Erotikan mera rumsren nu?

Svenska dagbladet skriver att det finns ett sug efter erotik. Att den erotiska litteraturen är tillbaka. Ett utslag för det är biblioteket i Helsingborg som guidar besökarna till bra sexböcker. Lovvärt initiativ. Ett annat är att det ges alltmer plats för erotika i bokhandlar och på andra ställen. Ett tredje att allt fler svenska förlag satsar på erotisk litteratur.

Ricki Neumans artikel är en bra genomgång av synen på erotisk litteratur genom tiderna. Läs den!
Sedan är en fråga vad som är erotik, vad som är sex, vad som är personlig utveckling kanske? Men låt mig denna gång följa Rick Neuman i fotspåren och se närmare på just erotik. Hans artikel visar att den ges plats på alltfler ställen.
Som på butiken Pistill (som även säljer underkläder, dofter och sexleksaker) och ärevördiga bokhandeln Hedengrens vid Sturegallerian i Stockholm.
I mitt barndomshem fanns Kärlek 1 och Kärlek 2, som gavs ut på 1960-talet. De består av skabrösa sexnoveller skrivna av dåtidens kändisar. Då var det inne att skriva erotik.
Och det tycks så inne i dag att förlaget Lind & co valde att starta Xstory (som bland annat återutgett Ylva Franzéns Orgasmera mera, gett ut Katerina Janouchs bok om svenska kvinnors sexfantasier och Carl Johan Rehbinders erotiska noveller) en satsning på just erotisk litteratur. Förläggaren Kristoffer Lind säger till Svd:
– Vi blev förvånade över hur väl den sålde, säger Kristoffer Lind. Men det är ingen ny trend. Det finns nog alltid ett behov, under ytan, men periodvis saknas aktörer som är intresserade av materialet. Du kan jämföra med utgivningen av militärhistoria. För femton år sedan var de flesta förlagschefer kvinnor och ingen var intresserad. Idag finns fler män i ledningen, och genren är uppmärksammad och lönsam – och den marknaden har antagligen funnits hela tiden. Vad är då erotisk litteratur. Är det sådan det är mysigt att ha solosex tillsammans med, som Anaïs Nins klassiker Venusdeltat och Venusbarn? Eller är det något mer?

Anne Steiner har forskat om kvinnlig läsning av erotisk litteratur. Till SvD säger hon:
–Erotisk litteratur kan definieras som litteratur som fungerar erotiskt. Somliga blir upphetsade av att läsa om mediciner i Fass. För andra är det bästa att läsa om sex och grovt våld. En intressant diskussion i artikeln är att det är kvinnor som läser erotika, medan män tittar på bilder (eller filmer). Enligt Ann Steiner är det kvinnor som köper 90 procent av de erotiska böckerna.

Erotiska skildringar har funnits länge. En av de första böckerna i genren var Fanny Hill som skrevs 1749. Det är lite lustigt att läsa det för mig, eftersom det var den första erotiska text jag kom över. Som fick det att pirra i mig, fast jag då inte hade ett namn på vad jag förnam. Och nu är det alltså lite mer tillåtet med erotisk litteratur här i Sverige, än för några år sedan. Stämningen sägs vara mer sexpositiv och det kommer flera exempel på feministisk pornografi.

Mariah Larsson forskar om pornografisk film och har bloggen "Pornografisk film - en forskarblogg". Hon är kollega till Steiner som citeras i SvD. Här är en del av hennes kommentar till SvD-artikeln:
" lustigt nog är porren (eller rättare sagt den pornografiska litteraturen, som ofta kallas erotik, men det gäller i någon mån den pornografiska filmen också) tillräckligt rumsren för att vi skall kunna erkänna att vi konsumerar den, men inte hur vi känner inför den. Det är fortfarande tabu att berätta vilken novell i samlingen som gjorde en upphetsad, eller ens att man kände upphetsning.

Påminner lite om när Dirty Diaries släpptes och väldigt få, om ens någon, recensenter kunde erkänna att någon eller några av kortfilmerna hade en uppetsande effekt. Dirty Diaries är också "rumsren" på motsvarande sätt som den erotiska/pornografiska litteraturen (estetiserat och elegant omslag, stöd från SFI och etiketterat som feministiskt), så vem som helst som är lite vågad eller vill visa upp sin frigjordhet kan ha den hemma i sin dvd-hylla -- men att erkänna att någon av kortfilmerna påverkade en sexuellt är att gå för långt."
Intressant kommentar, tycker jag.

På andra sidan Engelska kanalen anser man att g-punkten existerar

Bilden tipsar om vilka verktyg du kan använda för att hitta g-punkten...

Härom veckan skrev jag om engelska forskare som genom en tvillingstudie ”bevisat” att g-punkten inte finns. Eftersom jag inledde det inlägget med att säga att både jag och mina sexsibilitycoachväninnor har varsin, så är det givet hur jag såg på den engelska studien. Inte mycket att hänga i julgran, är ett understatement för att beskriva hut jag såg på den.
Men nu har jag – och mina medsystrar – fått revansch. Denna gång av franska gynekologer – som hävdar att g-punkten finns.
Jag läser om det i brittiska Daily Mail och i svenska Aftonbladet.
Enligt den brittiska tidningen möttes gynekologer till ett möte i Pars där de ondgjorde sig över den engelska studien och anklades de brittiska förskarna för att inte respektera kvinnor! (Ord och inga visor från fransmännnen.
Sylvain Mimoun, som anordnades konferensen, sa att tre av fem kvinnor har en g-punkt och att det bara gäller att upptäcka den.
– Genom att upptäcka de känsliga delarna av sin egen kropp kan denna känsliga zon fungera allt bättre. Men om en kvinna aldrig har rört g-punkten och ingen annan heller har rört den, så finns den inte för hennes, förklarade Mimoun.
Gynekologen Odile Buissen kritiserade den brittiska studien ännu hårdare och sa att den av ett uttryck för en totalitär attityd.
– Jag vill inte stigmatisera någon, men jag anser att de som kallar sig protestanter, liberaler eller angloxsaker är pragmatiska. Den menar att det måste finnas en orsak till allt, en gen för allt. Det är ett totalitärt sätt att se på människan. (Det är får du tolka som du vill… jag bara citerar).
Nåväl, det känns skönt att fransmännen sätter ner foten här. Och om jag var forskare så skulle jag inte våga att med säkerhet säga att det är en viss andel av kvinnorna som har en g-punkt. Det är kanske så att alla kvinnor har den, bara att alla inte har letat upp den. (Precis på samma sätt som få män är varse om den motsvarande punkten hos dem…
I Aftonbladet citeras Helena Cewers, barnmorska och auktoriserad klinisk sexolog vid universitetssjukhuset i Malmö, som säger att frågan är omstridd och okunskapen fortfarande stor. Men troligen rör det vi kallar för g-punkten om om så kallade parauritrala körtlar. – Alla vi kvinnor har ett antal körtlar i övre slidväggen. Många kvinnor beskriver att de kan uppleva en skön känsla när man stimulerar det området och att det också kommer vätska. Och en sak är säker, de kvinnorna inbillar sig inte, säger Helena Cewers, till Aftonbladet.

Vilka ord ska censureras bort ur barns liv?

När jag växte upp kollade jag och mina kompisar graden av hyckleri i ordböcker och uppslagsböcker genom att slå upp ord som knulla. Det blev till en sport att kolla engelska lexikon. Hade de med ordet fuck så var lexikonet värt att köpa... då skulle jag hitta ord jag verkligen sökte. Minns också när jag läste Camus Främlingen på franska. Jag vill veta vad macquerau betydde. Översättningen var makrill. Det är visserligen sant, men jag förstod rätt snart att den censurerade betydelsen var hallick. Detta är alltså det lexikon som är satt under lupp på skolan i Kalifornien.

Alltså, jag är inte särskilt god vän med mörkermännen – eller med mörkerkvinnorna heller för den delen.
Trots att man enligt Access alltid ska säga: Interesting point of view, kan jag inte låta bli att säga: Men när ska ni ge er mörkermän?
De jag kallar för mörkermän tycks ha en rädsla på gränsen till fobi för mycket som har att göra med sex. Och i synnerhet har de lagt sig i vin om att förhindra barn att få kunskap om sex.
Förra gången jag bloggade om det var det brittiska mörkermammor som tycker att småflickor inte ska får veta att de har en klitoris.
Nu är det mörkerföräldrar som tvingat fram en bannlysning av en uppslagsbok för barn och ungdomar, Orsak: Ordet oralsex finns med och förklaras som ”oral stimulering av könsorganen”. Det är tydligen för mycket information för barnen i en skola i Kalifornien.
Och sex kittlar. Även mörkermän kittlar. För artikeln som först stod att läsa i en lokaltidning i USA finns nu tillgänglig i många medier världen runt.

Så jag citerar lite ur versionen som stod att läsa i Fox News. Resten kan du läsa själv.
På The Golden States Menifee Union Schools district har man tagit bort alla exempler av Merriam-Websters Collegiate Dicstionnart från sina hyllor och undersöker nu om den klassiska uppslagboken innhåller ”åldersotillbörliga ord”.
Problemet började när en frågvis elev fann ordet oralsex, ett ord som funnits med i lexikonet sedan 1973 men som fortfarande får många föräldrara att rodna.
Skolledarna blev uppmärksammade på detta efter klagomål från en förälder.
Nu har man på skolan – där det går 9000 elever (förskola + grundskola) skapat en kommitté som ska titta igenom boken för att avgöra om den är passande för unga ögon. Det kan nog ta lite tid för det finns 470 000 uppslagsord i boken…
Och medan kommittén gör sitt jobb, höjer sådana som jag sina röster och talar om onödig och skadlig censur.
– Om en kommunal skola skulle ta bort varje bok som innehåller ett enda ord som döms som tveksamt för någon föräldrar, så skulle det inte finnas några böcker kvar på biblioteken, säger Peter Scheer, som är vd för the California First Amendment Coalition, till the California Press-Enterprise. Det verkar som att det saknas sunt förnuft på den här skolan.
Hm. Vad blir förbjudet härnäst?

Bibliotekariemärkt sexhjälp

Med tillförsikt säger jag att sexupplysning av det här slaget inte platsar på Helsingborgsbibliotekariernas lista över bra sexböcker...

Läser i Helsingborgs dagblad att ett par bibliotekarier har tagit sig före att hjälpa besökarna att hitta rätt i djungeln av böcker som handlar om sex och närhet. Och när jag läser deras lista tänker ja: Åh så bra! Sjyst urval. Naturligtvis saknar jag än så länge en bok , nämligen Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft. Den känns - ur mitt perspektiv - som att den har en naturlig plats på listan. Med tanke på att boken är inköpt av närmare 100 bibliotek i vårt avlånga land, så kanske något ex också har letat sig fram till Helsingborg (jag har inte kollat upp det). Vilka böcker är det då Eva-Charlotte Ohlsson och Karin Malmström rekommenderar? (De har läst alla böcker de rekommenderar och har utgått från dessa kriterier: 1. Boken ska vara lustfylld och trevligt skriven.

2. Den får inte vara fördömande eller moraliserande.

3. Respekt för individen ska genomsyra boken.

4. Bilderna ska vara instruktiva och inte kommersiellt porriga.

Dessa 10 böcker rekommenderar de alltså:

1. Superhett sex av Tracey Cox (Damm förlag)

Det här är verkligen en verkstadsbok. Tonfallet är kul och lättsamt och den vänder sig till både singlar, par och äldre. Den är enkel att läsa, men ändå full med praktiska tips Karin Malmström

2. Nina Hartleys guide till supersex av Nina Hartley (Forum förlag)

Det här är min favoritbok, bland annat för 1950-talspinupstilen. Många böcker fokuserar på par, men den här tar upp allt från bdsm, swingers, gay- och singelsex. Och allt det här görs på ett lättsamt vis. Tyvärr är bilderna få, men den är ändå lättläst. Och det är absolut en verkstadsbok. Eftersom den är amerikansk kan den tyvärr vara lite moraliserande och det finns absolut inte med några kroppsvätskor om man säger så. Men vad gäller själva sexet är den fri från moral och det finns väldigt många tips att hämta. Eva-Charlotte Ohlsson.

3. Kåt, glad och tacksam av Eva Sanner (Bonniers förlag) Tyvärr slut på förlag. När ska Bonniers trycka nya?

Den här boken kan man låna utan att skämmas, för det syns inte på den vad det är för sorts bok. Den är lite som böckerna från Rosendahls trädgårdskafé, lika snygga bilder, elegant och exklusiv. Det är en lättläst, trevlig bok utan fördömanden. Främst är den riktad till par med fokus på hur man ska få relationen att fungera. Bra konkreta rutor med tips. Karin Malmström

4. Erotisk massage av Anne Hooper (Bonnier förlag)

En riktigt bra och instruktiv bok. Tydliga illustrationer, faktarutor och ett tilltal som känns direkt, som om författaren pratade till läsaren. Här finns tekniker för olika situationer i livet, exempelvis ett helt kapitel om självsmekningstekniker, ett när man är gravid och ett för den som är äldre. Karin Malmström

5. Urban tantra av Barbara Carrellas (Celestial arts)

Tyvärr finns denna bok bara på engelska, men den är riktigt bra. Det här är den enda bok som aldrig faller in i något partänkande utan vänder sig till dig som individ. För varje sektion börjar den med basics, sedan kan man välja att läsa det mer avancerade. Den är instruktiv på ett enkelt sätt och befriande uppsluppen.

6. Erotiska hemligheter; 100% kama sutra av Nicole Bailey (Wahlström och Widstrand)

Kama sutra är en avancerad lära som kräver flera års träning om man ska klara ställningarna, men den här boken handlar mycket om förberedelserna inför ställningarna och är intressant. Ett helt kapitel handlar om mindfullness. Eva-Charlotte Ohlsson

7. Orgasmera mera; vägar till kvinnlig njutning av Ylva Franzén (X-story)

En riktigt bra bok som riktar sig till kvinnan själv för att hon ska uppnå njutning och lära känna sin kropp. Men den är också utomordentlig att läsa för mannen som vill lära sig mer om kvinnans njutning. Det här är ett standardverk, lättläst med handfasta tips på vad man kan göra. Karin Malmström

8. Konsten att älska med en man av Lou Paget (Storm förlag)

En verkstadsbok, jättebra. Teknikerna illustreras med tydliga teckningar av steg ett, två, tre. Bra tilltal. Eva-Charlotte Ohlsson

9. Stora sexboken; för tjejer som har sex med tjejer av Helene Delilah (Normal förlag)

En riktigt, riktigt bra bok som man kan läsa vare sig man är lesbisk eller heterosexuell, man eller kvinna. Tilltalet är rakt och bra. Kanske kan en del tycka att det är stötande med många knulla och fitta, men som sagt, den är riktigt bra. Illustrationerna är få, men när de finns är det normala kroppar med mage och lår. Det är en ren handbok med faktarutor och tips, även om sådant som bra sexhjälpmedel. Eva-Charlotte Ohlsson

10. The joy of gay sex av Charles Silverstein (Harper)

Denna bok borde alla bögar äga. Den är gjord som en uppslagsbok från A till Z med allt man behöver veta. Det är en amerikansk bok, men den är inte moraliserande. Och som i de flesta av de här böckerna är det teckningar, med välutrustade män. Karin Malmström

Samtal om lust och liv: Vågar du visa din sårbarhet?

Bilden är inte klockren, men den får symbolisera den övergivenhetskänsla jag kände när jag fick vistas en vecka på sjukhus som ettåring
och mina föräldrar var förbjudna att hälsa på. "Er dotter kommer inte att känna igen er när ni kommer tillbaka,
det är helt normalt" sa dåtidens doktor. Han hade fel! Redan när mamma steg in genom sjukhusporten (typ redan då)
visste jag att MIN MAMMA var tillbaka och att jag inte längre var övergiven!

I går kväll skulle vi prata om sex och religion i vårt femte samtal om lust och liv. Och visserligen fanns det med i samtalet, men blev kanske mer av en underström. Det var annat som också ville till ytan den här kvällen.

Föreställ dig denna scen:

Ett par har just älskat, när mannen går upp ur sängen, rätt så abrupt, för att börja göra frukost. Kvinnan känner sig övergiven. Ligger kvar i sängen. Känner hur sorgen sköljer genom henne. Hon ligger kvar och gråter en stund. Hon börjar fundera över varför hon känner sig så övergiven. Vad triggar detta i henne? Efter en stund kliver hon upp. Han tittar på henne och frågar: Vad är det, du ser lite ledsen ut? Hon säger inget, det går en massa tankar genom hennes huvud. Vad ska hon säga? Ska hon blottlägga den övergivenhetskänsla hon nyss kände? Ska hon släppa in honom där? Tankarna far genom hennes huvud. Ska hon säga något och i så fall vad? Hon bestämmer sig för att berätta precis som det var. Att hon kände sig övergiven, att hon grät, att det väckte tankar kring vad som kunde vara upphovet till övergivenhetskänslan. Han tittar henne i ögonen och säger: Du behöver inte döma dig själv så hårt. Tänk om det är så enkelt som att jag borde ha stannat en liten stund till i sängen.

Och denna scen fick i gång oss. Vad är det som gör att vi i många situationer håller oss tillbaka?
Vad är det som gör att vi inte visar hur det är eller hur det känns?
Vad är det som gör att vi ibland hellre tar fullt ansvar för en stark känsla själv, än att vi faktiskt uttrycker ett behov eller en önskan vi har?
Är det så att vi är så rädda att visa oss sårbara?
Är det så att vi har lärt oss att inte ha behov eller att inte uttrycka dem?
Är det att vi inte vill känna oss beroende av någon annan?
Att oberoende har blivit något av en dygd?
Är det för att vi ville att den andre självmant, intuitivt ska förstå våra behov och vilja uppfylla dem?
Är det en önskan att den andre aldrig ska göra något som han eller hon inte vill?

Samtalet bar med sig ett pärlband av frågor på ungefär de temana. Det blev så innerligt, så varmt, så mänskligt, så positivt sårbart att tala om de där sakerna.
Vi talade om den möjlighet som kärleken kan ge att faktiskt våga visa behoven.
Att våga säga: Kan du stanna ett par minuter, jag behöver det.
Att våga känna att partnern faktiskt gärna gör det.

Själv har jag lätt att känna mig övergiven. Jag tror att en av rötterna till det är att jag blev lämnad ensam på sjukhus en vecka som ettåring. Jag kan få panikkänslor ibland när någon går. Nu kan jag säga: Kan du stanna lite. Denna någon, som oftast är Alexander, stannar till, jag får en kram och mitt hjärta stillar sig och jag säger: Nu är det bra, nu kan du gå. Det lilla lilla uppstannandet räcker ofta för mig. Och ju oftare jag vågar uttrycka det behovet – och därmed får möjlighet att få det tillfredsställt, desto mer sällan känner jag mig övergiven.
Och visst fanns religionen där som den där underströmmen under kvällen. För även om vi lever i ett sekulariserat land, så finns det både skrivna och oskrivna regler kring etik och moral, skam och skuld. Och innan vi kan befria oss från det vi ärvt, måste vi först bli varse att vi har ärvt något.

När någon säger: ”Så kan man väl inte göra”. Kan han eller hon stanna upp och fråga sig: Vems röst var det där? Var det jag som tycker att man inte kan göra så? Eller var det min mammas röst? Eller var det rent av kyrkans röst? Ett tema som också fanns där under kvällen, som kanske bara är en vinkling av samma sak (att Sverige är ett samhälle som fortfarande är präglat av Luther) är att vi ofta skuldbelägger oss själva och tänker att det alltid är vi som borde ändra oss för att duga i andras ögon. Men tänk om det ibland är tvärtom.

Vad är det som säger att den som är långsam alltid måste skynda för att hinna ikapp dem som är snabba? Kanske kan den långsammes eftertänksamhet och noggrannhet hjälpa den snabba? Kanske den snabbas energi kan vara till inspiration för den långsamma, att ibland faktiskt ta det långa steget före? Tänk om vi både kan bottna i oss själva OCH låta oss inspireras av andra?

Samtalet fortsätter, det spinner runt liv och lust, det spinner sig beroende på vilka deltagarna är och vad som händer i våra liv. Nästa gång tänkte vi börja samtalet kring detta: Vad händer om vi vågar släppa kontrollen? Blir vi mer orgastiska då?

Idén föddes ur att Veresh, grundaren av Humaniversity, lär ha sagt att det finns tre slags verkliga rädsla: Rädslan att tappa kontrollen, rädslan för orgasm och rädslan att dö. Så vi tänkte slå ihop de två första nästa gång, som blir en tisdag under andra hälften av februari.

Så du kan börja fundera på: Vad skulle hända i ditt liv om du släpper kontrollen?

Utforska dina inre ord

I en av texterna fick vi möta en väverska som tycktes äldre än tiden.

Vilka är dina inre ord? Vad döljer sig inom dig som du skulle vilja släppa ut, men som du inte riktigt har formulerat? Eller är det så att du bara anar att det finns något där inne som behöver släppas få ut, men att du varken har koll på formen eller innehållet?

Kanske döljer det sig en glad dramatiker i det hjärta, kanske finns där en melodramatisk politiker, kanske är det en högstämd diktare, kanske är det oändligt flöde av ord…

I våras började Adina Ståhle och jag spåna på att att erbjuda en skrivarutbildning i form av en rad endagsworkshoppar där vi skulle hjälpa tilla att locka fram de inre orden ur deltagarna.

I går hade vi den första workshoppen. Det var fantastiskt. Denna första gång var vi ett helkvinnligt gäng bestående av en handfull kvinnor med en lust till skrivande och var och en med en idé om vad det är de bär inom sig.

Adina Ståhle är utbildad skådespelare och dramatiker, med många uppsatta pjäser i bagaget. Jag är, som du troligen vet, författare, förlagsredaktör och journalist. Dessutom delar Adina Ståhle och jag en längtan efter att finnas oss själva. Vi har trampat på liknande stigar på vår inre resa. Och det var just den gemensamma erfarenheten som födde detta projekt.

Den här första dagen var både innerlig, förlösande och kreativ. Den bjöd på både eftertänksamhet och flödande skratt. Den bjöd på texter ur deltagarnas inre, som fick oss som coachade att se ny oväntade sidor hos dem. Och detta redan den första skälvande dagen.

Vi kommer att fortsätta under våren, en måndag i månaden och du är ockå välkommen. Varje workshop kostar det 1250 kr att delta i och då ingångar bland annat eget skrivande och feedback.

Vad gjorde vi då konkret den här första gången?

Vi bekantade oss så klart med varandra och varandras skrivdrömmar. Vi gjorde en första kreativ övning där deltagarna med en tygbit (!) som utgångspunkt skulle skapa en text med något slags rumslig aspekt. Vi hamnade i en Östermalmsvåning, i ett möte mellan mor och dotter, i ett pandareservat och hos en mytisk väverska! Wow! Efter feedback fick gänget arbeta vidare med sina texter.

Nästa uppgift blev att pröva att skriva lite mer styrt. Var och en fick ett manér att skriva på. En fick skriva lättläst svenska, en fick skriva en säljande reklamtext, en fick skriva en saga och en fick skriva dramatik.

Det var en wow-upplevelse! Både för oss som coacher och för deltagarna. Med sig hem fick de personliga redaskap som de kan ta med sig till sin hemuppgift – som är att skriva 2-3 sidor av sina inre ord – kanske i det projekt som personen bär på. Och väljer du att delta nästa gång, så är det just det du ska göra: Skriva några sidor av just dina inre ord, som du kommer att få läsa upp och få feedback på den 15 februari, någonstans i Malmö.

Du är varmt välkommen.

Anmäl dig gärna direkt till mig

charlotte@lustochliv.se

Män som följer i sina framgångsrika hustrurs kölvatten...

Kuchner och Moore. Trendsättare?

Jag läste just en intressant artikel i The Telegraph om ett fenomen som verkar sprida sig. Jag ska citera en hel del ur den – och så kan ju du fundera på hur du ser på den här företeelsen. Det handlar om kvinnor som tar männens plats, eller snarare, kvinnorna som tar all plats, kvinnor, som Madonna, som har mannen som en knähund eller nåt. Äktenskap eller relationer där alla talar om kvinnan och där mannen är mer som av ett bihang.

Jag har ju tänkt på det där ibland. Vad hette nu Madonnas man igen? Guy Ritchie? (Det är överspelat nu). Vem talar nu om Bill Clinton nu när Hillary står i förgrunden?

Men The Telegraph menar att fenomenet inte bara är förbehållet de väldigt kända. De ser det i parkerna, på gymmen och på arbetsplatserna också. Kvinnor som vågar tar plats och som dominerar både socialt och karriärmässigt och där män väljer eller får finna sig i att stå vid sidan av, sköta markservice och liknande.

En del av mig kan känna: Det är vår tur nu! Så skönt att de där kvinnorna glider igenom glastaket som om det inte finns. Så skönt att också kvinnor vågar ta för sig.

En annan del av mig kan känna: Vore det inte bättre med balans. Där både man och kvinna väger lika tungt, där det är möjligt för båda i ett par att ta plats, att göra karriär och leva jämställt.

Så just nu noterar jag fenomenet och citerar en del ur artikeln, där dessa man kallas för Hus-beens, ett ord som definieras av New York Times som ”en man som följer i kölvattnet på sin framgångsrika hustru”. De beskrivs som män som tar hand om barnen, som står utanför damtoaletten och håller hennes kläder, som sitter tysta bredvid henne på möten eller som stannar hemma när hon åkt till New York på teambuilibng.
Kändisar har sin egen gräddhylla, som toppas av Madonnas tillfällige partner, tätt följd av Angelina Jolie och Brad Pitt, Demi Moore och Ashton Kutcher, Catherine Zeta Jones och Michael Douglas, Nicole Kidman och Keith Urban, Heidi Klum och Seal, Homer Simpson och Marge med ditt tyranniska hår.
- Nuförtiden är de fullt av hus-beens på fester, säger Peter York som skrivit boken The Sloane Ranger Handbook. Du pratar med den glamorösa framgångsrika kvinnan och försöker desperat komma på vad maken heter.
Nu kan man fråga sig om det inte funnits sådana här män ända sedan Adam och Evas tid? Jo, visserligen, sägs i artikeln, men det har aldrig tidigare varit så socialt accepterat för kvinnor att öppet visa sin överlägsenhet.

– Kvinnor har alltid manipulerat män på en individuell nivå, men att göra det ute i samhället är något nytt, säger Mike Buchanan som har skrivit boken: The Marriage Delusion: the Fraud of the Rings.
Författaren Mary Killen har en annan förklaring. Hon menar att kvinnor som har hus-been är drakar som beter sig som män, medan deras män blir feministerade. ”Det kan handla om att det finns så mycket östrogen i vattnet nuförtiden.”
Psykologen Oliver James skyller hus-been fenomenet på att vi lever i en narcisstisk tid: – Tidigare var det stigmatiserande för en kvinna att förstora sig själv (tidigare var det bara män som gjorde det), men nu är kvinnor öppet narcissistika och drar uppmärksamhet till sig på samma sätt som män. Den här sortens kvinnor är ytterst själviska och är fixerade vid att känna makt.
Det som kännetecknar de här alfakvinnorna är inte vara att deras jobb, utan att de alltid är upptagna. De leder varje välgörenhetskommitté, är inblandade i varje skolaktivitet och är alltid de som ordnar middagar och julluncher. De vet också hur man byter däck, slipar knivar och gör alla de saker som män brukade göra vilket kan få män att att bli geleaktigt förlamade.

Men the hus-beens har viss manlighet kvar, menar artikeln. Han kan vara den som tjänar mest pengar eller vara den som verkar vara den mest inflytelserika i paret.
Och vem står egentligen högst: Frankrikes president Sarkozy eller hans sjungande hustru Carla Bruni, Hillary eller Bill Clinton?
Och i England finns ju en tradition av hus-beens på toppnivån – kan du namnge Margaret Thatchers eller drottningens respektive män?
Filosofen Alain de Botton menar att det finns vissa fördelar med att vara en hus-been. - Att ha blivit utvald av en framgångsrik kvinna säger mycket mer om ens personlighet, inre talanger och dygder, än om man har blivit utvald av en framgångsrik man. Alltså är den kärlek en kvinna ger en hus-been meningsfullare än den kärlek en kvinna i motsvarande position kan få och på grund av det kommer han alltid att få tillräckligt med kvinnlig uppmärksamhet.

Mike Buchanan säger att den här utvecklingen kan leda till olyckliga kvinnor. – När en kvinna trycker ner en man, så blir hon i huvudsak hans mamma och eftersom mödrar och söner inte brukar fungera inte brukar ha sexuella känslor för varandra, så kan det döda sexlivet.

Regelbundet sex minskar risk för hjärtsjukdomar - hos män

Även om bilden inte speglar idealt sex... så visar det ändå vad män, som bryr sig om sin hälsa, borde göra åtminstone två gånger i veckan.
Undrar vad vi kvinnor behöver? Minst tre??

Är du orolig över ditt hjärta? Är du man?
Då råder amerikanska forskare dig att ha sex ett par gånger i veckan, rapporterar The Telegraph. (Som i sin tur citeras av Expressen.)
Det ska minska risken för hjärtsjukdomar med hälften!
Regelbundet älskande har flera hälsostimulerande effekter för män. Tyvärr finns inte kvinnor med i de undersökningar jag nu kommer att referera till. I studien ingick mer än tusen män. Det visade sig att de som hade sex ett par gånger i veckan hade 45 procent mindre risk att utveckla livshotande hjärtsjukdomar än de män som hade sex en gång i månaden eller mindre. Det verkar alltså som att älskog har en skyddande effekt på mäns hjärta. I undersökningen ingick inga kvinnor…
En av de största dödsorsakerna i västvärlden är hjärt- och kärlsjukdomar.
Och länge har man anat att sex är bra både för den mentala och den fysiska hälsan, så har det inte bevisats vetenskapligt hur bra det är att älska.
Forskningen jag refererar till utfördes vid New England Research Institute i Massachusetts, USA. Där spårade man den sexuella aktiviteten hos män mellan 40 och 70 år under en 16 årsperiod.
Forskarna tog andra riskfaktorer (som ålder, vikt, blodtryck och kolesterolnivåer) i beräktningen. Resultatet, som nyligen publicerades i the American Journal of Cardiology, visade alltså att män som hade sex ofta minskade risken för svåra hjärtsjukdomar radikalt.
Men vilka är då orsakerna till detta? Dels handlar det om att ett aktivt sexliv förutsätter en del rörelse – motion helt enkelt. Dels handlar det om att män som har sex ofta har bättre relationer och det får dem att må bättre och känna sig mindre stressade.
Andra forskare hävdar också att det är särskilt bra att ha regelbundet sex vintertid, eftersom det stärker immunsystemet och minskar risken för förkylningar och influensa.

Många kom till Vattumannen

Så här såg vi ut i Tara 9/2009

Det kom faktiskt så många för att lyssna på Alexander och mig på Vattumannens bokhandel i Stockholm den 19 januari 2010 att några fick vända i dörren.
Vårt huvudbudskap: Lust är liv. När du är närvarande känner du dig mer levande och det kan i sin tur leda till att du känner mer lust i och till livet.

Några minuter innan vi skulle börja tala hörde vi att det var många som talade i rummet ovanför. Det bådade gott. Men inte anade jag att vi skulle få trängas i Vattumannens föreläsningslokal. Vi var ett 25-tal personer som mötte upp. De som kom var en blandning av vänner och helt obekanta personer. Det kändes riktigt bra.
Jag hade så klart tänkt igenom ungefär vad vi tänkte att kvällen skulle innehålla.
Om lust, om min resa från skam till lust, om vaginarts och om att vara sexsibilitycoach. Och så klart också en del om vad som gör att vi håller oss tillbaka. Och så kom vi med några lusttips.
Jag skrev ett utkast till ett manus några dagar i förväg, mest för att ha som inspiration,så att det skulle bli lättare att improvisera väl på plats. ( du kanske inte vet vet, men jag har också skrivit en bok som heter Börjat tala och leder kurser för människor som vill bli bättre på att tala inför grupp, så jag vet hur just jag funkar som talare...)
Det kändes himla bra där på Vattumannen. Alexander och jag samspelade utmärkt. Här är några utdrag ur manuset jag skrev... vilket alltså bara ger en liten doft av hur det blev i verkligheten.
Tack alla som kom. Tack för alla kramar. Tack för glada tillrop.


Hur det hela började? Hur det kom sig att jag skrev boken Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft?

Ja säg det.

Jag har funderat på det.

Var det i barnkammaren där händerna skulle vara på täcket?

Började det med att jag hade en framstjärt?

Var det när jag trodde att mina bröstvårtor var missbildade?

Var det när jag läste ”Fanny Hill” och kände att det pirrade i kroppen, men förstod att det var något jag skulle hålla hemligt?

Eller vad det när min son frågade om min dotter hade tappat sin snopp?

Eller var det någon av de gånger jag gick med på sex fast jag egentligen inte ville?


Eller var det då jag skämdes för min lust och inte riktigt ville veta av den?

Jag vet faktiskt inte var det började. Det jag försöker visa att det i mitt liv skett en räcka händelse som har lärt mig att skämmas. Jag har verkligen känt mig skamsen över mycket. Jag har burit på skuldkänslor. Jag har hamnat i chock. Jag har haft svårt att hantera de här sakerna i livet. Och jag har dolt det väl. Många trodde att jag bara var den där kaxiga tjejen eller kvinnan. De såg inte rädslan som fanns i mig. För den dolde jag – ibland till och med inför mig själv.

Jag kan inte riktigt svara på när eller hur det började.

Kanske är det så att jag har gått och burit på embryot till den här boken i större delen av mitt liv, men att det det först nu jag har vågat släppa fram den?

Vad jag däremot kan säga är att det har inneburit en resa att ta mig hit.

En lång resa.

En delvis smärtsam resa.

Men också en resa fylld av lust och njutning.

Jag har stött på många hinder längs vägen, jag har stannat till, jag har nog ibland gått långa omvägar, kanske jag i perioder också har backat.

Någonstans handlar den här boken om min rätt att vara jag. Och det är bara jag som kan ge mig den rätten.

Länge hade jag nog hoppats att bli erkänd och bejakad av omvärlden som den jag är. Jag väntade på ett godkännande tror jag. Men vad var det jag förväntade mig att någon skulle godkänna? Den Charlotte jag visade eller den Charlotte jag egentligen var?

Jag tror att där fanns en underliggande förväntningar om att jag skulle accepteras, älskas och bejakas för den jag verkligen var, och detta utan att jag manifesterade det. Vilka orimliga förväntningar jag hade på min omvärld.
Så jag fick gå varvet runt och sluta söka svaren i omvärlden och söka det inom mig själv.

Jag behövde inse att de faktiskt bara är en person som jag med säkerhet kommer att leva med i resten av mitt liv. Nämligen mej själv. Och börja bejaka och tycka om mig.

Jag tror att det är vad personlig utveckling i grunden handlar om. Kanske utveckling är ett konstigt uttryck egentligen? Jag kanske borde säga personlig inveckling i stället?

Alltså den person som tycker om sig precis som hon är har tagit en del steg i sin personliga inveckling som jag ser det. Och där är jag åtminstone stundvis. Att jag tycker om mej precis som den jag är.


Det är här som skammen och lusten kommer in.

Jag har skämts så fruktansvärt mycket i mitt liv. Jag har skämts för mig själv. Jag har känt skuldkänslor. Jag har varit i chock.

Och bland det som väckt allra starkast känslor har varit det som rört sex och lust. Eller rättare sagt, sex, kropp och lust.

Det är så paradoxalt det där med sex, lust och kropp.

Jag växte upp i en bruksort där det faktiskt var ganska okomplicerat. Att ha sex var okej både för tjejer och för killar. Åtminstone i måttliga mängder. Men tjejer som gjorde det för ofta fick stämplar på sig.
Jag tror att jag var väldigt känslig för stämningar. Jag var rädd att göra fel. Jag ville passa in. Och budskapen var väldigt olika. I min borgerliga familj vad undertonen sexualfientlig. Bland ungdomarna var normen snarast att man skulle ha sex och gärna tidigt. Jag slets mellan de där två bilderna.

Konsekvensen blev i alla fall att det blev jobbigt. Jag utsatte mig för situationer jag borde ha sagt nej till. Jag blev våldtagen och sexuellt utnyttjad. Jag trodde att jag saknade värde om jag inte hade en kille. Och jag hade ingen att tala om det med. Jag kapslade in min rädsla och utvecklade ett tufft skal. Jag började känna allt mindre.


Jag började drömma om sex. Mer och mer. I det vakna tillståndet rationaliserade jag bort sex, lust och kropp. Medan mitt drömmande jag ropade på mig.

Jag ville inte höra.

Jag vågade inte höra.

Skamkänslorna kom i vägen.

Jag började till och med säga till mig själv: Njuta får jag göra i nästa liv. Trots att jag inte trodde på flera liv.

En dag sprack bubblan. Men jag upptäckte att det verkligen fanns lust och kåthet djupt där inne i mig. Jag upptäckte att det ville ut och manifestera sig. Jag insåg att jag behövde leva. Att jag hade levt på sparlåga tillräckligt länge.

Så jag kom ut. Inför mig själv. Och jag började kände mig som en upptäcktsresande: Vad tycker jag om? Vad blir jag tänd på? Var kan jag ta reda på mer? Livet var återuppväckt i mig.

Lång historia?

Jag vill berätta det för att för mig finns det en reell koppling mellan lust och liv. I många år höll jag mig på sparlåga på många av livets plan. Jag vågade inte ens känna. Jag var rätt så avstängd. När jag ser bakåt i tiden ser jag det som en slags valiumtillvaro, utan toppar och dalar. Och jag klarade av att skapa det alldeles själv, utan hjälp av medikamenter.

Som jag ser det gjorde jag allt detta, alltså att jag vägrade ta för mig av livet av en grundläggande orsak: Jag var livrädd.

Jag var fullkomligt livrädd för att leva.

När jag träffade Alexander för sju år sedan hade jag börjat vakna. Jag hade börjat känna. Jag kunde både bli arg och visa ilska och bli glad och visa glädje. Jag kunde erkänna sidor hos mig själv som jag tidigare inte velat göra. Som jag hade skämts för. Jag slutade hålla mig tillbaka så mycket. Jag hade börjat känna att jag inte behövde hålla mig på mattan längre. Jag hade rätt att leva.


Det är väldigt skönt att leva tillsammans med en bejakande partner. En som säger: ”Du kan inte bli för mycket, jag vill ha mer.”

I dag vet jag ju att kraften kommer inifrån mig själv.
Men jag behöver ändå bekräftelse ibland.
Då är det så skönt att vara två.

När vi träffades slöt vi ett slags förbund, som handlade om den ömsesidiga rätten att vara oss själva och att respektera varandra. Det är en viktig grund.

Vi har en öppen kommunikation och kan tala om allt. Vi kan vara någorlunda skamfria tillsammans, även om vi ibland trillar dit.

Och när jag kände mig trygg var det äntligen möjligt att skriva en bok om lust och liv.

Visa din kropp att du gillar den

Alexander visar omsorg om sin kropp i samband med bad.

Jag hörde om en kvinna som lät sig självtorka efter duschen, eftersom hon inte ville vara så intim med sin kropp att hon faktiskt torkade den.

Jag minns också när jag mötte Alexander och fascinerade av hans omsorg om sin kropp. Han satt länge i badet, filade fötter, skrubbade rygg och torkade sig noga efteråt.

Två helt olika förhållningssätt, som eventuellt skulle kunna skvallra om något mer än just detta.

Jag kom att tänka på de här två bilderna när jag nyss stod och torkade mig omsorgsfullt efter att ha tagit ett bad. Eller snarare, jag kom att tänka på kroppen och hur lite jag har varit i min kropp genom livet. (Gäller det dig också?)

Jag är uppvuxen i och har valt sammanhang där knoppen varit mycket mer värdefull än kroppen. Lite hårddraget skulle man kunna se det som att kroppen var något jag liksom fick med på köpet, något som jag var tvungen att ta hand om så att den inte klagade allt för mycket. Så klart den blev lite styvmoderligt behandlad (märkligt uttryck egentligen, styvmoderligt.)

Nu erkänner jag att jag har en kropp. Jag har gett ett löfte om att både vårda och vörda den. (Ett steg var att sluta röka förra året.) Och jag märker att hela jag mår bättre när jag tar bättre hand om min kropp.

Så det är vad jag vill uppmuntra dig till: Att vårda din kropp. Och då menar jag inte på något stelt, tvunget eller hindrande sätt – utan precis tvärtom. Att uppskatta din kropp, ge den uppmärksamhet och njutning – på alla de sätt som passar dig.

Praktiskt taget varje morgon inleder jag med att massera min kropp med kallpressad ekologisk sesamolja. Det tar mig ungefär en kvart. Jag tänker mig att kroppen känner beröringen av mina händer, känner den lena oljan, känner att jag bryt mig om den.

Jag börjar nere vid fötterna – och får på köpet träna balans, eftersom jag tidvis står på ett ben – och fortsätter uppåt.

Vid brösten gör jag ett längre stopp. Jag gör en taoistisk bröstmassage, jag masserar 36 varv åt ena hållet och sedan 36 åt det andra. (Talet nio år tydligen magiskt inom taoismen, jag vet inte mer, men kör ändå ett tal delbart med nio). Nu har jag gjort det i mer än fyra månader. Och brösten känns annorlunda nu. Det känns liksom smidigare. Så på något vis tackar de mig för uppmärksamheten.

Sedan sätter jag mig för att stilla meditera. När värmen i huset tillåter sitter jag naken. Delar av meditationen koncentrerar jag mig på min andning. Medvetet andas jag ner i magen. Och detta, att fokusera andningen tror jag är en bra koppling mellan kropp och själ och något båda tycker om.

Ibland andas jag igenom chakrasystemet. Alltså fokuserar andningen i de sju chakrana och börjar nerifrån. Chakraandning är bra av en massa skäl – inte minst för att jag tränar på att lyfta energier genom kroppen och det kan i andra situationer ger mig starkare orgasmer.

Sedan duschar jag varmt. Torkar mig med omsorg. Tittar på kroppen jag torkar. Den känner fortfarande att jag bryr mig.
Och till sist ger jag uppmärksamhet till munnen och tänderna. Jag tar först tandtråd, sedan tungskrapa, sedan borsten och sist sköljer jag med något bakteriedödande.

Sedan går jag för att klä på mig och väljer material som kroppen gillar för dagen.

Och nu är jag beredd att möta världen.

Så klart uppmärksammar jag kroppen på fler sätt än dessa.
Men det känns så bra att ha en daglig rutin kring detta. Hela jag vaknar.
Hur väcker du din kropp om morgnarna?

Intervju med Krish och Amana Trobe om kärlek och rädsla

Så här såg Krish och Amana ut när vi träffade dem på Ängsbacka i december 2004.

Det här är en artikel jag skrev för några år sedan. Den är publicerad i tidningen PS i ungefär den här formen. Det är några år sedan nu - men frågorna är ju ständigt aktuella. Så vad passar bättre än att jag publicerar den på min egen blogg?


Har du någonsin haft känslan av att du är fel? Har du varit rädd att göra fel?
I så fall är du väldigt mänsklig.
För många av oss har lärt sig att de inte är okej som de är, att de måste vara och göra på ett visst sätt för att bli accepterade av sin omgivning.
Det går att göra något åt det. Om du börjar acceptera dig själv som du är, kommer rädslan långsamt att släppa greppet om dig. Och du kommer att fungera bättre på jobbet och i relation till andra människor.


Thomas Krish Trobe har skrivit flera böcker som handlar om att möta sin rädsla, den senaste tillsammans med hustrun Gitte Amana Trobe.

Grundidén är egentligen ganska enkel. De allra flesta barn lär sig att de måste vara på ett visst sätt för att få kärlek från sina föräldrar. De märker tidigt vad föräldrarna gillar att de gör, vilket beteende som är accepterat. Samtidigt lär de sig vad föräldrarna ogillar. Och eftersom ett barn längtar efter kärlek, så börjar de anpassa sig.

I vår kultur är det väldigt vanligt att barn måste ”förtjäna” sina föräldrars kärlek. De känner att de måste prestera för att få kärlek. ”Om jag är en duktig flicka/pojke som blir mamma glad och ger mig en kram.” Många barn lär sig också, av erfarenhet, att föräldrar inte accepterar (alla) barnets känslor. ”Det där är väl inget att gråta för.”

Det gör att det skapas en osäkerhet hos barnet. Det känner instinktivt att det inte räcker med att vara sig själv, barnet måste göra något. Ju mer erfarenheter barnet får, desto tydligare blir det för det vad mamma och pappa tycker om och så anpassar det sig alltmer. Allt i den där desperata längtan efter kärlek. Och så växer rädslan för att göra fel – och hos många också känslan av att vara fel.

Krish Trobe är läkare och terapeut och har de senaste tjugo åren mött rädda människor, som nyfiket börjat närma sig detta otäcka; rädslan.

- Det finns två energier som styr människan. Den ena är livskraften, som handlar om den personens egen sanning. När hon har livskraft vågar hon ta risker och möta det okända. Den andra är rädslan, som håller henne nere och gör att hon lever ett hoptryckt liv.

Krish Trobe och Amana Trobe menar att den som vill leva ett fullödigt liv måste våga möta sin rädsla.
- Om vi vågar konfrontera vår rädsla så kan vi finna dolda skatter. För bakom rädslan döljer dig vår känslighet och det mjuka inom oss, säger Krish Trobe.
Det kan vara svårt att upptäcka sin rädsla. Många döljer den bakom andra känslor. Man kan känna sig arg, missnöjd eller deprimerad.
Men under de dramatiska känslorna ligger rädslan, säger Amana Trobe. Det gäller att våga nå in till den.
- De flesta människor vet inte vilka de är. Det gäller att hitta en inre känsla av att ”detta är jag”. Den känslan förlorade vi som barn och det gäller att hitta tillbaka till den. Och för att göra det måste vi ta risker, säger Krish Trobe.

Människor förhåller sig på olika sätt till sin rädsla. Vissa blir förlamade av den. De kan vara så rädda att de inte vågar söka jobb, ta en konflikt med sin partner, tala inför grupp eller visa att de älskar någon.
När en människa blir rädd kan det vara ett ”eko” av det hon upplevde som barn. Någonting gjorde henne rädd då och när hon är med om något som påminner om den situationen, så reagerar hon som hon skulle ha gjort som barn. Hon glömmer att hon är vuxen och att hon faktiskt har valmöjligheter. Ett barn är ju utelämnat till och beroende av sina föräldrar. Det är inte vuxna längre. Och när man reagerar med rädsla så är man lika rädd som när man var barn.
Krish Trobe och Amana Trobe menar att praktiskt taget all rädsla är kopplad till något som hände i barndomen.
- Rädsla brukar bero på ett trauma, en situation när barnet blev överväldigat och inte kunde handskas med situationen. Ett barn kan varken säga stopp, nu räcker det, eller gå sin väg. Och då hamnar barnet i chock, det liksom fryser till is. Och den reaktionen inpräntas i kroppen. När man som vuxen möter en liknande situation reagerar man på samma sätt igen.

Det handlar om att bygga upp styrka, genom att hitta tillbaka till det som triggade traumat och sedan vara i den situationen igen. Och nu, som vuxen, kan du svara på ett sätt som du inte kunde göra när du var ett barn. Kroppen säger stopp eller går därifrån. Det går långsamt, säger Krish Trobe.

- Vi dras till likande situationer i våra vuxna liv. Det som helar är att handskas med det på ett nytt sätt, säger Amana Trobe.

Och där är många vuxna människor i dag. De är rädda att visa vilka de är. De kan tro att ingen kommer att älska dem om de visar att de är ledsna, att de känner sig sårbara. Somliga tror att ingen kommer att älska dem om de visar vem de egentligen är. Att de måste låtsas vara den som de tror att omgivningen tycker om.

- Jag har alltid gjort saker trots att jag varit rädd, jag tryckte undan min sårbarhet, låtsades inte om den. Men jag led av att göra det. För mig var det ett viktigt steg att våga säga: ”Nu känner jag mig osäker”, säger Krish Trobe.

Han och Amana Trobe menar att de flesta människor lever instängda i en ask, en ask som bär de värderingar våra föräldrar hade och de värderingar som gäller i det samhälle vi lever. Ett annat ord för detta är att vi är präglade att bete oss på ett visst sätt. Och om vi kliver ut ur asken – och visar vilka vi egentligen är – då kommer omgivningen att reagera.

För att förklara den process som människor går igenom, använder de sig av en bild som den tyske filosofen Nietsche skapade.

Nietsche menade att barnet till en början är som en kamel, som absorberar allt, som säger ja till allt – oavsett om det är gott eller ont. När man är en kamel (ett barn) känns det mesta bra och barnet lär sig mycket av det som föräldrarna har lärt sig.

Sedan kommer lejonfasen, när barnet börjar säga emot och blir rebell. Det är en process som de flesta tonåringar går igenom.

- Det är hälsosamt att säga nej, säger Amana Trobe. Det handlar om att göra saker på sitt eget sätt.
I den tredje fasen har behovet att säga nej försvunnit, man är inte längre rädd och inser att man kan välja hur man ska göra när man hamnar i en situation eller möter en annan människa.

- Det är i den riktningen människor behöver gå – leva i ögonblicket och möta varje situation där. Men för att kunna göra det krävs medvetenhet – och att vara medveten handlar om att vara, att känna när det är rätt för dig, känna när du är hemma i dig själv – och så våga lita på det, säger Krish Trobe.

Krish och Amana Trobe uppmanar människor att börja undersöka vilka de egentligen är och ställa sig frågor som: ” I vilken ask lever jag? Vilka värderingar gäller där? Vad är det för tankar och idéer som gör att jag inte vågar leva fullt ut?”

- Många offrar sig för andra, det formar deras identitet. Det är ett sätt att kompensera känslor av skam, av att känna sig ovärdig. Därför väljer många att bli som kopior av sina egna mödrar, säger Krish Trobe.

Men vad ska du en person göra som börjar känna att det nog ligger något i vad Krish och Amana Trobe säger?

- Våga ta plats i ditt eget liv! Först kommer du att känna en massa rädslor. Men om du vågar möta dem så kommer du att möta dig själv och känner dig mer fri. Den som inte tar tag i sin rädsla riskerar att bli utbränd, eftersom man har en idé om att man måste vara perfekt. Och finns inget utrymme för att känna vad som verkligen är sant, säger Krish Trobe.

- I Sverige finns en idé som går ut på att man inte kan vara lycklig om någon annan lider. Då blir det riskfyllt att leva ut sin glädje och håller man den inne är risken att man blir deprimerad. Det krävs mod för att våga visa att du är lycklig, säger Amana Trobe.

Det tar tid att omprogrammera sig från att leva upp till andras förväntningar till att leva sitt eget liv. Många som börjar arbeta med sig själva, för att till exempel känna sig mindre rädda, blir otåliga och vill att det ska ordna sig över dagen.

- Man lär sig handskas med svåra situationer genom att vara närvarande och känna också svåra och jobbiga känslor, säger Krish Trobe.

- Våga också att älska de delar av dig själv som är sårade. Var tålmodig och mjuk mot dig själv. Med tiden ökar din känsla för dig själv, säger Amana Trobe.

CHARLOTTE RUDENSTAM

Öva på egen hand: Det finns en rad cd:s som du kan köpa via exempelvis Energica förlag. Till exempel:
Healing shocck and shame


Kurser i Sverige:
www.angsbacka.se
www.baravara.se

Böcker av Krish och Amana Trobe - samtliga utgivna på Energica Förlag
Möt din rädsla – från medberoende till frihet
Steget ut ur rädslan – bli vän med ditt inre barn
Sann tillit och tilltro – andliga lektioner om svek och besvikelse
I kärlekens flöde - när sex och närhet blir ett

Några viktiga böcker för min personliga ut(eller in-)veckling

Jag skrev ju tidigare om skönlitterära böcker som jag gillar. Då utlovade jag att jag så småningom skulle skriva om andra böcker som är eller har varit viktiga för mig. Den är på intet sätt heltäckande. Jag hoppas att den ger dig inspiration.

Som du kanske har uppfattat är jag en läsare. När jag var ung var det bara skönlitteratur som gällde. Sedan jag fick barn började jag söka mig till annat. Bland det första var nog Anna Wahlgrens Barnaboken.

Det kom böcker till mig från olika håll. När någon tyckte att jag var för lite jämställd i mitt äktenskap fick jag Kvinnors vrede – från självutplåning till självinsikt av Harriet Lerner. Jag slukade den. Det var en bra start och det är en bok jag fortfarande varmt rekommenderar trots att den har 22 år på nacken.

Nästa milstolpe kan ha varit Daniel Golemans Känslans Intelligens. Där introducerar Goleman begreppet EQ och Golemans slutsatser kom att betyda mycket för mig och kanske i förlängningen ändå mer för mina barn. Jag lärde mig att säga: ”Nu tycker jag du beter dig dumt” istället för att säga ”Du är dum”. Jag lärde mig alltså att förstå vad skambelägganden är. En annan viktig insikt som jag behövde få var att alla känslor är tillåtna. Det är okej att vara allt. Även arg, hatisk, ångestladdad. Men att jag inte behöver acceptera alla uttryck för känslan. ”Det är okej att du är arg, men du får inte slå mig.” Och på min yngsta dotter som då var bebis kunde jag praktisera detta. Hon kom och var ledsen och fick sitta i min famn och gråta färdigt och sen eventuellt berätta varför hon var ledsen. Det är de saker som kommer upp nu, när jag minns boken – men det finns så väldigt mycket mer i den. Läs den! (Alexander skulle säkert lyfta fram helt andra saker ur den, liksom troligen du själv, där finns mycket att hämta.)

Thomas Krishnanda Trobes bok Steget ut ur rädslan, att möta sitt inre barn blev en viktig startpunkt för mig. När jag läste den insåg jag att jag hade ett sårat inre barn, ett barn som kände rädsla för det mesta, som hade lärt sig att det inte var okej. I boken beskriver Krish hur människans prägling fungerar och vad vi kan göra för att befria oss från den. (Han har skrivit flera läsvärda böcker än denna, men denna är den viktigaste för mig, kanske för att det var den jag läste först. Jag har gett den till många, bland annat till flera brudpar!)
När jag läste boken insåg jag att jag bara måste få träffa Krish och gå på kurs med honom och få göra de övningar han beskriver i boken tillsammans med andra. Så gick jag en Dörröppnare på Baravra för knappt tio år sedan och på den vägen är det. Jag är oerhört tacksam att Steget ut ur rädslan kom i min väg.

En annan viktig bok är Carolyn Myss Andens anatomi (och hennes följande böcker). Hon presenterar chakrasystemet och vad det representerar på ett lättillgängligt sätt och jag lärde mig en hel del kring sjukdomar och helande genom den boken. Jag har också ett väldigt speciellt minne i förhållande till Andens anatomi. I den finns en chakrameditation som jag testade att göra i min ensamhet (detta är också så där tio år sedan). Jag hade just ingen erfarenhet av meditation då, men ville pröva. Det kändes rätt skönt. Och efteråt fick jag en av de första andliga uppleveserna i mitt liv (åtminstone som jag är medveten om) och jag kände som att jag var en del av helheten, som att ”Gud” fanns och att jag var en del av det. Jag blev livrädd och började storgråta och var rädd att jag höll på att bli tokig. I dag får jag ofta sådana upplevelser. Jag och universum är ett. Nu skrämmer de inte längre.

Clarissa Pinkola Estes har skrivit boken Kvinnor som slår följe med vargarna som också är mycket läsvärd. Pinkola Estes utgår ifrån folksager och sägner och tolkar dem. Några av berättelserna etsade sig fast i mitt minne och fick mig att fundera över de val jag gjort i livet. Läs helst den inbudna boken - det är myrstil i pocketupplagan.

Margot Anand
Är du villig på att lägga tid och energi på att uppnå magiskt sex, så är Margot Anands bok – som också kan ses som en kurs – Kärlekens mystik, tantra och sexuell energi – en bra introduktion. Den kan förändra ditt liv.
www.margotanand.com

Nina Björk
Nina Björks bok Under det rosa täcket har redan blivit en feministisk klassiker som är mycket läsvärd. Det är en feministisk debattbok.

Barbra Carrellas Urban Tantra: Sacred Sex for the Twenty-First Century riktar sig till alla som vill ha mer sexuell och andlig extas i sina liv. Boken visar hur andligt sex kan prakriseras var du än är. Det är en inbjudan till att leva liver mer njutbart och vill bidra till att göra världen mer sexuellt tillfredsställd, upplyst och inkluderande. För mig fick boken ytterligare en dimension när jag mött Barbara och deltagit i ett par av hennes workshoppar.
www.urbantantra.com

Mantak Chia
Vägen till orgasm är en underbar bok som definitivt kan ge dig bättre orgasmer. Boken är fylld av konkreta och sensuella övningar som du kan göra själv och med en partner.


David Deida har skrivit många intressanta böcker om sex, exempelvis Finn din gudomliga källa genom sex.



Ylva Franzén som har skrivit Orgasmera mera säger att det finns minst 30 olika sätt att stimulera klitoris, så sätt gång i fantasin nästa gång du älskar och se hur många du kan hitta! Boken är väldigt bra. Den täcker alla aspekter av kvinnlig sexualitet, har mängder med övningar, mycket historia och fakta kring sexualitet. Det är inte en sträckläsningsbok, men en fullspäckad uppslagsbok.


Läs gärna Nancy Fridays bok Kvinnors sexuella fantasier så får du autentiska berättelser om vad amerikanska kvinnor fantiserar om när de har sex eller onanerar. Friday har också skrivit bland annat om manliga sexuella fantasier.


Anaïs Nin
Om du har behov av onanilitteratur kan jag rekommendera Anaïs Nins böcker Venusbarn och Venusdeltat. Fyllda av kärleksfulla erotiska noveller som ofta utspelar sig i bohemmiljö i Paris och New York i början av 1900-talet.

Gina Ogdens bok Women who love sex kom ut i mitten av 1990-talet, men är tyvärr lika aktuell i dag. Det är en stridsskrift för kvinnors rätt till sin sexualitet, men många exempel. En väckarklocka väl värd att läsa.


Jett Psaris och Marlena S Lyons På omslaget till boken Undefended love står ”Det sätt som du känner dig på när du blir förälskad, kan du känna hela tiden.” Detta är en handbok i konsten att möta sig själv och sin partner utan skygglappar och den visar också tydligt vad det är som hindrar oss. Boken kan leda till att du får ett spännande, och omtumlande, möte med dig själv – och din partner.

Kommentar till inlägg om g-punkten

Häromdagen skrev jag om den nya forskning som tror att den visar att g-punkten inte finns. Här är en kommentar till det - mer i samma genre hittar du på xkcd.com

Petra Östergren visar en värld med gråskala

Är kvinnan alltid ett offer? Petra Östergren nyanserar debatten.

Jag har just läst Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister. (Den kom ursprungligen ut 2006 och sedan dess har också skrivit F-ordet. Mot en ny feminism, som jag ännu inte har läst.)
Bra och intressant läsning, som vänder upp och ner på radikalfeministernas negativa syn på pornografi och sexsäljare. Hon berättar att hon tidigare tillhörde radikalfeministerarnas skara och mer eller mindre automatiskt spred deras budskap - utan att själv ha på fötter. Hon visar hur vanligt det är att ha "åsikter" om porr och sexsäljare, utan att ha tagit reda på fakta.
Själv har hon läst typ varenda utredning om sex och prostitution som producerats de senaste decennierna. Hon har också intervjuat ett 15-tal sexsäljare, som inte tillhör kategorin nerknarkad tjej med taskig barndom. De berättar på en öppenhjärtligt sätt om sina liv som sexsäljare.

Jag gillar boken för att den nyanserar debatten och den vågar ge en motbild till den förhärskande. Den är välskriven kunnig, kompetent och gav mig en del ahaupplevelser. Jag tycker att det är viktigt att alla sidor får komma till tals, inte bara de som uttalar politiskt korrekta åsikter.


Detta är bokens baksidestext:

Är alla som säljer sex offer? Är all porr kvinnoförnedring? Och varför blir den feminist som ställer dessa frågor anklagad för att vara anti-feminist?
Den sexualmoral som ligger till grund för alla sexualpolitik, gäller den verkligen alla? Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det väl även gälla en kvinna som säljer sex?
Porr, horor och feminiester är en kritisk genomgång av det svenska porr- och prostitutionsmotståndet. Genom ett unikt källmaterial, som bland annat består av samtal under flera år med ett tjugotal sexsäljare visar Petra Östergren hur ihåliga argumenten är och att debatten har andra budskap och funktioner. Porr, horor och feminister är en stark och tankeväckande bok om svensk feminism och sexualpolitik.

När jag läste Petra Östergrens bok ställde jag mig denna fråga: Hur vanligt är det att vi har starka åsikter om något vi har bristande kunskaper om?
Mitt svar är att jag tror att det är ganska vanligt. Om du gör lite självrannsakan kanske du kommer på att du ibland själv har starka åsikter om något du egentligen inte vet så mycket om. Att du går helt på känsla.
Och självklart har jag uttalat mig dömande om saker jag inte vetat så mycket om. Och när det finns en opinion kring något, när det finns något som det är politiskt korrekt att tycka, är det lätt att hänga på svansen av bara farten. Oreflekterat.
I Sverige är det politiskt korrekt att tycka att porr och prostitution är uselt och kvinnoförnedrande. Jag har sett feminister står och demonstrera utanför porrbutiker. Jag har hört människor uttala sig om tvärsäkert om vad som kännetecknar de kvinnor som säljer sex, de män som köper sex, de människor som konsumerar pornografi etc. Jag har nog också gjort det.

Men vad händer om man tittar närmare på en fråga? Om man frågar dem som berör? Om man verkligen läser de statliga utredningar som gjorts? Om man tar reda på fakta? Vilken bild får man då? Det är vad Petra Östergren har vågat göra kring dessa i feministkretsar så tabubelagda frågor.

När hon nyanserar bilden, när hon talar med sexsäljare som inte är nerknarkade eller blev våldtagna som barn, så tycks hon bli en förrädare i ögonen hos de feminister som var med och drev fram sexköpslagen, eller som har varit med och bidragit till att politiskt korrekta hotell inte längre erbjuder erotisk film till ensamma nattgäster.

Petra Östergren är noga med att säga att hon inte är ute för att försvara något, utan snarare för att ge en mer nyanserad bild av verkligheten. Och jag tycker boken är en läsvärd ögonöppnare. Läs den och reflektera över dina egna reaktioner. En av de reflektioner jag gjorde är att jag i mindre grad vill döma någon eller någonting ohörd. Att jag då och då ska fundera över saker som jag har starka åsikter om, att jag ska våga titta närmare på dem och se om det döljer något annat. Om jag har ärvt politiskt korrekta åsikter, till exempel.

En av de grejer som Petra Östergren gjorde var att titta på en massa porrfilm. För hur skulle hon kunna säga något om en oerhört stor och spridd genre utan att ha sett hela filmer. Detta är hennes reflektion:


”Jag kom att dra helt andra slutsatser än vad jag tidigare gjort – och än vad porrmotståndarna gjorde. Filmen om mr Bent och det gyllene ostronet var speciell, men inte unik. Jag tyckte också att det fanns mycket att lära av porren, både politiskt och om den mänskliga sexualiteten. Men varför var det så stor skillnad på vad jag kom fram till och porrmotståndarna?
Jag tror bland annat att det beror på att porr har att göra med sex – och sex kan vara svårt att förhålla sig till.”

Vi är fler som har uppmärksammat boken, till exempel Louise P.

Olust - något som är inlärt?

 Kvinnor verkar ha svårare att våga känna sin lust och lusten kan också användas som ett maktmedel. 

När jag spånade på hur jag skulle illustrerar det här inlägget kom jag att tänka på den grekiska komedin Lysistrate, 

då kvinnorna gick ut i sexstrejk för att få männen att sluta kriga.

Vi skulle prata om olust när vi samlades för ett Samtal om lust och liv häromkvällen. (Tidigare har vi exempelvis talat om skam och om lust.)  Kanske var det jag som förvirrade deltagarna genom mina tre små inspel, eller också speglar samtalet något verkligt. Vad vet jag?

Först vill jag säga att det var sex kvinnor och en man som deltog. Det kanske ger något slags förklaring?

När jag jobbar med bloggen (för det är just vad jag gör) så söker jag upp eller stöter på forskning kring relationer, sex och lust. Nu i veckan har jag skrivit en text som handlar om att kvinnor inte alltid ”vet” att de är kåta. Alltså att de inte känner sig kåta i huvudet, trots att kroppen visar alla tecken på upphetsning. (Medan män är bättre synkade på det området). Jag – och även forskarna – funderar på orsakerna till det. Och ett skäl kan vara att det inte riktigt är fint att vara kåt som kvinna. Så lite fint att många inte vågar känna hur det pirrar. Eller som gör att vi låter bli att tolka det som känns i huvudet som uttryck för lust.

Det var mitt första inspel. Alltså att kvinnor kan skämmas så mycket för att vara kåta att vi helt enkelt inte känner att vi är det.

Mitt andra inspel handlade om att vi kan välja en livssituation där lusten inte får plats och att mekanismen då kan blir att vi rationaliserar bort lusten. Vi väljer att känna olust för att vi inte ”har tid” med lust.

Och det tredje handlade om att kvinnor som varit utsatta för något slags övergrepp helt enkelt inte vågar känna lust. De är rädda för lusten och väljer (omedvetet) olusten.

Så där någonstans började vi.

Någon talade om hur lusten försvann när hjärtat inte längre fanns med i en relation. Känslorna i skötet bara upphörde. Och det var inte förrän hon gick ur relationen som lusten återkom. När hon liksom återknöt till sitt hjärta igen.

En annan tanke som dök upp var att kvinnor i mycket högre grad än män ber om ursäkt för sin kåthet. Och att de tidigt för signaler som säger att den är ful, konstig, ska gömmas undan eller till och med att tigas ihjäl.

Vi fick höra berättelser om unga flickor som känt hur skönt det var att gnida sig mot varandra, men möttes av rynkade pannor när de berättade för andra.

– Det var rent och fint från början, men sedan skulle det gömmas bakom låsta dörrar.

Vi funderade på hur mycket omgivningens normer och skuldbelägganden påverkar. När blir det till exempel onaturligt att visa sig naken?

Lusten kan också krypa undan och gömma sig när en kvinna blir skambelagd av andra. Någon sa om en tonårstjej att hon var kåtare än sin kompis. Det dödade lusten under lång tid. Att bli sedd som lösaktig, på något sätt.

Eller när en mamma kommenterar att dottern gjort sexdebut: ”Det trodde jag inte om dig”. Eller när någon säger! Usch vad äckligt, om något som är kopplat till sexualiteten. Eller när en präst säger till en flicka som berättar att hon har pussat en pojke: Du har begått hor.

Eller när en date svarar på ett lite vågat sms: ”Så du är nymfoman”.

Det är klart att sådana saker lätt kan leda till att en kvinna håller tillbaka sexuellt. (Och kanske också på andra plan). Till att hon ifrågasätter sin rätt till lust. Och kanske till att hon väljer att inte känna den eller till och med känna olust vid blotta tanken.

Vi återkommer säkert till ämnet.

Nästa gång, som äger rum tisdagen den 26 januari, kommer vi att tala om sex och religion. Religionen har redan hunnit smyga sig in i de samtal vi hittills fört, så nu väljer vi att sätta den i förgrunden.

Välkommen nästa gång!