charlotterudenstam

Att välja min känsla.

Jag vaknade tidigt av en massa jobbiga tankar. Tankar som handlade om olika slags misslyckanden, besvikelser, tillkortakommanden och sit...





Jag vaknade tidigt av en massa jobbiga tankar. Tankar som handlade om olika slags misslyckanden, besvikelser, tillkortakommanden och situationer där jag känt mig lurad.

Jag kände hur känslan av besvikelse tog över mig.

Och nu mår jag bra igen.

Receptet: Morgonmeditation.


Alexander och jag brukar säga att du kan välja din känsla. Och det är alldeles sant. Men det är lättare sagt än gjort. Åtminstone jag har varit van vid att vara offer för mina känslor eller snarare, jag har inte känt det som att jag har haft något val.
I dag vet jag att jag har den möjligheten. Men för den sakens skull tar jag den inte aldrig. Jag kan fastna i att tycka synd om mig själv, till exempel. (Som en parentes är det ju rätt intressant hur ofta det är ”negativa” känslor som biter sig fast, medan ”positiva” känslor är mer flyktiga).


Vi firar julen tillsammans Alexander och jag. Bara vi två. Vi brukar göra det. Det är delvis en följd av ett aktivt val, dels en följd av val vi gjort under tidigare år. Vi har liksom ”gett bort” julfirandet till våra expartners, som jag har bloggat om tidigare.

Det som skiljer det här året från tidigare år är att barnen nu börjar göra allt mer självständiga val. Alla utom den yngsta är formellt sett vuxna och lever sina egna liv. Och på samma gång som det är underbart att se deras liv forma sig och att de gör sina val, gör det ibland ont när de säger: ”Tja, vi ses väl någon gång i januari, kanske”. Jag kände en våg av besvikelse skölja över mig. ”Så du kommer inte under mellandagarna eller till nyår”. 
Besvikelsen var alltså den första känslan. Jag lät den kännas. Det gjorde ont.

Nu hör det till saken att jag hunnit känna besvikelse tidigare i julveckan. Besök som liksom inte blev av. Orsaken var vädrets makter. Men jag hann ändå känna besvikelse.


Och så får jag hög feber och senare tryck över bröstet och orkar liksom ingenting. Och då smyger sig rädslan på mig. Jag som brukar vara projektledare i hemmet placerar mig på soffan. Och Alexander fixar typ allt. (Fast bara typ). Och jag ligger och slumrar och emellanåt ber jag om ursäkt för att jag är sjuk. För detta att inte kunna göra något skapar känslor av skuld hos mig. Jag borde orka… Jag borde vara duktig… Jag borde vara ute i köket… Jag borde köpa julklappar… Jag borde…. Och: Tänk om han är arg på mig för att jag har blivit sjuk? Tänk om han tänker att jag simulerar? Och de här tankarna snurrar i en nedåtgående spiral. Jag menar att ha ett stresstryck över bröstet, vara oförmögen att göra något och på det känna dåligt samvete är ju ingen höjdare direkt. Och inte hjälper det mig. Och inte hjälper det Alexander heller.


Och då är jag ju liksom allt fel. Jag är ledsen, besviken, trött, sjuk, orkar inget och har dessutom skuldkänslor för det. Och då ökar skuldbördan ytterligare för att jag inte lever som jag lär. (Jag BORDE verkligen vara glad, jag borde, jag borde…)
Och så händer det ändå glädjeämnen som jag kan glädjas åt. Jag får jättefina presenter av Alexander. Han har gjort en kopp till mig, alldeles själv. Han har hört vad jag har önskat och köpt det. Och det enda jag har att ge honom är en bok. Jag, som var överbusy hela december klarade julklappsinköpen på ett kvartslångt besök på Pocketshop. Och när jag ser Alexanders fina presenter, som jag blir glad för, så får jag dåligt samvete för att jag inte lyckats prestera bättre än en deckare.


Men nu känns det alltså bättre.


Jag vaknade urtidigt och en massa ältande snurrade i huvudet. Saker som inte hunnits med, kontakter som inte tagits, misslyckanden. Det var som att det som jag kallar för mitt superego (en del kallar det för överjaget) ville trycka ner mig i skiten ordentligt. Det var som att simma runt i skiten och alla tankar som dök upp var enbart till min nackdel.
Så jag drog mig, tidigt denna juldagsmorgon, mot mitt gröna meditationsrum. Först tänkte jag göra det halvdant och bara sitta och meditera en stund. Men så bestämde jag mig för att göra hela proceduren, inklusive oljemassagen, och så satt jag där, kände doften av rökelse, kände stearinljuset fladdra och lysa upp morgonen som ännu var gryning. Och lugnet kom. Jag såg tankarna som jag simmat runt i och som hotade att dränka mig, försvinna som små moln.


Efteråt kände jag mig renad, rensad. Jag fick till och med en liten liten stund utan tankar. En kort stund av att verkligen bara vara.


Jag hoppas att jag lyckas välja glädje mer i dag! Och att jag tar det lugnt, utan att få dåligt samvete!


Just den sjukan, att få dåligt samvete för att ta det lugnt, är jag nog inte ensam om. Hur är det för dig.
Och om inte annat så kan jag också ägna mig åt att längta i dag. Barnen finns. Även om de är långt borta. Och jag älskar dem.

Related

saknad 1025949829668323416

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Ja nu är julafton över och det gick ju faktiskt rätt bra trots att du låg där i soffan och att våra barn var utspridda utanför vårt hem... Skinka, lax, korvar, ostar - allt kom på plats utan att du behövde röra många fingrar. Och min kommentar var - se till att ladda. Som på din fråga om vad det betydde fick svaret; vila och bli frisk.

    Te amo och God Jul

    /A

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item