flicka. Jag började gråta och Alexander höll om mig. Det var den lilla flickan i mig som behövde bli kramad. Så kände jag en ilska som väcktes och det handlade om att jag inte får visa att jag är ledsen och sårbar, att Alexander (i det här fallet) skulle kunna skada mig om jag visade mig sårbar. Och jag kunde redovisa det här för honom. Jag kände ett starkt tryck i mitt hjärtchakra (kärlek, känslor).

Sedan fortsatte jag med mitt under senefttermiddagen och det fanns hela tiden en underström av dessa känslor av panik över att jag inte kunde leverera ett svar under de timmar som passerade. (Det lättade något under den halvtimme jag simmade). Paniken och rädslan som skapades av att inte kunna prestera. Av att kanske kunna ses som en bluff.

På kvällen gjorde Alexander en regressionsövning med mig och jag fick möta mig själv som sjuåring. Och där mötte jag det där barnet som var så rädd för att göra fel, barnet som var så duktigt, barnet som presterade, barnet som stängde inne känslor av att vara ledsen.
Och det som kom till mig var: Jag får inte göra fel! Jag får inte göra fel! Jag får inte göra fel!
Alexander sa till mig: Du får göra fel. Och då steg paniken i mig. Hela min organism sa: Nehej, jag får inte alls göra fel, det är livsfarligt att göra fel.

Och så letade vi bakom känslan av att inte få göra fel och där fanns en liten flicka som var livrädd att bli övergiven. Den lilla flickan i mig är övertygad om att det är så här: Om jag gör fel, så blir jag övergiven och då kommer jag att .

Wow, liksom.

Vilken nyckel jag har fått genom att möta den starka känslan jag fick i går. Jag är så tacksam att jag mötte den istället för att fly från den. Inte konstigt att jag är rädd för att göra fel om en del av mig tror att det utgör ett hot mot mitt liv.

Så det där kravet på mig själv att vara perfekt ligger fortfarande och lurar i vassen. Det kan anfalla mig när jag är sårbar. Men jag kan hantera det och ganska snabbt återvända till mig själv. När jag vet att jag är värd att älska – och visar kärlek till mig själv – så blir det allt mindre att vara perfekt, i mina eller andras ögon.

Och tänk när den dagen kommer när det känns lugnt att göra fel.

Fast där är jag inte än.

Jag valde att beskriva det här dels för att klargöra något för mig själv, dels för att öppet visa att jag kan göra fel och överleva (hihi) och på köpet så blev ju något väldigt tydligt för mig: Nämligen att jag vågar vara i mina inre processer och lära mig något av det.
Jag känner sådan tacksamhet över allt detta!

PS: Det svar jag så småningom levererade till min vän var att beskriva lite grand av det jag skrivit här. Och jag blev emottagen i kärlek. Det är inte så farligt att ibland sakna svar.


Kram till hela dig, till alla delar i dig, även dem som du i dag kanske inte tycker är perfekta… ☺ Vi är bra precis som vi är!

Namaste – I rejoice your Buddha within!

Related

tacksamhet 7471762732971775202

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Så bra skrivet. Och intressant och sant att vi inom oss har en orsak till det vi är rädda för. Men ofta vet vi inte den orsaken så klart.

    Jag kan göra den analysen du gick igenom ibland fast kanske på ett mindre djupt plan. Dvs jag tänker "Varför är jag rädd för detta, varför, varför, varför är jag egentligen rädd för detta? Och komma fram till jobbiga saker som också är tramsiga. När jag kommit fram till den egentliga orsaken blir jag så irriterad på mig själv att jag gått omkring och liksom lurat mig själv att känna en viss rädsla och sen släpper den. Kram Anna Ström

    SvaraRadera
  2. Jag önskade endast att du av frågan skulle träda in nånstans där du undvikit att träda in...
    Men det var/är ditt val att tillåta dig att gå in där, att se på det du hittar, att ta emot det som gömts och se det som en gåva. En tung gåva kanske men det tunga, det vet du vad du kan använda till... Med det tunga, tungt som guld, kan du få den finaste lättaste energi tillbaka.
    Älskade alla ni våga gå in i det ni fruktar mest...
    Eller våga att inte göra det medan ni klargör för er själva varför ni inte går in där.
    Titta på era skuggor och blås kärlek på dem...
    Munay till dig min kära Charlotte

    SvaraRadera
  3. Tack för er fantastiska respons både här och på Facebook!
    I kärlek
    Charlotte

    SvaraRadera
  4. Tack för er fantastiska respons både här och på Facebook!
    I kärlek
    Charlotte

    SvaraRadera
  5. Så bra skrivet. Och intressant och sant att vi inom oss har en orsak till det vi är rädda för. Men ofta vet vi inte den orsaken så klart.

    Jag kan göra den analysen du gick igenom ibland fast kanske på ett mindre djupt plan. Dvs jag tänker "Varför är jag rädd för detta, varför, varför, varför är jag egentligen rädd för detta? Och komma fram till jobbiga saker som också är tramsiga. När jag kommit fram till den egentliga orsaken blir jag så irriterad på mig själv att jag gått omkring och liksom lurat mig själv att känna en viss rädsla och sen släpper den. Kram Anna Ström

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item