Ältande.

För mig är ältande i första hand något man gör med en deg. Det kan kallas för att knåda också. När jag ältar degen hanterar jag den, jag gör den smidig och genom dessa handlingar ökar chansen att brödet jag bakar håller ihop och får en sjyst konsistens.

Nyligen blev jag påmind om ett annat slags ältande. Det där att älta ”något”. Ska jag eller ska jag inte? Blir det bra om jag gör så här? Eller borde jag göra så här istället?

Av min KBT-psykolog fick jag tipset att läsa boken Sluta älta och grubbla – lättare gjort med kognitiv beteendeterapi av Olle Wadström.

Min psykolog hade nämligen lagt märke till att jag ägnar mig åt ett slags ältande eller grubbel, som jag inte ens var medveten om var just detta.

Så det här blogginlägget handlar om en aha-upplevelse för mig.

Du får väl se om detta har giltighet för dig också.

Då och då känns vissa mejl taggiga. Jag väntar med att öppna dem. Jag ser dem, men glider förbi dem med tangenterna. Jag vill inte veta vad som står i dem. Samtidigt finns de där i mitt medvetande och någonstans inom mig vet jag att det är bättre att veta vad som faktiskt står i dem, än att inte veta.

Då börjar jag spela en tennismatch inombords.

– Charlotte, du borde öppna mejlet nu.

– Men tänk om det är ett negativt besked?

– Det är det troligen inte, du vet ju hur ofta du väntat på att öppna ett mejl och så var det inget farligt.

– Men den här gången kan det faktiskt vara ett nej.

– Det kan ju vara ett ja också, så länge du inte öppnar mejlet så vet du inte att du har fått ett ja.

– Ja, men om jag öppnar det nu, är det kanske ändå för sent. Jag kanske borde ha svarat för länge sedan.

– Nej, det är nog inte så farligt, du får väl säga att du inte kunnat svara förrän nu.

– Jag har nog fått ett ja och nu är de arga på mig för att jag inte har svarat, de anser att jag är nonchalant och nu kommer jag inte att få fler chanser…

Ser du mönstret?

På ena sidan sitter rädslan/ångesten/obehaget.

På den andra sidan sitter tröstaren.

Och det jag har lärt mig nu är följande: Det är tröstaren som skapar ältandet, grubbleriet och som ökar obehaget.

Om jag fattar Wadström rätt går resonemanget ungefär så är:

Något känns obehagligt för mig. Jag får tröst. Det är skönt att känna tröst, jag vill känna det igen. Då tänker jag ytterligare en obehaglig tanke som är obehagligare än den tidigare. Jag behöver tröst… Och på så sätt så ökar obehaget hela tiden.

Men hur ska jag göra då?

Svaret är att jag ska stå ut med obehaget, utan att tänka tröstande tankar.

Om min inre tröstare går igång ska jag tänka: Men vad är det värsta som skulle kunna hända och våga känna det obehaget. Det blir ett sätt att verkligen känna det obehagliga.

– Jag kan få ett negativt besked i mejlet. 

– Ja, så kan det vara. 

– Oh, så jobbigt. Ja det är jobbigt. 

– Det skulle kunna stå att de säger upp bekantskapen med mig. 

– Ja, så kan det vara. 

– De säger upp bekantskapen med mig. 

– Så oerhört jobbigt.

Och om nu tankarna lyckas överlista också det knepet så är nästa tips: Resonera som en fatalist.

– Det kanske är ett negativt besked i mejlet. 

–Kanske, kanske inte… och vad kan jag göra åt det? Om det händer så händer det.

Och jag som trodde att jag inte ältade saker fram och tillbaka… och så inser jag att det är en omedveten vana jag faktiskt har. Även om jag inser att jag ägnade mig mycket mer åt det för en rad år sedan. Så jag tränar på att vara fatalisten… eller att känna obehaget… och det känns som att det hjälper.

Så spännande det är att frilägga mönster så där. Och jag inser att KBT har en del intressanta verktyg som också jag kan använda i mitt coachande.

Tack för de insikterna!

Här är fler som skriver om boken:

Bloggen Carolines hemligheter.

Dagens Nyheter.

Läkartidningen.