Little Grandmother talar om hjärtat och kärlek.

Där borta sitter hon... Little Grandmother

Ni är de starkaste av starka.

Ni är gudar och gudinnor.

När ni möter Moder Jord från hjärtat istället för från hjärnan så kan vi rädda henne.

Det är inte mina ord. Det är Little Grandmother som säger det. Och hon säger det om och om igen. Vi var ett gäng som åkte till Köpenhamn för att lyssna på henne i fredags.

Hon gjorde ett djupt intryck på oss alla sju som delade bil till och från Köpenhamn.

Hon ser ganska vanlig ut, en ganska kort kvinna, klädd som om hon skulle ut i skogen föra tt hugga ved. Hon har någon liten amulett runt halsen, annars skulle hon kunna vara vem som helst av oss. Och det är också en av de saker hon säger: ”Jag är inte bättre eller sämre än er som lyssnar, jag är som er, ni är som jag.”

Det finns alltså något enkelt över henne. När hon först kommer in fladdrar också hennes blyghet förbi. Det är inte mer än ett par tre år sedan hon blev kallas av äldrerådet, eller vad jag nu ska kalla dem, sedan hon blev kallad till att bli Little Grandmother. Då var hon en tvåbarnsmamma som bodde hon i ett litet samhälle i USA, hon hade visserligen hört röster och budskap i hela sitt liv, men hon visste verkligen inte att hon bara lite senare skulle åka land och rike runt, eller snarare jorden runt, i Little Grandmother skepnad, för att sprida ett budskap om kärlek och om att leva från hjärtat.

Tekniken strular när hon börjar berätta. Och hon säger att hon inte kan, hon måste hemta ny energi, hon blir så störd av de strulande mikrofonerna.

Vi är drygt 150 personer i lokalen. När hon går ut börjar vi sjunga. Och efter sången blir det en stunds tystnad då det känns som att alla hjärtan klappar i takt. Jag hoppas innerligt att hon ska få tillbaka sin energi så att vi får möta henne.

Så kommer hon tillbaka. Hennes steg är bestämda. Hon sätter sig i sin stol. Hon tittar ut över oss och talar som i trans: ”I am Little Grandmother…

Nu är det en helt annan auktoritet över henne. Hon talar inte som tvåbarnsmamman Keisha Crowther längre. Hon är Little Grandmother och hon säger gång på gång att vi är de starkaste av de starka och att vi tillsammans ska bidra till att mänskligheten överlever. Hon säger att Moder Jord aldrig varit så hotad som nu – och ger flera exempel på hur människan föröder jorden – men att jorden kommer att överleva, nu handlar det mer om att rädda själva människan. 

Och det som krävs, enligt Little Grandmother och de andra i äldrerådet som åker runt jorden och föreläser är att vi börjar leva utifrån hjärtat. Under en ganska lång tid har människan låtit ego och intellektet styra våra handlingar och det har fört oss hit, när delar av jorden har förvandlats till en soptipp. Men kärleken och hjärtat är alltså den lösning hon ser.

Då och då byter hon skepnad och blir Keisha. Som når någon säger: ”Vi borde vara 150 000 i det här rummet och inte bara 150”. Då får hon tårar i ögonen och säger ” Jag är bara en tvåbarnsmamma som ofta längtar efter mina barn. Jag kan inte göra det här ensam. Ni måste fortsätta att sprida mitt budskap. Jag klarar det inte själv.”

Så det är just precis vad jag gör i detta ögonblick. Jag är med och sprider budskapet. Låt ditt hjärta ta en större plats, låt ditt hjärta vara det som styr sig… då kan vi överleva.

Mitt liv är så märkligt just nu. För budskapet om att hjärtat är viktigt och att vi är de starkaste av starka hör jag inte bara från Little Grandmother. Det är många som för ut ungefär samma budskap, men på lite olika sätt. För några veckor sedan hörde jag Caroline Myss säga det och snart kommer jag nog att få höra Eckhart Tolle säga det.

Men det kommer till mig också på andra sätt. Häromveckan gick på meditation med Lotta Poonam Lagerström Dyrssen och just den dagen handlade meditationen om att släppa huvudet och tänka från hjärtat. När jag senare ser ”Eat pray love” får Julia Roberts en bild av en människa utan huvud – hjärtat ska tala och vara i centrum. När jag gör mina dagliga meditationer så är det allt mer mitt hjärta som talar till mig. Så oavsett om jag vill det eller inte, är jag en del av detta.

Att jag i en meditation dessutom möter den stora modern, den stora gudinnan, som ju i sig representerar Moder Jord, och att hon säger att jag ska be till henne dagligen ligger helt i linje med det. 

Och jag vet att många förkastar detta. Avfärdar det som flum. I så fall är jag flummig i deras ögon och det är helt okej. Och en av sakerna Little Grandmother sa var också ”Vad andrar tycker om dig angår dig inte. Det angår dig inte. Du ska leva som den du är oavsett vad andra tycker.”

Den påminnelsen tackar jag för.

En liten sak till som berörde mig starkt i Köpenhamn i fredags. Det var när Little Grandmother sa att vi har Moder Jord att tacka för allt. Allt vi äter, dricker, allt vi gör får vi från Moder Jord och vi bör vara tacksamma för det. Jag har inte tänkt på det på det sättet förut. Men det är naturligtvis sant.

Tack Moder Jord! Tack Keisha Crowther för att du axlar rollen som Little Grandmother och bidrar till att väcka oss. Kärlek till alla!

PS: Gå gärna med i hennes Tribe of many colors!

Lördagsövning: Titta!

Det här är en enkel övning som handlar om att se och känna kärlek.

Den kan du göra både ensam och tillsammans med någon.

Vik åtminstone fem minuter åt titta övningen.

Om du är ensam:

Sätt dig bekvämt framför en spegel som du kan se hela ditt ansikte i.

Titta nyfiket och med kärlek i blicken på dig själv.

Känn kärleken.

Känn allt du gillar hos dig själv.

Sitt så i fem minuter.

Tacka dig själv.

Om ni är ett par:

Sitt mitt emot varandra och titta på varandra.

Minns allt som gjorde att du blev förälskad i din partner.

Titta på din partner med all din kärlek.

Se allt det vackra hos honom eller henne.

Sitt så i minst fem minuter.

Tacka varandra.

Inanna kommer och hälsar på.

Utan att jag riktigt förstår hur det har gått till står Inanna, den stora modern framför mig.

Du ska lyssna på mig, försök inte smita från mig, var vaken och lyssna på mig.

Hon är bestämd Inanna, och vad kan jag annat än lyssna på henne?

Så är det dags för meditation hos Marie Ek Lipanovska igen. Den här gången guidar hon oss till att möta vår skyddsängel.

Jag ser en ljus varelse stå framför mig, så där verkligen klassiskt änglalik i luciadräkt och vingar. Först ser jag henne inte riktigt, min vän Jessica Menzinsky står i vägen (kvinna, gudinna, vägviserska och blivande präst) och när Jessica tonar bort så ser jag henne. Hon kallar sig för Ja!

Ja är ju ett märkligt namn, men märkligt, tja kanske rent av lite märkvärdigt, är det med världen jag möter i de här meditationerna.

Jag kommer till min äng och där är Ja! min skyddsängel. Jag säger till henne att jag är trött och behöver vila, att jag varken har lust att leda henne eller bli ledd. Så jag kliver upp i hennes famn och låter henne bära mig. Jag är lätt som en fjäder och hon nuddar knappt marken. Vi är omgivna av ett gult ljus som gör att det är svårt att se omgivningarna. Det gula skenet tar över.

Vi går runt i hagen och det enda som är riktigt tydligt är den frodiga björken som står i centrum och bara är i all sin självklarhet.

När vi är ute ur hagen smiter jag ur skyddsängelns famn. Nu har jag energi att gå själv. Vi går sida vid sida fram till ån. Där finns ingen bro, utan istället ett vadställe.

Vi vadar i vattnet och vattnet viskar att jag ska vada genom det. Vissa gånger ska jag stanna till och känna lerbottnen mot mina fötter. Jag ska lägga märke till hur leran gör vattnet grumligt och stanna upp, som i meditation, ända tills leran lagt sig och vattnet blir klart igen.

Vi fortsätter och nu är det jag som för skyddsängeln. Jag håller henne i handen, eller snarare drar i henne, jag vill att det ska gå fort nu. Jag är som en yster femåring som vill visa alla mina skatter för min skyddsängel. Vi kommer till en bädd av glödande kol som lyser rött och jag springer över på lätta fötter, också det brandgula och det gula består av glödande kol och det är hur lätt som helst att passera.

Jag är lek, jag springer, jag virvlar, jag gör kullerbyttor. Ännu litar jag inte riktigt på min skyddsängel. Är hon verkligen där för mig? När jag går lugnt går hon lugnt. Hon har en värdighet i sin gång som är nästan överjordisk. När jag uppmuntrar henne till lek så leker hon med mig. Hon blir min följa John-partner.

När vi har kommit till bergets topp, till det vita, vet jag att jag kan lita på henne. Hon är verkligen min skyddsängel.

Nu vill jag vila i hennes famn. Hennes kropp är mjuk. Jag vilar i hennes famn och vi ser upp mot stjärnhimlen och universum. Jag känner mig fullkomligt trygg.

Med ens känner jag en stark impuls. Jag vill flyga. Så jag tar några tag med armarna och så flyger jag. Jag är förenad med min skyddsängel med en energi som är starkare än en navelsträng och segare än allt. Hur högt jag än flyger är hon där för mig. Jag som brukar ha svindelkänsla är högt högt upp och kisar ner på henne och känner energin som håller mig uppe. Jag vågar mig på att göra loopar, jag vågar leka och jag känner mig på en och samma gång fri och trygg. Skyddsängeln är där, Ja! är där.

Med varje rörelse blir jag större, det är som att jag expanderar och blir universum. Ja säger till mig att jag kan välja att bli hur stor jag vill. Jag prövar att expandera ännu mer. Jag är universum och universum är jag. Vi är mikrokosmos och makrokosmos på en och samma gång.

Jag väljer att krympa ihop och kommer ner till skyddsängeln igen. Jag är liten som en molekyl men ändå är universum i mig. Det är en mäktig känsla. Jag har fått demonstrerat för mig att storleken inte spelar någon roll.

Nu står min skyddsängel upp. Det är som att hon har låtit mig få leka en stund, för att känna tryggheten i att hon finns där och att hon bejakar min expansion.

Nu ser hon ut att ha något på hjärtat.

– Jag är en inkarnation i rakt nedstigande led från den stora modern, från den stora gudinnan Inanna. Nu ska du våga vara kvar och lyssna på mig. Spejsa inte ut, utan lyssna verkligen på mig. Jag är här. Jag har viktiga saker att säga till dig.

Det är som att Ja! fångar upp min rädsla och tvekan. Helst av allt hade jag fortsatt att surfa i rymden eller smita tillbaka till rummet vi sitter i på Strandvägen i Limhamn.

Men nu är jag här med Ja! och jag väljer att stanna kvar.

Hon säger att hon är tacksam att jag vågar vara där med henne, att jag vågar se henne och vågar uppfatta att hon alltid finns där för mig och att hon alltid kommer att bejaka min expansion och mitt sökande efter det djupt kvinnliga.

Och så tittar hon uppfordrande på mig, hon är vänlig men också väldigt bestämd.

– Du ska bygga ett altare hemma där du ska be till den stora gudinnan Inanna. Du ska be Alexander göra en lerskulptur som föreställer dig, naken. Den lerskulpturen ska alltså representera Inanna och du ska be till henne varje dag. Jag kommer att finnas med dig varje gång du ber. Du ska be om det du behöver och verkligen göra det varje dag.

Jag känner mig förundrad och matt. Skapa ett altare för Gudinnan, be varje dag. Hm. Och så lägger hon till att jag ska aktivera min tacksamhetsbok och börja skriva regelbundet i den.

Nere i hagen hamnar jag vid björken igen. Jag är i björken och den viskar att varje årsring representerar en av min själs inkarnationer. Jag känner energin från alla dessa inkarnationer, det är som att det strömmar elektricitet genom björken och det strålar som solen runt den. 

Och så går jag ut på ängen. På lite håll ser jag Alexander. Han kommer mig till mötes. Han säger: Du är större nu, det är din kontakt med din skyddsängel som gör dig större. Du har energin och jag ska ge dig riktningen.

Namaste!

PS:

Maria Bergom-Larsson har i boken Nedstigning - Texter kring en myt översatt den  5000 år gamla sumeriska myten om gudinnan Inanna.

I den finns en   hymn om bröllopet mellan Inanna och herdekonungen Dumuzi. Den uttrycker, med våra dagars ord, en kvinnas aktiva sexualitet. Inanna är den som själv väljer sin partner, tar initiativet till kärleksakten, kallar till sig mannen och lovprisar honom:

Mitt sköte, hornet, himmelens farkost, är fullt av längtan som nymånen. Mina oplöjda åkrar ligger i träda.

Min ivrige, djärve smekare av naveln, min smekare av de lena låren. Han är den mitt sköte älskar mest.
Han är krasse som växer vid vattnet.

Saudiarabien. Många kvinnor är mer än vänner med varandra.

Kanske mer än vänner?

Det är väl egentligen inte så konstigt.

 

I enkönade kulturer är det lätt att få sexuell lust till personer av samma kön.

Vi ser det bland män på fängelser eller engelska pojkskolor.

Och vi ser det bland kvinnor i arabländer som Saudiarabien.

Saudiarabien är ett land som inte vore mitt förstahandsval om jag nu skulle få för mig att emigrera. Berättelserna därifrån förskräcker. Och det som gör mig så tveksam till just Saudiarabien är att de, i mina ögon, är så uttalat kvinnofientliga. Kvinnor får inte ens ta körkort. 

Saudiarabien är ett extremt könssegrerat land, där det är männen som syns ute i samhället, som fikar och umgås tillsammans, där männen har en tydlig identitet, medan kvinnorna är anonyma, närmast osynliga i sina heltäckande svarta kläder.

Så saudiska kvinnor är hänvisade till en anonym inre värld – åtminstone i förhållande till män. Och det är egentligen vara bakom murar, tillsammans med andra kvinnor, som de kan släppa slöjan och få en identitet.

Sinnebilden för platsen där en saudisk kvinna vistas är ett harem. Jag vet inte hur vanligt det är med harem i dag, men där är ju mannens överhöghet så övertydlig. En man gift med en myriad av kvinnor, som är vaktade av stympade halvmän, de kastrerade eunuckerna.

Jag läser i den norska tidningen Aftonposten (tack, Alexander) om vilka konsekvenser det enkönade livet kan få… nämligen att kvinnor söker sig till kvinnor. Helt naturligt, tänker jag, i ett samhälle där de enda en kvinna får bli sedd av är andra kvinnor.

Fast den utbredda samkönade kärleken mellan kvinnor finns givetvis inte officiellt.

För Aftenposten berättar en aononym saudisk kvinna:

– Det är ingen tvekan om att lesbiska relationer är väligt vanligt i Saudiarabien. I vårt samhälle finner många kvinnor äkta närhet och kärlek bara i förhållande till en person av samma kön.

Den brittiska förattaren Robert Lacey skrev förra året boken ”Inside the Kingdom – Kings, Clercs, Modernists, Terrorists , and the struggle för Saudi Arabia”. (Vill du vara med i Facebookgruppen kring boken, klicka här.) I den berättar den unga mamman Mashael om varför hon inledde en lesbisk relation efter flera år i ett olyckligt äktenskap.

– Jag sökte tröst. En kvinna smeker din hand och du vet att hon försöker förföra dig och på ett sätt önskar du att bli det. Sexlivet mellan saudiska män och kvinnor är en katastrof och alla vet att männen är otrogna. Så till slut tänker du: Varför inte med en annan kvinna. Det är det bra sätt att hämnas på.

Mashael menar att det är ett könssegregerade samhället, att män och kvinnor faktiskt nästan aldrig träffas, som gör att kvinnor söker sig till kvinnor. Själv definierar hon sig inte som lesbisk:

– I vilket annat samhälle som helst hade jag inte haft en sexuell relation med en kvinna, jag skulle varken ha tänkt på det eller fått möjligheten.

Onsdagslistan: Fem sätt att upptäcka otrohet.

Tillhör du dem som är orolig över att din partner är otrogen?

Då kanske du för det första ska veta att han eller hon numera har ett nytt forum – dejtingsajten för otrogna. Kolla här.

Eller så kan du helt enkelt tolka tecken…

Känslan av bristande tillit i en relation är inte särskilt kul. Misstanken att något inte står rätt till kan gnaga ner ett självförtroende. Men egentligen är det bara en sak som krävs av dig om du ska upptäcka otrohet oh det är att du är bra på att observera din partner.

Så höj varningsflaggan när saker som dessa börjar hända.

1. Din partner börjar bete sig på ett nytt sätt. Han eller hon känns inte längre så närvarande, varken fysiskit eller känslomässigt. Arbetsdagarna blir plötsligt längre, han eller hon behöver åka på konferens över natten och det går inte att nå din partner på telefon. Lägg också märke till om din partner börjar stänga dörrar hemma som tidigare var öppna (för att kommunicera med någon annan än dig…)

2. Din partner börjar förnya sin garderob. Du märker att det börjar komma in nya kläder i din partners garderob, eller så känner du doften av en ny parfym eller så har han eller hon börjat träna regelbundet igen. Detta kan vara ett tecken på att din partner vill göra sig fin och fräsch för någon annan… 

3. Din partner börjar ge dig oväntade presenter eller är extra trevlig mot dig. Det kan vara ett tecken på skuldkänslor och som ett försök att sona otroheten, även om han eller hon vägrar erkänna en affär med någon annan.

4. Lyssna på vad din familj och dina vänner säger. Ofta försöker de uppmärksamma dig på sin känsla av att din partner är otrogen. Tro på vad folk säger när de berättar att de har sett din partner med någon annan.

5. Följ din insikt. Tro på dina egna känslor och följ dem. Vi uppfattar ofta saker intuitivt, även om vi inte alltid är medvetna om det. 

Listan kommer från eHow.

Eat pray love.

Nu har meditation kommit till Hollywood också.

Jag har just sett Julia Roberts meditera i soluppgången på Bali. Och må bättre på kuppen.

Jag gillar filmen Eat, pray, love… eller den något otympligare svenska titeln: Lyckan, kärleken och meningen med livet.

Eat, pray, love bygger på boken med samma namn och handlar om författaren själv, Elizabeth Gilbert, en lyckad amerikansk medelklasskvinna som har allt, utom möjligen barn, men som börjar känna att livet saknar mening. Och då börjar hon söka inåt för att finna svaren.

Jag kan förstå att det provocerar somliga. Bara ordet meditation kan få folk att skaka på huvudet, tala om flum, new age och andra invektiv. Jag som ser det lite grand från andra sidan, har ju en helt annan bild. Min dagliga meditation gör mig väldigt gott. Min inre värld och min inre trygghet ökar för varje dag. För mig finns inget flummigt i det.

I DN skriver Helena Lindblad:

En röd tråd i filmen är att de bärande rollfigurerna alla ska hitta sina ”ord” som definierar deras inställning till livet. Jag känner starkt att mitt ord just nu är ”I-landsproblematik”.

Och i Svenska Dagbladet skriver Jan Söderqvist:

Resultatet av det hela blir, icke desto mindre, en två timmar och tjugo minuter lång, närmast sadistiskt utdragen övning i livsstilsporr och gnäll över i-landsproblem i vackert fotograferade u-länder där Roberts rollfigur, Elizabeth Gilbert, mediterar i motljus och strävar mot ett diffust definierat tillstånd av andlig balans.

Vägen till livets mening går alltså via lyxturism samt stora mängder babbel med alla de kuriösa och spännande bekantskaper man oundvikligen gör under resans gång och som allesammans öppnar sina hjärtan på ett fint och generöst vis. 

Jag kan förstå dem som talar om att Liz Gilbert hade ett i-landsproblem och hade råd att åka världen runt för att finna sig själv. Att de tycker att Julia Roberts är för rätt för rollen. Att filmen inte redovisar väldigt djupa problem. Mig provocerar det inte. Jag blir tvärtom glad för varje person som väljer att ta eget ansvar för sitt liv, oavsett vilken statut de har.  Som vågar känna att det börjar bli tomt, att det inte räcker med yttre ting för att känna meningen med livet.

Det är värt att se filmen tycker jag och värt att reflektera över de egna livsvalen. Liz väljer att ta ett sabbatsår, först åka till Italien och lära dig italienska och sedan åka till sin indiska kvinnliga guru och leva några månader med meditation i ett ashram för att sedan fortsätta till Bali där hon möter sin lärare som kommer med enkla och kloka levnadsregler.

Och så är det kul att se Tuva Novotny i en biroll som den svenska väninnan hon möter i Rom. Tuva kommer att gå långt, känns det som.

Det är klart att det är svårt att komma superdjupt på drygt två timmar, men för mig är det alldeles tillräckligt… Den inre vägen är så … Bra… och jag tycker den är värd att pröva. Åtminstone några steg… Det ÄR en spännande väg.

Sex och religion igen.

I går skrev jag om en norsk bok om Sex i Bibelen som väckt rabalder.

När jag slår upp Sydsvenskan nu på morgonen är två böcker med koppling till kvinnor, sexualitet och religion recenserade.

Om jag hade varit en av Sveriges Radio P1:s Spanare, så hade jag anat en trend…

Dels är det boken Hatar Gud kvinnor och dels är det Sex – för Guds skull. Sexualitet och erotik i världens religioner (Studentlitteratur 2010).

Och eftersom just den artikel jag läser i Sydsvenskan finns utlagd på nätet (än?) så googlade jag vidare på boken om sex i religionen och fann en intressant artikel i Svenska dagbladet redaktörerna för boken, Antoon Geels, professor i religionspsykologi vid Lunds universtet (LU) ch religionshistorikern Lena Roos (LU).

Geels tog initiativ till antologin eftersom det inte fanns något samlat om religionernas syn på sex inom studentlitteraturen.

Till Svenska dagbladet säger han:

–  Det är inte rättvist – religionerna reglerar ju sexuallivet i långa stycken och det är viktigt att känna till, säger han.

Och Lena Roos fyller på:

– Religion förknippas med riter, texter och trosföreställningar. Men i grunden handlar de om hur man lever hela livet, och där ingår förstås också sexualiteten, säger Lena Roos, författare till kapitlet om judendomen. 

Syftet med antologin, som jag inte har läst själv, är att författarna har tittat på texter som handlar om sex i olika religioner och så gjort sin nutida tolkning av dem. 

Jag tycker att det är ett bra initiativ. Sex är verkligen en viktig del av livet och det är intressant att se vad det står i texterna, då ges vi en nyckel till tolkning och kanske också en förklaring till hur olika religioner ser på sex.

Geels menar att kristendomen i allmänhet och katolicismen i synnerhet är den mest sexualfientliga religionen (vilket ju också ligger i linje med gårdagens blogginlägg.)

En sak som naturligtvis glädjer mig är att författarna själva tycks ha en bejakande syn på sex och dess koppling till religion.

– Det finns ett helt spektrum från avståndstagande till bejakande, från celibat till att sex kan ses som en väg tillbaka till det förlorade paradiset.  Det bygger på en mer holistisk syn, att vi har möjlighet att återupptäcka den förlorade enheten via erotiken. Det finns mer eller mindre framhävt i alla religioner, men kanske mest tydligt inom den judiska mystiken och tantrismen, säger Geels till Svenska dagbladet. 

Och jag blir glad av att läsa det. Sedan hoppas jag att själva texterna i denna lovvärda antalogi är skriven på ett någorlunda lättillgängligt sätt.

Våra vänner Tord och Heléne på Lovelab har läst boken och bloggar om den här. 

Den andra boken Sydsvenskan recenserar heter alltså Hatar Gud kvinnor och är skriven av Jeremy Stangroom och Ophelia Benson. Och då tänker jag: Som man ropar får man svar. Alltså är utgångspunkten att hitta bevis för att många religioner är kvinnofientliga så gör man naturligtvis det. Och min erfarenhet säger mig att i synnerhet judendom, kristendom och islam är väldigt manliga religioner som innefattar olika slags kvinnoförtryck. 

På Newsmill skriver en av författarna, Ophelia Benson, själv så här:

– Det är starkt tabubelagt att påpeka att Gud i de flesta religioner är en grym och orättvis tyrann. Det anses vara ett brott mot "respekt" och "tolerans" att säga att de existerande föreställningarna om Gud för det mesta stödjer ojämlikhet, oresonligt hat och olika former av xenofobi. Denna Gud som hatar kvinnor måste bort. 

Men frågan är om man inte sår mer split genom att skriva en bok på temat… är det inte bättre att försöka hitta det som förenar oss… att skriva en bok som heter Älskar Gud kvinnor? För det vi sänder ut, får vi ju så lätt tillbaka. I alla fall i min ödmjuka världsordning. (Givetvis har jag stark förståelse för dem som vill ha bort en straffande gud, det gör jag också, jag tror bara att det är bra att tala mer om kärlek än om hat…)

Därför känns det bra att religionshistorikerna i Lund vågar lyfta fram sexualiteten i religionen och därmed också kvinnan och att det finns positiva stråk i det.

Och vi får väl också tänka på att det finns gudomar som verkligen älskar kvinnan, så som själva urgudinnan, Inanna, den stora modern. Henne kommer jag att återvända till. Men läs gärna mer på just gudinnan i Anne Solveig Elmbergs blogg Gudinnerummet.

Mörkemännen: Kättja i bibeln får norsk biskop att rasa.

  
Nu ska jag berätta en norgehistoria som tycks vara alldeles sann.
Det handlar om boken "Sex i Bibelen", skriven av den norske prästen Einar Gelius.
Jippie! säger jag.
Buu, säger biskopen i Oslo stift.
Tänk att mörkermännen har smugit sig så nära inpå knuten.

Jag läser den här historien i Dagens Nyheter. Den som sockenprästen som faktiskt vågade skriva en bok som lyfter fram det sexvänliga i Bibeln.

Till den norska tidningen Dagbladet säger Einar Gelius:

– Många har inpräntat i sig en bild av kyrkan som moraliserande och dömande. Jag har velat vrida fokus över till det som är positivt, att visa de goda texterna i Bibeln som handlar om den frodiga och vackra sexualiteten.

Själv tycker Gelius att han är modig  – och jag håller med. Och även om jag inte har läst den så applåderar jag honom. Det är viktigt att lyfta fram det goda, det lustfyllda, ja, kärleksbudskapet. Ju mer jag jobbar med kärlek, sexualitet, lust och relationer, desto mer  förvånas jag över att så många har synpunkter på detta. Vi är ju kärlek! 

Och så klart får Gelius mörkermännen emot sig. Men jag hoppas att han ändå fortsätter att sprida kärleksbudskapet och vågar fortsätta lyfta fram det mustiga i den heliga skriften.

Enligt DN hävdar Gelius bland annat att kristendomen genom kyrkans förkunnelse varit mer fientligt inställd till sex än någon annan religion. Utan att ha total kunskap om alla religioner är jag beredd att hålla med. Och det är kanske orsaken till att det är så ... farligt... att lyfta fram lusten i Bibeln.

När Gelius tog emot norska medier häromdagen sa han:

– Jag är en sexuell människa. Med prästkragen på såväl som utan. Jag känner det starkt.

Det är sådan präster som behövs! Mer Gelius till det lusttörstande folket. Verkligen!

Ole Christian Kvarme, biskop i Oslo stift säger till den norska nyhetsbyrån NRB att han visserligen inte har läst hela boken, men att han ändå ogillar den. I norska medier har det förekommit utdrag som handlar om kåthet, lust och glädje i Bibeln och det reagerar biskopen emot.

Mörkermannen och domprosten Olav Dag Hauge - tillika modiga Gelius närmaste chef, säger i din kristna dagstidningen Vårt land att han tycker att det är illa att Gelius har skrivit en bok som lyfter upp sidoavaspekter i Bibeln.

– Om Einar Gelius ståndpunkt står i strid med bekänndelseskrifterna måste det leda till  konsekvenser, säger Hauge.

Heja Gelius, säger jag!

(Tack Irene för tipset :) )

 

Lördagsövning. Öka din uppmärksamhet.

Här kommer en lördagsövning som du kan använda på flera sätt.

Dels är det en övning i uppmärksamhet.

Dels är det ett sätt att öka din närvaro.

Dels är det en meditation.

Och ju mer närvarande du är, desto härligare kan ditt kärleksliv bli. Så du kan se övningen som ett slags förspel också. Fyra flugor i en smäll. Bingo!

Alexander och jag går en tantrautbildning på Natha Yoga denna höst. Den innehåller mycket intressant teori och nu börjar praktiska övningar smyga sig in.

Så jag passar på att bjuda på en övning som de rekommenderar att man gör varje dag. Och då säger jag: En gång är bättre än ingen och ju fler gånger desto bättre. Jag mediterar ju varje morgon och jag har lagt in den här övningen som en del i min morgonmeditation. Hitta ett sätt som passar dig.

Syftet med övningen är att du ska bli mer uppmärksam och träna på att expandera din uppmärksamhet. Det enda du behöver är en plats där du kan vara någorlunda ostörd i 15-30 minuter. (Eller varför inte bara fem minuter om det är den tid du kan avvara.)

Sitt ner med rak rygg. 

Andas ut och in genom näsan.

Blunda och känn din andning. Låt bara andningen komma och gå.

Börja lägga märke till hur du drar in luft i näsan och hur luften passerar näsan när du andas ut.

Fortsätt att ha din uppmärksamhet på luften som åker ut och in genom din näsa. Du behöver inte göra något annat, bara uppmärksamma det. Var helt avslappnad och bara bevittna din andning.

Börja sedan långsamt att expandera din uppmärksamhet. När du andas in kanske du både kan uppmärksamma din andning och ditt huvud. Se om du långsamt kan inkludera hela din kropp i din uppmärksamhet. Jag brukar göra så att jag expanderar en bit med varje andetag. Det är lite svårt att förklara, men min bild blir att jag fyller min kropp med uppmärksamhet och att jag börjar från huvudet och går neråt, en liten bit i taget. 

Lägg märke till hur stor del av din kropp du kan vara närvarande i/uppmärksamma och fortfarande ha uppmärksamheten kvar på andningen och luften som åker ut och in genom näsan.

Det här är inte ansträngande på något vis, men det kan ta lite tid att bredda uppmärksamheten. Första gångerna du prövar kanske det räcker med att vara uppmärksam på själva andningen.

Eftersom jag är en rätt van meditatör kan jag ganska snabbt vara närvarande i hela min kropp och det ger en skön känsla. Jag riktar, för en liten stund, hela mitt fokus på mig själv, och det är vilsamt. 

Pröva!

Berätta gärna hur det går och vilka känslor den här meditationen ger dig.

Ny undersökning: Kvinnor har bättre sex efter 40.

Någon gång på det feministiska 1970-talet frågade sig kvinnor:

”Kan vi, vill vi, törs vi”?

Och de svarade: ”Ja, vi kan, vi vill, vi törs”.

Den slogan handlade om makt och jämställdhet – och nu visar en dansk undersökning att det också gäller sex…

Om du tillhör dem som vill ha en bra relation och tillfredsställande sex , så är det roligt att kunna säga: Det blir bättre med åren. Åtminstone om du är kvinna.

Det är inte så att unga kvinnor har det roligare i sänghalmen än de som är äldre. Snarare tvärtom visar en undersökning som det danska hälsomagasinet Top Sante genomfört.

I den svarade ungefär 2000 kvinnor i olika åldrar på frågor om sex.

Glädjande nog visar den att kvinnor som passerat 40 njuter mer av sex än tidigare i sina liv och att de oftare får orgasmer.

Det finns flera förklaringar till det. Träning ger färdighet är ett svar. Ett annat är att vi lär känna oss bättre, har lättare att acceptera oss som dem vi är och därmed kan slappn av mer.

Ett annat skäl är att det är lättare att få tid för sex efter 40. Till den danska tidningen Tidens kvinder säger sexologen Vivi Hollender:

– I trettioårsåldern är kvinnors liv fyllt av barn och karriär och då är det svårare att släppa allt, ge sig än och njuta.

Dessutom har de lite äldre kvinnorna slutat ljuga i hög grad. Bland tjugoåringarna var det ungefär en femtedel som fejkade orgasm, medan det var betydligt mindre vanligt hos 40-åringarna.

– Kvinnor över 40 vågar också prata med sin partner om sexlivet , de känner sig tryggare och mer självsäkra ju äldre de blir, menar Vivi Hollender.

I samband med artikeln frågar Expressen sina läsare om deras sexliv har blivit bättre med åren. Mer än två tredjedelar av dem som besvarar frågan svarar: JA!

Det är glädjande! 

Sex är ju verkligen något att njuta av hela livet.

Katter och jag. Om förhoppningar och naivitet.

Jag mediterar och har mej, lever sundare, är mer i kontakt med mig själv och så tänker jag:

Det där med kattallergin borde väl ha lättat nu. Jag är nog starkare nu på alla möjliga plan.

Och i fredags natt fick jag ett burdust möte med verkligheten:

En natt på akuten på Danderyds sjukhus.

Min dotter Stella har alltid älskat katter. När hon var liten hade vi en utekatt, den älskade Simone, en svart bondkatt med mycket karaktär. Båda flickorna ville att hon skulle få bo inomhus, men jag sa nej. Jag sa som det var: De fick välja om Simone eller jag skulle bo i huset.

(Det var bara en period hon fick bo inomhus, i källaren, då hon blivit illa skadad av en skördetröska och mirakulöst räddad av vännen och veterinären Andrzej Kaminski).

Det var nog svårt för Stella att förstå att jag var allergisk mot katter. Det var något jag sade, men något som hon inte upplevde, eftersom jag aldrig fick astmaanfall. Jag undvek katter, och när jag ändå kom till katthem åt jag antihistaminer innan jag kom dit och brukade sitta på pinnstolar och gå hem tidigt.

Och på något sätt började jag inbilla mig att det där med kattallergin nog inte var så farligt längre. Jag skulle inte längre få andnöd av att vistas med pälsdjur.

Ack så jag bedrog mig. Hittills har det tydligen handlat mer om att jag verkligen varit duktig på att undvika kattsällskap.

För så där sex år sedan åkte Tivoli Rudenstam (alla barnen utom Albert) och hälsade på min pappa och hans hustru. De hade sådär tio hästar, ungefär likamnga lösspringande katter, två hundar och en försvarlig mängd damm i huset. Det dröjde bara någon halvtimme i deras kök innan jag kände hur luftvägarna började klägga igen.

På natten började det rassla i hela luftvägssystemet, trycket över bröstet var där, svårigheten att andas, ”kommer jag att överleva till i morgonbitti-känslan” kom över mig (då var det nästan 20 år sedan senast), jag grät för att det lättade trycket.

Och då såg Stella att jag faktiskt var allergisk mot katter. Äntligen trodde hon på mig. Det var inte något jag bara sade. Det var verkligt.

På morgonen åkte vi in till sjukhuset i Katrineholm. Jag fick kortison och lite andra medikamenter. Jag kunde inte vistas mer i pappas kök. Sedan dess brukar vi träffas och äta ute i deras vackra trädgård. Vinterbesök är omöjligt.

Men det där var ju ändå en del år sedan. Få i bekantskapskretsen har katt. Och jag tänker, naivt nog, att det borde gå över, i takt med att jag sköter om mig själv mer.

Och så i fredags kom vi till nya goda vänner i Sollentuna. När de öppnar dörren formligen fluger katten Bobo emot mig. En manlig variant av Simone, en vacker svart bondkatt. Nästan omgående känner jag honom i näsan och vi åker till Apoteket ( på ICA Maxi, jag är glad över Apoteksreformen som gör att jag kan få hjälp när de statliga apoteken brukade vara stängda) och jag äter antiallergitabletter.

Men jag känner att det inte riktigt funkar. Allergin (snuva, kli i näsan, och så går det neråt i luftrörsystemet) är aktiverad. Det går lite långsammare, tack vara medicinen, men symptomen blir bara värre. Jag går och lägger mig före de andra, vid så där halv elva. Jag lyckas somna, men när Alexander kommer ner är det omisskännliga trycket över bröstet där, det är svårt att andas, jag ligger och funderar på om jag kommer att överleva till morgonen. Jag börjar gröta och jag skäms över att vara til besvär för våra värdar. Alexander märker hur det är ställt. Jag säger att jag kan klä på mig och promenera in till stan. Han ringer resolut till sjukvårdsupplysningen och så tar vi en taxi till Danderyds sjukhus. Det är tror jag första gången jag åker till akuten och det gäller mig. Jag har skuldkänslor i förhållande till värdparet (helt irrationellt, jag vet) och jag tycker att det känns jobbigt att besvära sjukhuset. Jag tänker att det nog inte är så farligt, att jag nog är lite fejk att någon i vilken sekund som helst ska kunna säga: Du är ett litet pip (när jag var tolv kallade en äldre släkting mig för pipet, för han tyckte att jag gnällde så mycket och jag har ofta fått höra att jag gnällt i onödan… vilket inte stämt med min egen bild, men hur som helst så har jag en slags känsla av att jag i det längsta inte ska uppsöka vården och när jag gör det så drar det ett stråk av skam och skuld genom mitt system…)

Nåväl. Det är ingen kö på akuten. Jag blir vänligt mottagen. Alexander är min riddare som tar hand om mina grejer. De tar ekg, puls och en del annat och ju längre tiden går, desto lättare blir det att andas.

När doktorn, Charlotte, äntligen kommer så där 90 minuter senare säger hon vänligt men bestämt att jag inte får åka tillbaka till katten… och vart ska vi ta vägen klockan tre på morgonen i Stockholm?

Så jag får andas syrgas, jag går kortison och tiden går och Alexander sitter på en hård pall och jag längtar efter en riktig säng. Och så tar vi in på patienthotellet och jag känner mig först lite fånig när en vaktmästare kommer med rullstol, jag kan väl gå själv, men jag protesterar inte, och efter en stund genom vindlande sjukhuskorridorer känns det rätt skönt. Jag är ändå rätt utmattad vid det här laget.

Rummet på Mörby hotell, som patienthotellet kallas är fint, och vi lägger oss ner och somnar rätt omgående och vet att om några få timmar så börjar nästa dag.

Men vi har överlevt och jag har en än gång fått inse att jag inte är stålkvinnan, åtminstone inte i alla avseenden och att det också är okej att uppsöka vården när det är akut. Och jag vet att jag inte behöver känna dåligt samvete över det, jag vet det. Nu var det mer som en ström som passerade, en ström av skam, skuld och allt sånt där. Och jag är glad att jag lever i en tid då det går att häva inflammationer i luftvägarna, för det är vad katter och andra pälsdjur ställer till hos mig. Tänk att det ska vara så svårt att andas med inflammationer där.

Nu känns det mycket bättre. Ännu skramlar en del tabletter i burken med kortison. Veckan ut ska jag ta dem.

Aktuellt från Lust och liv!

Vi har några intensiva dagar med Lust och Liv just nu!
Nu i lördag leder vi workshoppen "Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft".
Nästa torsdag föreläser vi på Borgeby hälsa och två dagar senare på en mässa i Bjärnum.
Var med oss och vält världen!

Det är härligt att det börjar hända mycket kring Ingen skam i kroppen och Lust och liv. Och det vi, Alexander och jag, vill förmedla till världen och bidra med känns så viktigt. Mer kärlek behövs! Bättre relationer behövs! Mer närhet i vardagen behövs! 
Vi kan snart se tillbaka på åtta år tillsammans, åtta år då vi har utvecklats i kärlek till varandra. Åtta år då vi var och en har gjort en inre resa, parallellt med vår gemensamma resa. En resa där vi bland annat har utbildat oss till kroppsterapeuter och sexsibilitycoacher och som ständigt leder oss till nya insikter.
De senaste åren har vi börjat dela med oss av vår kunskap och vi kommer att göra det i ökande takt. Du kommer att se oss i medier där vi talar om sexualitet, relationer och närhet, du kommer att få inbjudningar till workshoppar, föreläsningar och samtal. Dessutom erbjuder vi coachning och terapi.
För dig som vill börja med att glänta på dörren till din livskraft rekommenderar vi vår bok "Ingen skam i kroppen, frigör din sexuella kraft." Vi har också nya projekt på gång, som vi kommer att berätta mer om, tids nog.
Men just nu har du alltså möjlighet att möta oss i workshoppen på lördag. Den kan du läsa mer på på www.lustochliv.se . En heldag i Malmö för bara 1000 kr.
Annars kan du, helt gratis, lyssna på när vi talar på temat "Ingen skam i kroppen" på Borgeby hälsa den 28 oktober kl 19.00. Bor du i Malmö kan du höra av dig, vi kan ta med någon extra i bilen.
Och på lördagen den 30 oktober deltar vi på hälsomässan på Folkets park i Bjärnum, där vi talar kl 10. Tyvärr gör de väldigt lite reklam för sig på nätet, så jag kan bara bistå med denna länk (men googla gärna själv...)  


 Jag hoppas vi ses. Snart!
Kram Charlotte

Sex bland unga. Så olika för tjejer och killar i Malmö.

Bara ett tidsfördriv?

Just nu kör Sydsvenskan en intressant serie om unga och sex.

I går måndag handlade det om killarnas perspektiv och i dag, tisdag om tjejernas.

Fortfarande riskerar tjejer horstämpel, medan killar inte skambeläggs när de knullar runt.

Kommer det någonsin att förändras.

Jag är glad att Sydsvenskans Inpålivet-sidor gör en reportageserie om unga och sex. Den här gången speglar intervjuerna Malmö på ett bra sätt, eftersom många av de intervjuade har invandrarbakgrund. Och det är precis så det är i min hemstad.

De har valt att intervjua ungdomar som precis passerat tjugo, som gått igenom de sköra tonåren och som har hunnit ha sex i några år – och som därmed har lite perspektiv.

I gårdagens artikel intervjuades tre killar om sin syn på sex… och där står det, som så många gånger förr att det för deras egen del är helt okej att knulla runt, medan de aldrig skulle gifta sig med en så lättfotad tjej. Så här säger en av killarna i gårdagens artikel:

– Mina föräldrar skulle självklart älska att jag träffade en muslim. Så att inte hela den religiösa grejen bara försvinner. Men jag är också kräsen med vem jag presenterar. Aldrig att jag skulle ta hem någon one night stand. Men samtidigt är mina föräldrar så anpassade, det är helt lugnt. Jag har en stor familj och vi har alltid kunnat sitta och snacka om relationer och tjejer, säger han.

 

En norm för dem själva alltså och en annan för tjejerna. De knullar runt i väntan på den rätta.

I dag intervjuas en tjej från Rosengård som gick horstämpel på sig när hon efter ett års relation hade sex med sin kille. Det hon slås av är den dubbelmoral som är ganska vanlig hos hennes kompisar. Jag citerar ett avsnitt ur artikeln:

– Jag har tjejkompisar som tatuerat sig, som går i tajts, högklackat och sminkar sig, men tycker att de är värda mer respekt än jag bara för att de har sjal.

– När vi växte upp hånglade vissa av dem visst med killarna, många rökte. Så länge föräldrarna inte fick reda på det bara. Likadant är det nu. De säger att de sparar sig tills de ska gifta sig. Men hälften av dem har inte alls gjort det. Och killarna sprang omkring och lekte religiösa. Men så fort de fick chansen var de på tjejerna.

Och när hon tittar på det gamla skolfotot har många av hennes 21-åriga klasskompisar barn, ett eller två och många av dem är gifta … några av dem lyckligt, men inget särskilt många, enligt tjejen i artikeln.

Och det är väl den här dubbelmoralen som kan uppstå när unga tjejer får olika budskap från olika håll. Min känsla är ändå, ungefär som tjejen som intervjuas, att dessa unga kvinnor inte väljer sina liv själva, de går in i den förväntade fållan. När ska alla unga kvinnor få rätten till sitt eget liv?

I morgon kommer nästa artikel i serien. Jag ska läsa den med spänning.

Rädd för kärlek 6: Rädslan att bli påkommen (med något du skäms över).

Dröm du skäms över?

De allra flesta skäms över något hos dem själva.

Och skam kring sexualitet kan kännas extra jobbig.

Kanske du döljer en fantasi eller sexuell längtan du har, kanske skäms du över din kropp eller något annat som gör att du är rädd för att vara nära en partner.

För att du ska kunna komma riktigt nära en annan person behvöer du våga vara sårbar. Och med det menar jag: Att du visar vem du är, utan masker. Att du inte försöker låtsas vara någon annan, eller den du tror att din partner skulle gilla. Du behöver vara där, med allt som sker dig, med alla dina känslor. För att få en bra relation behöver du vara där, med honom eller henne.

Det här kan verka lätt eller svårt, beroende på vad du bär med dig i ditt bagage. Min erfarenhet är dock att många har svårt att visa sin sårbarhet, att visa vilka de verkligen är, att de döljer delar av sig själva, antingen för att de skäms för något eller för att de är rädda att bli avvisade av partnern.

Men är det bättre att ha en relation med någon där du spelar en roll, än där du är dig själv? Vad skulle det föra med sig i längden? Vad händer om du ljuger, låtsas och döljer? Inte tror jag att det är bra i längden.

Många av de saker vi skäms för är saker vi har förstorat upp. Det är lätt att tro att en partner skulle ogilla saker hos oss själva som vi själva skäms över. Men ofta är det inte så farligt. Och tar man fram de här sakerna till ytan, så finns ju en möjlighet att tala om det och kanske också att skammen kan lösas upp så småningom.

Jag tror också att ju mer du döljer, desto större är risken för bristande tillit mellan dig och din partner. Det brukar kännas, åtminstone så småningom, om en av er har ett hemligt rum som han eller hon försöker dölja. Om du dessutom blir påkommen med att vara i det hemliga rummet och förnekar det, kan det skapa en hel del elände.

Säg att du gillar att titta på pornografiska bilder och gör det i smyg, eller att du har en dröm om trekanter, eller att du skulle vilja pröva BDSM, eller att du är man och verkligen gillar att kläd dig i kvinnokläder… och att du smygittar på bilderna, att du i hemlighet går ut i kvinnokläder, att du söker kontakt på nätet efter tänkbara personer attt ha trekant med… och inte säger något till din partner. Vad skulle partnern säga om hon eller han fann ett batteri med piskor hemma om du inte berättat något om det tidigare?

Det behöver naturligtvis inte handla om er sexualitet. Du kan skämmas över allt möjligt och försöka dölja det för din partner. Du kanske är rädd att visa dig naken. Undersökningar visar till exempel att rätt många kvinnor föredrar att ha behån på sig när de älskar för att de har komplex för sina bröst… men tänk att låta partnern få se brösten… kanske han eller hon gillar dem och du slipper komplex framöver.

När jag var tonåring skämde jag så fruktansvärt för mina (då) inåtvända bröstvårtor, jag trodde att jag var vanskapt och att killar skulle kräkas om de såg dem, att det senarelade min hångeldebut… Just de skamkänslorna kom jag senare över relativt lätt.

Försök att skapa en situation där du vågar vara nära din partner. Där du vågar vara öppen, där du talar om din längtan, där du visar upp dina hemliga rum. Var också beredd på att din partner kan ha egna hemliga rum, uppmuntra honom eller henne att ta med dig in i det där rummet. Det kan ju vara så att dessa rum är saker som ni vill utforska tillsammans!

Det kan kännas svårt att berätta eller visa det du skäms över. Det kan vara förknippat med lätt ångest, med smärta och med tårar. Låt också det komma fram. Visa dina känslor för din partner. Med tiden kommer din rädsla för kärlek att minska – och du vågar älska både dig själv och din partner mer.

Detta var det sista inlägget i serien Rädd för kärlek. Jag har låtit mig inspireras av vad jag läst om den här boken. (Som jag dock inte har läst själv).

Lördagsövning: Andas medveretet

Nu är det lördag igen. Ge dig tid att andas medvetet. Den här andningen kopplar samman ditt hjärta med ditt kön både bokstavligen och bildlikt.

Stanna upp. Slut dina ögon.
Lägg din ena hand på ditt hjärta och den andra på ditt kön.
Lägg märke till din andning.
Ta femton medvetna långsamma andetag.

Känn att du är i nuet och känn tacksamhet över detta ögonblick,
över allt som du upplever just nu, även om det du känner känns jobbigt eller svårt.
Öppna ögonen.

Rädd för kärlek 5: Rädslan att göra partnern besviken

Någon gång i slutet av 1960-talet var Margareta Sjödin med i teveprogrammet "Partaj" med den återkommande rubriken "Har jag gjort bort mig nu igen? Är det din stora rädsla, tja, då riskerar du att inte få så bra relationer.

Hur är det med din självkänsla?

Är du trygg i dig själv och står stadigt på jorden?

Grattis i så fall! Då är du troligen inte särskilt rädd att göra din partner besviken.

När en person i en relation har låg självkänsla kan det ställa till olika slags problem. Dålig självkänsla kan, märkligt nog, leda till att du blir väldigt fixerad vid dig själv, hur du är, vad du kan och vad du gör. Är det riktigt illa ställt kan du inbilla dig att hela världen ser (och blir engagerade av) dina brister.

I själva verket är det ju så att de allra flesta är så upptagna med sina egna hangups, sina egna rädslor, sina egna nojor, att de inte har särskilt mycket tid eller energi åt att ägna tid åt att se eventuella brister hos andra.

I många år föreläste jag för människor som inte gillade att tala inför grupp. Ett av de stora spökena var rädslan att göra bort sig. De tänkte att publiken skulle reagera starkt för att talaren gjorde något litet fel som att staka sig, rodna, spilla kaffe, tappa tråden, eller vad det nu kunde vara.

De var så fokuserade på sina egna tänkbara misslyckanden att de fick tunnelseende. För handen på hjärtat, hur mycket roll spelar det dig om någon uttalar ett ord fel, berättar ett tråkigt skämt eller har hål på strumporna? Du kanske noterar det, men sedan glömmer du det förmodligen. Eller så blir det en bra historia.

Kanske du som tonåring i alla fall nästan på allvar kunde tycka att det var pinsamt att gå ut med en finne på hakan.

Alltså vi gör vårt universum oerhört litet om allt ska snurra kring dig.

Och om du nu lever i en relation, eller längtar efter att göra det, så kan de här nedvärderande tankarna vara ett hinder.

Ta dig själv med en nypa salt. Skratta åt dig själv ibland. Se det löjliga i olika situationer. Bjud på dig själv.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men ju mer du tränar desto lättare blir det.

Jag tror att det är så att ju lägre självkänsla och självförtroende du har, desto mer förminskar du dig själv. Du kanske tänker, på sant Jantelagsmanér, ”men jag är väl ingen särskild, jag kan inget speciellt”. Och då är risken naturligtvis stor att du börjar fantisera om hur besviken en eventuell partner skulle kunna bli på dig.

Om stora delar av ditt fokus är på att undvika att göra bort dig, eller att ge överdådigt mycket till den du är kär i (liksom för att kompensera din egen litenhet) så blir du inte särskilt autentisk.

Och ju mindre självförtroende du har, ju räddare du är för att göra andra besvikna, desto större är sannolikheten för att just det händer!

Och om du sätter din partner på en piedestal (han/hon är fantastisk på alla sätt och vis, men det är inte du…) så är risken att du börjar distansera dig, för att slippa få skuldkänslor.

Rädslan kan alltså göra att du håller en viss distans…. Och det kanske är det som är den stora faran. För det om något kanske skulle göra någon besviken?

Filematologi. Vetenskapen om kyssen.

Kände du till att det finns forskare som ägnar sin gärning åt kyssande?

Det var en nyhet för mig.

Men nu vet jag att det finns filematologer, även om de är få.

– Mycket talar för att män gillar slabbigare kyssar än kvinnor, säger filematologen Helen Fisher, verksam vid Rutgers University till TT.

Helen Fischer menar att djupa passionerade kyssar har utvecklats för att fylla tre funktioner i en relation.

* Att bidra till sexdriften.

* Att bidra till förälskelse och att vi därmed fokuserar en person.

* Att bidra till djupare kärlek, som gör att förhållande fortsätter så att ett par hinner få barn och uppfostra det.

Helen Fisher menar med andra ord att kyssar har utvecklats för att vi ska överleva som art. För utan sex, inga barn, och utan relationer, så skulle det bli svårare för barnen att överleva.

När du är inbegripen i en kyss är många delar av din hjärna aktiverad. Hormonerna leker i din gärna, medan du njuter av att kyssas.

Så fortsätt att kyssas passionerat, så bidrar du till människans framtid.

Fisher verkar för övrigt vara en spännande person. Hon kallar sig biologisk antropolog och är chefsrådgivare på dejtingsajten chemistry.com. Hon menar alltså att kemin bokstavligen betyder mycket när människor blir kära i varandra.

Det får jag undersöka mer. Återkommer om det.