charlotterudenstam

Filmrecension. Hämnd – vem hjälper det?

Vad krävs för att du ska vakna? Vad krävs för att du ska börja känna? Vad krävs för att du ska se dina allra närmaste? Krävs det hämnd? Är...



Vad krävs för att du ska vakna?
Vad krävs för att du ska börja känna?
Vad krävs för att du ska se dina allra närmaste?
Krävs det hämnd? Är försoning möjlig?
På det temat spinner sig Susanne Biers sevärda film "Hämnden"

Susanne Bier gör bra filmer tycker jag. Tänkvärda filmer. Filmer som stannar kvar. Jag tänker särskilt på "Älskar dig för evigt" (2002) och "Efter bröllopet" (2006) Och jag tror att filmen jag såg i går med familjen också kommer att stanna i mitt minne. (Här finns trailrar till flera av hennes filmer.) Och typ hela film-Sverige är enig med mig om att det är en väldigt bra film.
Tänk dig en Mikael Persbrandt som jobbar som läkare i ett namnlöst afrikanskt land, där det finns rövare som våldtar kvinnor och skär ut deras foster. Tänk dig hur det skulle kännas att sy ihop magen på de kvinnor som trots allt överlever. Tänk dig hur det är att möta blickarna från dessa svårt skändade kvinnors män. Tänk dig hur det är att vara bland människor som är i ständig skräck för ett rövarband som njuter av att våldta, misshandla och döda.
Och så kontrasten. En liten stad vid havet någonstans i det lugna Danmark. Eller, är det så lugnt i Danmark? Hur är det för 10-årige Elias att ständigt trakasseras av den något större Sofus och hans gäng. Finns det några likheter mellan det Elias får vara med om och kvinnorna i det afrikanska landet?

Och så möter vi Christian. En tioåring med hård blick. En tioåring som verkar avskärmad från livet, från positiva känslor och som bara vågar visa den hårda ytan. En tioåring som håller tal för sin döda mamma i kyrkan. En tioåring som bär sorgen inom sig, men som utåt nästan bara visar hat mot världen. Som hatar pappan som överlevde. Som hatar pappan som gav upp och lät mamman dö i cancer. Som antagligen också hatar sig själv.

Christian bevittnar hur Elias blir trakasserad och när han själv får en boll i ansiktet av Sofus (som resulterar i näsblod) bestämmer han sig för att se till att bli respekterad. Så när Sofus nästa gång går på Elias så misshandlar Christian Sofus med en cykelpump. Vi förstår att han bytt skola många gånger och att han tänker att det är lika bra att sätta sig i respekt direkt, för att inte hamna i den situation som Elias.

Så där har vi dessa två världar. Och till den kommer då de vuxna. Änkemannen som varken kan handskas med sina känslor eller sin arge och anklagande son. Elias pappa, svensken Anton (Persbrandt) som nyligen har separerat från Elias mamma. Också där två relativt stumma vuxna som är fast i sina egna inre världar och som inte kan mötas.
Och så då Elias som ingen egentligen ser. Som börjar ljuga sig fram. Som tycker att det är jobbigt när hans tillkortakommanden kommer i dagern. Som tycker att det är jobbigt när pappan ska föregå med gott exempel och visa att våld inte lönar sig.

Att berätta vad hämnden, eller snarare hämnderna går ut på, vore att förstöra din filmupplevelse. Så det vill jag inte göra.
Men filmen var stark. Jag blundade flera gånger. Jag led med den där oförmågan att visa känslor, att stänga in båda tårar och glädje. Det kändes så oerhört jobbigt att se människor som låter smärta gå så långt att det nästan går åt fanders, innan de vaknar upp. Det är som att vi lever i en värld där känslor är så farliga att människor bokstavligen måste ruskas om hårt för att vakna upp.

För vad krävs till exempel för att en 10-åring ska våga sörja sin döda mor? Eller att han vågar börja gråta? Och vad krävs för att två föräldrar som är i konflikt ska kunna släppa fokus på sitt eget elände och våga se barnen?
I Hämnden krävs det väldigt mycket innan det sker. Vad krävs för att du ska vakna? Och tycker du att hämnd är ett bra verktyg? När är du beredd att försonas?

Jag kan inte låta bli att citera lite grand ur Johan Cronemans recension i Dagens Nyheter:

"Elias pappa, läkaren Anton (Mikael Persbrandt), lever mer än halva sitt liv i Afrika, där han gör en ovärderlig insats som doktor – samtidigt krackelerar hans liv på hemma­plan. Bier och Thomas Jensen lyckas med det mycket svåra företaget att lyfta några av de mest komplicerade frågorna i livet upp på ett allmängiltigt plan där vi alla kan identifiera dem. Och än bättre: identifiera oss själva.
Var finns jag, och du, och vårt vi, i dessa mycket viktiga frågeställningar: Hämnd – eller andra kinden till? Försoning – eller aldrig mer ett möte? Finns förlåtelse?"

 För oss i familjen var det lite extra pikant att Markus Rygaard, killen till vänster, han som spelade Elias var så himla lik Oscar Rudenstam, så som Oscar såg ut för 6-7 år sen. Märklig känsla.

Related

Susanne Bier 9037281970187862435

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item