charlotterudenstam

Oro eller att lyssna på min inre domare.

Meditation gör att jag i dag kan bevittna min oro, istället för att fångas av den. Häromdagen skulle jag äta lunch med en ny bekantskap...

Meditation gör att jag i dag kan bevittna min oro, istället för att fångas av den.


Häromdagen skulle jag äta lunch med en ny bekantskap.
På vägen dit tänkte jag: Undrar om hon kommer?
Jag noterade hur oron grep tag i mig, men valde att betrakta den.


Det är intressant varje gång jag blir medveten om ett mönster hos mig. "Aha, det är så jag funkar" tänker jag.

Att jag då och då känner oro är inget nytt för mig. När barnen var små var jag inte bara orolig, då var sirenen på för det mesta när de var utom synhåll. Tänk om det har hänt dem något? Är det nu katastrofen kommer att ske? Alltså, då låg katastroftankarna ständigt och lurade runt knuten. Jag gick bara och väntade på den. Både i privatlivet och i mitt jobb. ”Snart kommer de på att jag är en bluff och jag får inga fler uppdrag” var ett återkommande tema som ung frilansjournalist.

Nu kommer katastroftankarna allt mer sällan. Men oron kan smyga sig på mig. I dag kan jag oftast andas mig igenom den (och jag fick en del verktyg när jag gick i KBT förra året). Så det var närmast med tacksamhet jag kunde bevittna min oro i förra veckan (och nu upptäcker jag ju att den sticker upp sitt tryne ofta i mitt liv).

Tänk om hon inte kommer? Tänk om hon glömmer bort mig? Tänk om våra mejl inte varit tydliga nog? Tänk om… Så viskar rösten i mitt öra. Det är som att den säger: ”Charlotte, du är så obetydlig att ingen kommer ihåg dig, räkna med att hon inte kommer. Charlotte, du borde ha skickat ett sms och kollat om hon verkligen kommer ihåg.”
I den stilen fortsatte det.

Och jag lyssnade lite roat på rösten. (Som jag brukar kalla för min inre domare eller mitt superego). Jag tror att dess syfte var att hjälpa mig. ”Om du räknar med att hon inte kommer, slipper du bli besviken efteråt.” Den värnar alltså om mig, men den har inte lärt sig att jag klarar mig rätt bra själv numera.

Och om jag nu skulle få äta lunch ensam, skulle det vara hela världen? Nej, självklart inte.
Det som känns bra är att jag då och då blir så medveten om den där rösten som försöker göra mig mindre än jag är. Rösten som vill att jag ska tro att oron är min och inte den inre domarens. Kanske är det domarens desperata försök att hålla kvar makten över mig.
Kan du också observera din oro? Kan du höra rösten som inbland försöker förminska dig? Eller tycker du att du är din oro? Att du inte kan påverka den.

Jag lät rösten hållas, jag hörde den och jag satt lugnt kvar.

Och min lunchdate dök upp. Charlotte – Inre domaren 1-0.

PS: När jag reflekterar vidare över det här inser jag vad som gör det möjligt för mig att bevittna min oro, istället för att vara oron och ryckas med av den. Svaret är så enkelt som att jag mediterar varje dag. 

Related

superego 6759356511886716332

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item