charlottecronquist

Inanna kommer och hälsar på.

Utan att jag riktigt förstår hur det har gått till står Inanna, den stora modern framför mig. Du ska lyssna på mig, försök inte smita från...


Utan att jag riktigt förstår hur det har gått till står Inanna, den stora modern framför mig.

Du ska lyssna på mig, försök inte smita från mig, var vaken och lyssna på mig.

Hon är bestämd Inanna, och vad kan jag annat än lyssna på henne?


Så är det dags för meditation hos Marie Ek Lipanovska igen. Den här gången guidar hon oss till att möta vår skyddsängel.

Jag ser en ljus varelse stå framför mig, så där verkligen klassiskt änglalik i luciadräkt och vingar. Först ser jag henne inte riktigt, min vän Jessica Menzinsky står i vägen (kvinna, gudinna, vägviserska och blivande präst) och när Jessica tonar bort så ser jag henne. Hon kallar sig för Ja!

Ja är ju ett märkligt namn, men märkligt, tja kanske rent av lite märkvärdigt, är det med världen jag möter i de här meditationerna.

Jag kommer till min äng och där är Ja! min skyddsängel. Jag säger till henne att jag är trött och behöver vila, att jag varken har lust att leda henne eller bli ledd. Så jag kliver upp i hennes famn och låter henne bära mig. Jag är lätt som en fjäder och hon nuddar knappt marken. Vi är omgivna av ett gult ljus som gör att det är svårt att se omgivningarna. Det gula skenet tar över.

Vi går runt i hagen och det enda som är riktigt tydligt är den frodiga björken som står i centrum och bara är i all sin självklarhet.

När vi är ute ur hagen smiter jag ur skyddsängelns famn. Nu har jag energi att gå själv. Vi går sida vid sida fram till ån. Där finns ingen bro, utan istället ett vadställe.

Vi vadar i vattnet och vattnet viskar att jag ska vada genom det. Vissa gånger ska jag stanna till och känna lerbottnen mot mina fötter. Jag ska lägga märke till hur leran gör vattnet grumligt och stanna upp, som i meditation, ända tills leran lagt sig och vattnet blir klart igen.

Vi fortsätter och nu är det jag som för skyddsängeln. Jag håller henne i handen, eller snarare drar i henne, jag vill att det ska gå fort nu. Jag är som en yster femåring som vill visa alla mina skatter för min skyddsängel. Vi kommer till en bädd av glödande kol som lyser rött och jag springer över på lätta fötter, också det brandgula och det gula består av glödande kol och det är hur lätt som helst att passera.
Jag är lek, jag springer, jag virvlar, jag gör kullerbyttor. Ännu litar jag inte riktigt på min skyddsängel. Är hon verkligen där för mig? När jag går lugnt går hon lugnt. Hon har en värdighet i sin gång som är nästan överjordisk. När jag uppmuntrar henne till lek så leker hon med mig. Hon blir min följa John-partner.
När vi har kommit till bergets topp, till det vita, vet jag att jag kan lita på henne. Hon är verkligen min skyddsängel.
Nu vill jag vila i hennes famn. Hennes kropp är mjuk. Jag vilar i hennes famn och vi ser upp mot stjärnhimlen och universum. Jag känner mig fullkomligt trygg.

Med ens känner jag en stark impuls. Jag vill flyga. Så jag tar några tag med armarna och så flyger jag. Jag är förenad med min skyddsängel med en energi som är starkare än en navelsträng och segare än allt. Hur högt jag än flyger är hon där för mig. Jag som brukar ha svindelkänsla är högt högt upp och kisar ner på henne och känner energin som håller mig uppe. Jag vågar mig på att göra loopar, jag vågar leka och jag känner mig på en och samma gång fri och trygg. Skyddsängeln är där, Ja! är där.

Med varje rörelse blir jag större, det är som att jag expanderar och blir universum. Ja säger till mig att jag kan välja att bli hur stor jag vill. Jag prövar att expandera ännu mer. Jag är universum och universum är jag. Vi är mikrokosmos och makrokosmos på en och samma gång.

Jag väljer att krympa ihop och kommer ner till skyddsängeln igen. Jag är liten som en molekyl men ändå är universum i mig. Det är en mäktig känsla. Jag har fått demonstrerat för mig att storleken inte spelar någon roll.

Nu står min skyddsängel upp. Det är som att hon har låtit mig få leka en stund, för att känna tryggheten i att hon finns där och att hon bejakar min expansion.
Nu ser hon ut att ha något på hjärtat.

– Jag är en inkarnation i rakt nedstigande led från den stora modern, från den stora gudinnan Inanna. Nu ska du våga vara kvar och lyssna på mig. Spejsa inte ut, utan lyssna verkligen på mig. Jag är här. Jag har viktiga saker att säga till dig.

Det är som att Ja! fångar upp min rädsla och tvekan. Helst av allt hade jag fortsatt att surfa i rymden eller smita tillbaka till rummet vi sitter i på Strandvägen i Limhamn.
Men nu är jag här med Ja! och jag väljer att stanna kvar.

Hon säger att hon är tacksam att jag vågar vara där med henne, att jag vågar se henne och vågar uppfatta att hon alltid finns där för mig och att hon alltid kommer att bejaka min expansion och mitt sökande efter det djupt kvinnliga.

Och så tittar hon uppfordrande på mig, hon är vänlig men också väldigt bestämd.
– Du ska bygga ett altare hemma där du ska be till den stora gudinnan Inanna. Du ska be Alexander göra en lerskulptur som föreställer dig, naken. Den lerskulpturen ska alltså representera Inanna och du ska be till henne varje dag. Jag kommer att finnas med dig varje gång du ber. Du ska be om det du behöver och verkligen göra det varje dag.


Jag känner mig förundrad och matt. Skapa ett altare för Gudinnan, be varje dag. Hm. Och så lägger hon till att jag ska aktivera min tacksamhetsbok och börja skriva regelbundet i den.

Nere i hagen hamnar jag vid björken igen. Jag är i björken och den viskar att varje årsring representerar en av min själs inkarnationer. Jag känner energin från alla dessa inkarnationer, det är som att det strömmar elektricitet genom björken och det strålar som solen runt den. 

Och så går jag ut på ängen. På lite håll ser jag Alexander. Han kommer mig till mötes. Han säger: Du är större nu, det är din kontakt med din skyddsängel som gör dig större. Du har energin och jag ska ge dig riktningen.

Namaste!

PS:

Maria Bergom-Larsson har i boken Nedstigning - Texter kring en myt översatt den  5000 år gamla sumeriska myten om gudinnan Inanna.
I den finns en   hymn om bröllopet mellan Inanna och herdekonungen Dumuzi. Den uttrycker, med våra dagars ord, en kvinnas aktiva sexualitet. Inanna är den som själv väljer sin partner, tar initiativet till kärleksakten, kallar till sig mannen och lovprisar honom:

Mitt sköte, hornet, himmelens farkost, är fullt av längtan som nymånen. Mina oplöjda åkrar ligger i träda.

Min ivrige, djärve smekare av naveln, min smekare av de lena låren. Han är den mitt sköte älskar mest.
Han är krasse som växer vid vattnet.

Related

mediation 6165466289178449225

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  2. Du är bara så alldeles härligt mycket! Perfekt med andra ord!!!! STOR KRAM!!!

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item