Teater: Hur jämställda är vi. Egentligen.

Jag sitter på Intiman och ser Subtales – arior från Medelklassen.

Det känns lite som att komma in i avgörande set och att jag har missat huvuddelen av matchen.

Och ändå är det nu det avgörs… det är nu frågorna ställs… och jag tar med dem hem.

Det är ett par dagar före urpremiären, den andra genomkörningen inför publik, och från mitt perspektiv är det en helgjuten föreställning.

Fyra kvinnor som är män som är kvinnor ger episoder ur kvinnoliv, mansliv, kvinnoliv. Där finns både självrannsakan, desillusion… och anar jag ett hopp?

I programbladet skriver teatergruppen:

”I tio år har Subfrau utmanat våra nordiska uppfattningar om könsroller. Nu är det tid för realitycheck. Hur jämställt lever vi egentligen?

Det nordiska välfärdssamhället sägs vara en förebild för resten av världen. Det är här kvinnor sägs ha det bäst. Hur kommer det sig att man blir utbränd när man bor i ett samhälle som både passar ens barn och ens föräldrar? Är det vår frihet (läs:rikedom) som gör att vi kan tillåta oss att bli sönderstressade av kraven på 1 ¾ snygga ungar, 1 stark man, kreativ på jobbet, sexig där hemma, milt röst, mamma på långvården, svärmor på hospis, jobbdatorn på köksbordet, dinkelbullar i ugnen, autogiro till Amnesty och spa till helgen.”

Och det känns som att slutsatsen är att jämställdheten ännu är en schimär, trots all kampen. Eller ska vi vara nöjda? Vad ska bli nästa steg?

På scenen en jättesäng där fyra varelser ligger och sover. Månen lyser. En röst talar på danska. Och så vaknar världen och varelserna. Vi möter dem i dess överdrivenhet. Utstuderat målade och med ett extra lager (manlig)kropp under de feminina kläderna och stövlar med höga klackar. 

Vilka liv lever de? 

Blir livet meningsfullt om de sopsorterar?

Eller ska de strejka genom att ligga kvar i sängen hela livet?

De står där framför oss på rad på scenen och jag kommer att tänka på som Malmö stadsteater körde under förra året och All we need is lovesom tas upp igen i slutet av april. Där stod män som dragdrottningar, utklädda till kvinnor. 

Nu står kvinnorna där, i första scenen som dragdrottningar och senare som dragkungar. Könet är… blandat.. osäkert… påsatt… en social konstruktion… kanske är redan kostymen ett feministiskt uttalande… Men det vet jag inte, eftersom jag kom in i matchens sista set.

(Det är kanske det som är svårigheten för mig i den här föreställningen, att det känns som att jag missat det som hände innan, jag hade behövt något slags introduktion till Subfruarnas liv och budskap).

Några repliker som fastnar. 

Dragdrottningarna står på scenen och talar om feminism.

– Jag tappade bort min feminism på Willys, bland blodpudding och blöjor.

Följ den tanketråden… det är spännande… går det att vara feminist och mamma, samtidigt?

Senare står dragkungarna där:

¬ Vilken mamma måste dokumentera sin tid med barnen för att bevisa att hon umgås med dem.

Alla meningar börjar med ”vilken mamma”… och pappornas underläge blir blixtbelyst… också här öppnar det för samtal, diskussion… Det är som att jag då och då vill stoppa pjäsen och vända mig till min granne och fråga: 

Hur lever vi? 

Vad är rimligt?

Vilka val gör du? 

Vilka val skulle du vilja göra?

Det finns många scener i Subtales som sätter i gång tankarna på det sättet.

Och jag tänker att den här föreställningen skulle passa perfekt som en inledning på en dag eller kväll om vilka liv vi lever, som kvinnor, som män eller hur vi nu definierar oss. Att se föreställningen som avstamp till något större. För frågorna är viktiga. 

Även om jag bara fick vara med i slutet av matchen är jag glad att jag fick bevittna den. Jag kom med i matchen jag också. Jag ställer mig frågorna… och vill fortsätta göra det. Det känns som att det är något viktigt de håller på med, Subfruarna.

Föreställningen är ett samarbete mellan Subfrau och Malmö stadsteater med föreställningar fram till i mitten av februari. Sedan vandrar föreställningen vidare i landet. Se den… hur jämställd är du?