Kvinnans olist?

Alltså städa är inte min favoritsyssla.

Men jag gillar inte att ha särskilt stökigt omkring mig.

Så hemma hos oss är det jag som är projektledare för städdetaljen. Ändå låter det ibland som att jag är den lataste i familjen.

Jag måste göra något fundamentalt fel. Men jag fattar inte riktigt vad.

Du kanske känner igen synen, det är ett lätt dammlager på en byrå, en kaffefläck på golvet, eller snöslask i hallen. Alltså de där tecknen som gör att du känner att din nivå är nådd.

Att det är dags att städa.

Det märkliga i min familj är att det alltid är jag som får nog och som får impulsen att städa. Det är som att Alexander är blind för damm, fläckar och klädhögar.

Men jag ser och alltså blir det mitt huvudansvar. För när jag börjar tycka att det är för mycket damm så börjar jag städa.

Ibland tar jag mig an ett större projekt. Nu har jag tre söndagar i rand tagit mig an köket – och gjort rent på djupet. Det finns en viss tillfredsställelse i det. För det blir ju skillnad. Och det är skönt med ett skinande kylskåp och skafferi där de bortglömda sakerna är undanplockade. Typ.

Ibland undrar jag om det är en manlig gen, det där med att inte se damm eller att det är bra att ta bort gamla tidningar från matsalsbordet. Eller plocka undan ”korvarna”, det vill säga små sorgliga högar av smutsiga strumpor.

Jag kommer också på min dotter med att då och då – oombedd starta något mindre städprojekt (även om det oftast är jag som trycker på hennes sätt-igång-knapp.)

Jag har under hela mitt vuxna liv funderat på hur städning ska bli ett gemensamt projekt. Inte något som jag ansvarar för och där alla andra ”hjälper till”. Hittills har jag inte lyckats.

Jag har försökt med städscheman, med tjat, med att låta bli att städa och se om något händer av sig självt. Men ingen av metoderna fungerar.

Så numera brukar min taktik vara att antingen säga till typ på onsdagen: På lördags ska vi städa. Vilka rum tar du ansvar för? Och så har vi fördelat städningen på tre. Nästan alltid är det ändå så att jag är huvudstädare och får (eller tar på mig?) det städområde som tar längst tid och kräver mest insatser (ofta köket). Det andra är att jag bara sätter igång och då brukar de andra också ”för skams skull” göra saker. Ibland blir det städning och ibland ”fixning”. Alltså lampor blir utbytta, en hylla uppsatt, hål borrade, eller vad det nu kan vara.

Men det är sällan eller aldrig som något annan säger: Nu är det dags att städa.

Och så är det samtidigt så att det är jag som mest gillar att vara i ett hem utan dammråttor på golvet. Men blir det då automatiskt en självklarhet att jag ska städa mest? Jag har inget svar på det. Och den som kan lösa detta åt mig, blir jag tacksam.

Jag kan också hamna i följande scenario. Jag städar typ hela dagen (eller lagar maten eller något annat sådant). Efter middagen tar jag in tallriken i köket, men ställer inte in den i diskmaskinen.

Och då möts jag av en småirriterad röst som säger:

– Varför stoppar du inte in tallriken i diskmaskinen.

Alt

– Varför är det så jobbigt för dig att stoppa in tallriken i diskmaskinen?

Alt

– Förväntar du dig att någon annan ska stoppa in din tallrik i diskmaskinen?

Tja och ibland känns det orättvist. Det blir tjafs om detta och samtidigt har jag liksom varit familjeservice i flera timmar. Det är som att det jag gjort saknar betydelse och som att det enda viktiga i ordningen i hemmet är att ställa in tallriken i diskmaskinen. Alltså om jag inte gör det, blir det ungefär som att allt det andra inte har hänt, som om den som då eventuellt gör det istället för mig, då får all cred… och jag blir boven i dramat.

Tacksam för alla tips! Det är klart att jag skulle kunna vara duktig och alltid plocka in min disk i maskinen. Men ibland känns det som att de andra kan göra det… och att det blir en symbolisk handling från deras sida att säga: Charlotte, tack för att du har städat/lagat mat/fixat det trivsamt i vårt hem.

Eftersom det inte händer, måste jag göra något fel. Hur skulle du göra i min situation?