charlotterudenstam

En magisk dag i Köpenhamn

Wow, i går var en sån där magisk dag. Jag var i Köpenhamn. Jag fick hantera Imperiet. Jag såg en gullig film. Jag såg min man på scen...





Wow, i går var en sån där magisk dag.
Jag var i Köpenhamn.
Jag fick hantera Imperiet.
Jag såg en gullig film.
Jag såg min man på scenen på Amager bio tillsammans med Angelique Kidjo. Hur blir det bättre än så?


Om en knapp månad ska jag besöka min dotter Maja i Kina. Förberedelserna pågår. Eftersom ambassaden i Stockholm inte har öppettider som passar mig, bestämde Alexander oss för att jag skulle söka visum i Köpenhamn istället. Han letade reda på formulär, öppettider och fixade vägbeskrivning.

I går skulle vi se Angelique Kidjo och då kändes det alldeles rätt att göra två flugor på smällen, trots att Imperiets Visaavdelning stängde kl 12 och konserten skulle starta kl 20. På något trevligt sätt skulle vi väl kunna tillbringa en ljummen vårdag i Köpenhamn.
Redan nu kan jag säga att det inte alltid blir som man tänkt sig.
När vi strosade ner mot busshållplatsen vid Persborgs station såg vi först buss 1 susa förbi. Det gjorde inte så mycket, eftersom den kräver byte för att komma till Centralen. I samma ögonblick ser jag ”rätt” buss, 35, och den hinner vi galant med. Det börjar bra. Vi har gott om tid. Klockan är 9.50. Till Hellerup där Imperiets ambassad ligger borde det på sin höjd ta 80 minuter att ta sig.
Trodde vi ja.
Tåget var försenat nästan en halvtimme. Men till all lycka kunde vi fortsätta ända fram till Hellerup. Inte. Förseningen gjorde att tåget fick vända vid Huvudbangården. Och där var vi framme 11.30. Vi sprang i väg till S-banan och det kom ett tåg fyra minuter senare. 11.34. Jag tittade Alexander djupt in i ögonen och sa: Vi hinner!
Tåget masade sig fram, kändes det som. 11.47 saktade det in på Hellerups station. Vi behövde en bankomat och frågade i kiosken. ”Den närmaste finns på Strandvejen, 10 minuters promenad härifrån”. Med viss panikkänsla tittade jag på klockan. 11.49. Men jag visste ju att det skulle fungera. Jag var trygg i det.
Vi fick tag på en taxi som kör ner oss till Strandvejen. Jag får ut pengar ur den andra bankomaten. Då sitter taxichauffören och fipplar långsamt, långsamt med sin gps för att knappa in rätt adress. När han startar bilen är klockan 11.56. Vi hinner. Vi hinner.
Vi fördelar pengarna. Jag tar väskan med visumhandlingarna. Jag är beredd att kasta mig ur bilen. 11.59 vi stannar utanför Imperiets ambassad. Jag kastar mig in innan dörrarna stängs. Alexander betalar taxin.
Bakom en glasruta sitter en kinesisk tjänsteman. En typisk kinesisk tjänsteman känns det som i det ögonblicket. Han tittar på min visumansökan. Han knackar på rutan. Han säger: Photo. Det står att jag ska klistra fast mitt foto på ansökan. Jag hittar inte direkt. Han pekar trött, inte särskilt tjänstvilligt. Och så vips är fotot där. Jag skjuter in handlingarna till honom. Jag säger att jag bor i Sverige och vill få handlingarna skickade till mig. (På nätet står det att det är möjligt). Jag räcker över pengarna.
Han skakar på huvudet. Men jag vill att ni skickar passet? ”You come back in 4 days. Friday. Pick up Passport”.
Sedan bara går han.
Där står jag med ett skärt kvitto i handen. Jag inser att jag måste göra om den här resan på fredagen (men då tänker jag åka tidigare). Jag har inte riktigt fattat vad som har hänt. Jag hann. Så långt var ju allt alldeles utmärkt. Men åka tillbaka igen. Det är bara att andas igenom det.
Vi står utanför och jag är fortfarande tagen av situationen. Och från att ha känt stress och trots allt viss oro för att vi inte skulle hinna har vi nu all tid i världen. Först om åtta timmar behöver vi vara på Amager bio.
Alexander använder iPhonens gps-funktion och vi tar oss långsamt tillbaka till Hellerups station. Jag ser ett blommande magnoliaträd och ett par blommande rhododendron i en tjusig villaträdgård.

Men den där ljumma vårdagen har alldeles kommit av sig. Det känns allt kyligare och jag är glad över att ha fyra lager kläder och ett par vantar gömda i jackfickan.
Via Facebook har vi fått några tips på lunchrestauranger och äter på Riz Raz, några stenkast från Ströget. En vegetarisk buffet som får godkänt men som inte riktigt är värt en omväg. Jag gillade nog taboulen och hoummosen mest. Och Alexander och jag hade en diskussion om vad man kan kräva av något som kallas för Ceasar-sallad. Den Riz Raz serverade klarade sig inte genom vårat nålsöga (isbergssallad, inte romansallad, och ingen cesarssalladsås med sardeller. Hm.)

Sedan guidades gps-en oss till ett erotiskt galleri där Alexander hoppas få sälja vaginartskonst. Det hade blivit kyligare, tristare väder och vantarna hade åkt på.
Galleriägaren visade en välvillig attityd, men saknar plats just nu. Men kanske hon så småningom ska göra en satsning på digital konst. En kvarts seger.
När vi kom ut efter att ha tittat på olika former av erotika (mest målningar och grafik) så regnade det. Och då var klockan 15. Vi satte oss på ett Ritazzakafé ett stenkast från Kungens Nytorv och började fördriva tiden. Så fick jag idén att vi kunde se en film.
Efter en del sökande på nätet (telefonsignalerna var långsammare än sirap) och frågande av personalen så befann vi oss på Vestrebro station och Paladset. Den enda film som passade i tiden var Bounty Hunter med Jennifer Anniston. En söt romkom, som vi antagligen inte hade sett under andra omständigheter. (Just här var vi viktigt, eftersom jag är mer för romantiska komedier än maken). Rätt bra fart, rätt kul story, men så klart förutsägbar… Och när vi kom ut var det bara en timme kvar till konserten.


Vi tog Metron till Amager Bro och konstaterade att alla stationer vi passerade såg likadana ut. Vi vandrade längts Amagerbro gade och passerade gator som hette typ Belgien, Bryssel, Frankrike… innan vi var framme vid Öresundsvej 6, där Amager bio ligger. Huttrande promenerade vi, får jag väl tillägga.
Vi var framme en dryg halvtimme innan konserten började. Jag lyckades finna och ockupera två av lokalens få sittplatser. Tiden gick. Vi kunde konstatera att publiken var övervägande kvinnlig och att många var medelålders.
När klockan passerat åtta och Kidjo inte stod på scenen började maken muttra om respekt för publiken. Jag andades igenom det. Varför reta sig på något som inte går att påverka. Så där 20.20 stod hon där, ensam på scenen. Första sången sjöng hon a capella. Vilken otrolig röst hon har. (Lyssnar på henne nu när jag skriver detta). Till andra låten kom bandet in. Efter tredje låten började hon prata.
Artister är ju så olika när det kommer till pratande. Säger Thåström mer än Tack som fan är det ett under. Och jag hade ingen erfarenhet av Kidjo. Men prata gjorde hon. Hon bjöd på sig själv. Bjöd in oss att delta aktivt i kvällen. Berättade att de suttit 16 timmar i buss för att komma hit (askmolnet) och att busspriserna just nu är helt sjuka…
Hon berättade om första gången hennes mamma puttade upp henne på scen (hon var sex), hur alla skrattade och att hon gillade det och att hon stått på scenen sedan dess. Hon berättade om sin pappa, som dog den 25 april 2008 då hon hade en konsert i Helsingfors och hon genomförde konserten ändå. ”Min pappa sa att jag aldrig ska ställa in en konsert, eftersom sången är min gåva till världen. Det var det svåraste kvällen i mitt liv”. Om pappan, som spelade all slags musik (och själv spelade banjo) för sin lilla dotter i Benin. Som på något sätt visste med sig att denna dotter skulle ägna sitt liv åt musiken och att han skulle underlätta för henne. Och massa mer, så hon.
Sedan sjunger hon Mama Africa och kliver ner i publikhavet, går runt och sjunger och vi sjunger med. Vi skapar konserten tillsammans. Det är hög stämning. Vi är som en organism. Sedan återvänder hon till scenen och säger att nu är det vår tur att stå på scen. Hon säger att hon inte kommer att sjunga förrän publiken har fyllt scenen. Några modiga människor kliver upp på scenen. Hon uppmanar fler att komma. Jag känner hur det tycker i Alexander och han säger: Jag gör det.
Och han gör det. Han står där tillsammans med 19 andra modiga män och 20 modiga kvinna. Alexander står där mitt på scenen alldeles nära Angeliue Kidjo. Han dansar och ler med hela ansiktet, nej, med hela kroppen ler han. Han dansar med henne, han rör vid henne, han sjunger med henne och hans glädje når mitt hjärta. De får vara där uppe i två låtar och i den senare, som pågår så där minst en kvart, får alla – i tur och oordning – dansa solo med den kolsvarta percussion-trummisen från Senegal. Och Alexander gör sitt bästa partytrick. Han släpper ut håret och skakar huvudet så håret fyller hela luften och drar ner applåder och gillande blickar.
Tog du bilder frågade Alexander när han svettig kom tillbaka. Och visst tog jag bilder…

Kidjo i mitten till vänster med röd kjol, trummisen i mitten mitten och Alexander lite till höger. Svårt att uppfatta...?

Okej, då var i alla fall Alexander inringad...

Och sen var det dags att vandra bort till Amagerbro, ta Metron till Kastrup…. Och vid halv tolv var vi hemma.

Hur blir det bättre än så?

Related

visum 6891851674933335829

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item