charlotterudenstam

Våga ta emot stöd.

 Tack vare upplevelser som de jag beskriver, känner jag mig oftare glad och fri! Jag sitter i en ring med vänliga människor. ...


 Tack vare upplevelser som de jag beskriver, känner jag mig oftare glad och fri!

Jag sitter i en ring med vänliga människor.
Det är min tur att uttrycka mina behov.
Jag blir alldeles tom, jag får panik och jag känner att jag måste prestera något.
Det känns som att det vore bättre att dö än att vara i den panikkänslan just nu.

Jag inser att jag ägnat stora delar av mitt liv åt att fly.
Fly från starka känslor, fly från känslan att vara fel, fly från människor som kränkt eller sårat mig, fly från livet.
Nu vet jag att det inte lönar sig att fly och att det är okej att stanna i paniken.
Den här berättelsen är ett exempel på den insikten. Jag skrev den 2003. Jag vet att många är rädda för panikkänslan, att de hittar sina sätt att smita, till exempel genom att vara så sysselsatt att paniken inte går att känna, eller genom att döva kroppen på något sätt.
Och om att stanna i och acceptera det som är lärde jag mig mycket om i Essence-träningen på Osho Risk för några år sedan.

Så vad gör jag i den här situationen?
Jag accepterar att jag inte vet vad jag behöver,
jag accepterar paniken,
jag tillåter att alla ser mig precis som jag är,
jag försöker inte dölja eller ställa till rätta.
Jag är öppen i det som är jag.

Så kommer det till mig, jag behöver bli hållen.
Jag sitter i Alexanders famn och de andra håller sina händer på mig.
Jag är ledsen och gråter.
Så småningom lyfter jag blicken och tittar in i ett par vänliga öppna ögon.
Jag gråter. Jag tillåter henne att se och möta min sårbarhet.
Jag vandrar till ett annat par vänliga ögon och känner hur jag släpper in dem, hur jag vågar möta dem i det som är jag just nu.
Långsamt släpper paniken och känslan av att vilja fly.
Jag känner hur gråten klingar av.
Jag accepterar det som är jag i detta ögonblick och mina öppna vänner accepterar mig som jag är.

Det var inte lätt att stanna där,
det var inte lätt att möta blickarna,
det var inte lätt att visa min sårbarhet så öppet.
Samtidigt var det oerhört skönt att inte dölja något,
skönt att känna tillit till de här människorna,
att de skulle ta emot mig, att de skulle uppfylla de behov jag uttryckte.

Detta var första träffen i vår nya stödgrupp.
Vi ska träffas så där var sjätte vecka,
meditera och ge varandra det stöd var och en behöver.
I tio minuter var sjätte vecka kommer jag att få precis det stöd jag behöver.
Wow, liksom.
Tack mina kära kära medresenärer!

PS: I min bok Ingen skam i kroppen finns det övningar där du kan träna på att våga vara i det som är. Den rekommenderas naturligtvis varmt ;)

Related

öppenhet 7693814938527385874

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Tack Charlotte för din fina berättelse! Du är en stjärna <3

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam11 januari 2014 17:43

    Tack Titti <3 Dina ord värmer alltid <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item