charlotterudenstam

Katter och jag. Om förhoppningar och naivitet.

Jag mediterar och har mej, lever sundare, är mer i kontakt med mig själv och så tänker jag: Det där med kattallergin borde väl ha lättat nu...


Jag mediterar och har mej, lever sundare, är mer i kontakt med mig själv och så tänker jag:
Det där med kattallergin borde väl ha lättat nu. Jag är nog starkare nu på alla möjliga plan.
Och i fredags natt fick jag ett burdust möte med verkligheten:
En natt på akuten på Danderyds sjukhus.


Min dotter Stella har alltid älskat katter. När hon var liten hade vi en utekatt, den älskade Simone, en svart bondkatt med mycket karaktär. Båda flickorna ville att hon skulle få bo inomhus, men jag sa nej. Jag sa som det var: De fick välja om Simone eller jag skulle bo i huset.
(Det var bara en period hon fick bo inomhus, i källaren, då hon blivit illa skadad av en skördetröska och mirakulöst räddad av vännen och veterinären Andrzej Kaminski).
Det var nog svårt för Stella att förstå att jag var allergisk mot katter. Det var något jag sade, men något som hon inte upplevde, eftersom jag aldrig fick astmaanfall. Jag undvek katter, och när jag ändå kom till katthem åt jag antihistaminer innan jag kom dit och brukade sitta på pinnstolar och gå hem tidigt.
Och på något sätt började jag inbilla mig att det där med kattallergin nog inte var så farligt längre. Jag skulle inte längre få andnöd av att vistas med pälsdjur.
Ack så jag bedrog mig. Hittills har det tydligen handlat mer om att jag verkligen varit duktig på att undvika kattsällskap.
För så där sex år sedan åkte Tivoli Rudenstam (alla barnen utom Albert) och hälsade på min pappa och hans hustru. De hade sådär tio hästar, ungefär likamnga lösspringande katter, två hundar och en försvarlig mängd damm i huset. Det dröjde bara någon halvtimme i deras kök innan jag kände hur luftvägarna började klägga igen.
På natten började det rassla i hela luftvägssystemet, trycket över bröstet var där, svårigheten att andas, ”kommer jag att överleva till i morgonbitti-känslan” kom över mig (då var det nästan 20 år sedan senast), jag grät för att det lättade trycket.
Och då såg Stella att jag faktiskt var allergisk mot katter. Äntligen trodde hon på mig. Det var inte något jag bara sade. Det var verkligt.
På morgonen åkte vi in till sjukhuset i Katrineholm. Jag fick kortison och lite andra medikamenter. Jag kunde inte vistas mer i pappas kök. Sedan dess brukar vi träffas och äta ute i deras vackra trädgård. Vinterbesök är omöjligt.
Men det där var ju ändå en del år sedan. Få i bekantskapskretsen har katt. Och jag tänker, naivt nog, att det borde gå över, i takt med att jag sköter om mig själv mer.
Och så i fredags kom vi till nya goda vänner i Sollentuna. När de öppnar dörren formligen fluger katten Bobo emot mig. En manlig variant av Simone, en vacker svart bondkatt. Nästan omgående känner jag honom i näsan och vi åker till Apoteket ( på ICA Maxi, jag är glad över Apoteksreformen som gör att jag kan få hjälp när de statliga apoteken brukade vara stängda) och jag äter antiallergitabletter.
Men jag känner att det inte riktigt funkar. Allergin (snuva, kli i näsan, och så går det neråt i luftrörsystemet) är aktiverad. Det går lite långsammare, tack vara medicinen, men symptomen blir bara värre. Jag går och lägger mig före de andra, vid så där halv elva. Jag lyckas somna, men när Alexander kommer ner är det omisskännliga trycket över bröstet där, det är svårt att andas, jag ligger och funderar på om jag kommer att överleva till morgonen. Jag börjar gröta och jag skäms över att vara til besvär för våra värdar. Alexander märker hur det är ställt. Jag säger att jag kan klä på mig och promenera in till stan. Han ringer resolut till sjukvårdsupplysningen och så tar vi en taxi till Danderyds sjukhus. Det är tror jag första gången jag åker till akuten och det gäller mig. Jag har skuldkänslor i förhållande till värdparet (helt irrationellt, jag vet) och jag tycker att det känns jobbigt att besvära sjukhuset. Jag tänker att det nog inte är så farligt, att jag nog är lite fejk att någon i vilken sekund som helst ska kunna säga: Du är ett litet pip (när jag var tolv kallade en äldre släkting mig för pipet, för han tyckte att jag gnällde så mycket och jag har ofta fått höra att jag gnällt i onödan… vilket inte stämt med min egen bild, men hur som helst så har jag en slags känsla av att jag i det längsta inte ska uppsöka vården och när jag gör det så drar det ett stråk av skam och skuld genom mitt system…)
Nåväl. Det är ingen kö på akuten. Jag blir vänligt mottagen. Alexander är min riddare som tar hand om mina grejer. De tar ekg, puls och en del annat och ju längre tiden går, desto lättare blir det att andas.
När doktorn, Charlotte, äntligen kommer så där 90 minuter senare säger hon vänligt men bestämt att jag inte får åka tillbaka till katten… och vart ska vi ta vägen klockan tre på morgonen i Stockholm?
Så jag får andas syrgas, jag går kortison och tiden går och Alexander sitter på en hård pall och jag längtar efter en riktig säng. Och så tar vi in på patienthotellet och jag känner mig först lite fånig när en vaktmästare kommer med rullstol, jag kan väl gå själv, men jag protesterar inte, och efter en stund genom vindlande sjukhuskorridorer känns det rätt skönt. Jag är ändå rätt utmattad vid det här laget.

Rummet på Mörby hotell, som patienthotellet kallas är fint, och vi lägger oss ner och somnar rätt omgående och vet att om några få timmar så börjar nästa dag.
Men vi har överlevt och jag har en än gång fått inse att jag inte är stålkvinnan, åtminstone inte i alla avseenden och att det också är okej att uppsöka vården när det är akut. Och jag vet att jag inte behöver känna dåligt samvete över det, jag vet det. Nu var det mer som en ström som passerade, en ström av skam, skuld och allt sånt där. Och jag är glad att jag lever i en tid då det går att häva inflammationer i luftvägarna, för det är vad katter och andra pälsdjur ställer till hos mig. Tänk att det ska vara så svårt att andas med inflammationer där.
Nu känns det mycket bättre. Ännu skramlar en del tabletter i burken med kortison. Veckan ut ska jag ta dem.


Related

sjukhus 8049049520424882087

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item