Vad skönt när någon vågar skoja med något så allvarligt som korrupta präster

Käre Kardinalen!
Än en gång har det uppstått en strid bland prästerna. Det verkar som vår vanliga och väl etablerade sexuella vanor, det som kallas övergrepp mot barn än en gång har fört oss till medialjuset.
Kyrkans prioritet är att mörka dessa rykten och förhindra präster från att bli infångade och ställda inför ländernas domstolar. Vi har skapat en insatsstyrka som ska tvinga fram en tystnadskod bland våra institutioner och se till så att polisen inte kan blanda sig i.
Din uppgift är att leda insatsstyrkan och se till att skandalen inte kommer ut, tills mediadrevet har blåst förbi. Detta är en oerhört viktig kamp i försvar för vår livsstil och vår självständighet.
Vi vet att du inte kommer att svika oss!



Källa


Du ser strippen här på sidan. Den är instruktionerna till ett spel som kallas Pedo Priest. Det är en grov drift med det beklagliga faktum att det i land efter land avslöjas att katolska präster begår övergrepp på barn.

På något sätt känns det skönt att någon vågar skämta om det.

Nu radas skandalerna upp. I land efter land vittnar människor om att de har blivit utsatta för övergrepp av präster. Det hoppingivande är att det nu är möjligt att säga. Det hoppingivande är att många lyssnar. Det hoppingivande är att till och med påven får krypa till korset (pun intented).

Men inte är det direkt tagelskjortan på från påvens sida. Nej, han är väl omgiven av talskrivare som ser till att de pudlar han gör ändå kan verka anständiga ur ett kyrkligt perspektiv.
Jag läser en intressant debattartikel i Sydsvenskan i dag, författad av Ian Buruma, professor i demokrati och mänskliga rättigheter vid Bard College i New York, och författare till boken Taming the Gods: Religion and Democracy on Three Continents.

Påven skyller övergreppen på barn på sekulariseringen och upplösningen av traditionella normer.
Buruma kommenterar: ”… övergreppen är ett resultatet av institutionalserat hyckleri i kurkan. /…/ Prästernas problem är att makten inte längre är ett privilegium och att människor i en mer frigjord värld är mindre villiga att se genom fingrarna med hyckleriet.”

Så sant som det är sagt. Men vad menar då Buruma?

Tidigare, när traditionerna var starkare, i exempelvis det djupt katolska Irland, så trodde de kristna på synd – och att ha sex var syndigt.

Så folk var alltså rädda för att synda och visste att det liderligt sex (utanför äktenskapet) skulle kunna ge dem en ståplats i helvetet. Men de de litade på – kyrkan och prästerna – levde inte som de lärde ut. Hyckleriet var utbrett och det var vanligt att de som var privilegierade tog sig friheter som att ha älskarinnor eller få sexuella tjänster från kvinnor (och detta gällde både rikemän och präster.)

Och av något skäl (underdånighet?) accepterades att prästerna, som avgett celibat, ändå hade sex, både med kvinnor och barn. Det pågick, särskilt i fattiga och sydliga länder, som en ”naturlig” del av livet. Samtidigt skedde samhällsförändringar i norr, där man började anse att präster skulle leva som de lärde och alltså inte ha hushållerskor som bistod med sex (och även avkomma).
Så här beskriver Buruma det:
”De verkligt genomgripande förändringarna i länder som Irland, Tyskland och USA berörde kvinnors och barns ställning. Det betraktades inte längre som OK för män att ha älskarinnor, lärare att ha affärer med studenter eller präster att njuta kammarjungfruns tjänster. Människor blev mindre toleranta inför hyckleriet.
På ett sätt medförde de sociala förändringarna under 1960- och 1970-talen ett nytt slags puritanism. I synnerhet i USA kan en man förlora jobbet för en otillbörlig sexuell kommentar, ett äktenskap kan krascha på grund av en enstaka otrohet, och varje form av sex med barn är absolut tabu.
Kanske är det på grund av att så många andra tabun har fallit som tabut mot sex med barn vaktas med nästan fanatisk nit. Till och med att fantisera om det, i form av pornografiska teckningar, är förbjudet i vissa länder. Naturligtvis måste exploatering av barn, vare sig den är sexuell eller av annat slag, fördömas, om inte annat så för att barn sällan har makt att säga nej. ”


Så prästerna fick börja smyga och vilka valde de ut: Jo enklast var ju så klart att ha sex med barn, eftersom de har de svagaste rösterna. Och om ett barn säger att han har blivit sexuellt utnyttjat och prästen förnekar – vem tror man på?

Väldigt länge trodde de flesta på prästen. Och övergreppen fick pågå.
Men inte längre (förhoppningsvis!)

Men vad ska man göra?
Det enklaste är väl helt enkelt att lösa prästerna från det fåniga kyskhetslöftet. Låt präster gifta sig och ha sexuella relationer med vem de vill.

PS: 1 morgonens Tankar för dagen i P1 gjorde Lisbeth Gustafsson en intressant betraktelse i ämnet.