charlottecronquist

Sårbarhet.

Den här bilden hittade jag på photobucket och är en fin illustration till sårbarhet.  Vladimir Borowicz heter fotografen. Jag satt och lun...

Den här bilden hittade jag på photobucket och är en fin illustration till sårbarhet. 
Vladimir Borowicz heter fotografen.

Jag satt och lunchade med min vän Lars och samtalade förflyttade sig snabbt från den strålande sommardagen, vägen till restaurangen och allt det där vardagliga, till sårbarheten.

Där satt vi mitt emot varandra som två nakna hjärtan och jag kände inte den minsta rädslan. Jag kände mig trygg att visa min sårbarhet och ta emot hans. Ett vackert uttryck för vänskap.

I just det här samtalet var sårbarheten på sätt och vis själva samtalsämnet. Vi talade om en vinter av trötthet, oförmåga och av att söka hjälp utifrån. Att våga ta steget och faktiskt säga: Jag behöver hjälp! Jag vet inte hur svårt det var för Lars. Innan jag själv tog steget kändes det väldigt svårt, näst intill omöjligt. Jag ska klara mig själv och jag ska klara allt. Det är klart att under senare år har jag vågat visa blottor och vågat ta emot kärlek. Men sårbarheten i att be om hjälp, den sitter hårt inne, i alla fall om hjälpen handlar om att jag inte orkar, att jag är trött.

Och det var så skönt att sitta där, helt öppen, att låta hjärtat och känslorna var med… och tala om sårbarhet. Det var inget särskilt känslosamt samtal. Det var inte en massa nerver på utsidan. För min del var det mer av ett accepterande och det var spännande att jämföra erfarenheter.

För en massa år sedan skulle ett sådant samtal knappt vara möjligt. Då behöve jag hålla masken. Jag trodde nog inte att jag skulle överleva annars. Men nu är det något helt annat. Det känns helt naturligt, odramatisk. 

Jag brukar ofta säga att det är en styrka att våga visa sårbarhet. Då, vid lunchbordet, kändes det verkligen så. Självklart är jag inte immun mot att känna rädsla för att visa mig liten, svag eller vad det nu kan vara. Men det var så himla skönt att bara vara där med Lars.

Och sedan promenerade vi över Västerbron, i den stekande solen, som värmde min rygg. Det var så skönt att äntligen känna värme. Värmen från solen, värmen från mig och värmen från min vän Lars.


Mötte en annan slags sårbarhet i natt när jag läste ut Sofi Oksanens bok Baby Jane (min första Oksanen, det kommer att bli fler). En bok om två extremt sårbara kvinnor. Två djupt deprimerade flator som har svårt att hantera livet utan sprit och tabletter. Det var en väldig känslig berättelse om mänsklig sårbarhet. Jag ser de där två kvinnorna framför mig, som två små fågelungar, som kanske en gök försöker knuffa ur boet. En slags sårbarhet som också blir destruktiv. Mer vill jag inte säga. Jag vill inte förstöra din läsning. Jag snackar gärna vidare med dig som läser bloggen om sårbarhet, eller om Oksanen, eller om något annat som verkligen är viktigt för dig!

Related

sårbarhet 6941702905355105953

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Vilken härlig artikel. Visst känns det skönt att kunna ha ett sådant samtal med någon man känner förtroende för. Jag är glad över att jag har vågat ta steget att söka hjälp med det jag inte klarar av sig. Kram och ha det bra från Åsa i Dalarna

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig artikel. Visst känns det skönt att kunna ha ett sådant samtal med någon man känner förtroende för. Jag är glad över att jag har vågat ta steget att söka hjälp med det jag inte klarar av sig. Kram och ha det bra från Åsa i Dalarna

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item