Ärlighet - lättare sagt än gjort.

Hur ärlig är du i ditt liv?

Och vad räknar du som ärlighet?

Fundera på vad som skulle hända om du såg ärlighet som en dygd.

Och handen på hjärtat... när ljög du senast?

Jag vet de som säger att de är ärliga och som säger det med något lite hårt i rösten. Det är de som tycker att det är viktigt att tala om för alla vad de tycker om allt. 

Alltså som skulle kunna gå fram till någon på stan och säga: Du är verkligen ful, vidrig, äcklig eller något annat som skulle kunna ses som nedsättande eller kränkande.

Det finns något brutalt i den ärligheten. Och faktiskt något som jag inte kallar ärligt. För frågan är vad det handlar om: Vilket är syftet med den ärligheten? Att trycka ner sanningar i halsen på någon som inte bett om det.

(Och här är jag medveten om att du kan ha en annan syn på ärlighet och är beredd att säga emot mig. Det är helt okej för mig, om jag ska vara ärlig.)

Och så finns den där ärligheten som kan kännas så svår. När det är lätt att – och till och med påbjudet att – småljuga eller dra till med en vit lögn. Den slags oärlighet som vi är präglad av. Där människor som möter ärligheten tycker att vi hellre bord ljuga, att den som säger sanningen är brutal och känslolös – alltså ungefär samma reaktion som de okända individerna på stan som möts av någon som, mest för sin egen skull, går omkring och är ärlig.

Vad gör du om någon frågar: Vad tycker du om min nya kjol, mina nya glasögon, presenten jag gav dig eller något sådant? Vad gör du om du inte gillar det den andra lyfter fram eller om du rent av ogillar gåvan?

Är det då, för dig, okej med att småljuga? Har du lärt dig att sanningen sårar? Att det är du som är ärlig som gör fel?

Det har jag. Det tror jag varenda barn i Sverige lär sig. Vi socialiserar in i att ljuga. Det är till och med så att vuxna lär barn att ljuga. Hur många har inte ljugit om tomten för ett barn? Hur många har inte sagt till barn att de ställer fel frågor och hyschat på dem?

”Mamma varför är den farbrorn så tjock?” Vi har fått lära oss att det är så pinsamt, så fel – och att det är bättre att ljuga eller inte låtsas som någonting.

Och amerikansk forskning visar också att det är föräldrar som lär barn att ljuga.

– Vi är förvånade över hur ofta föräldrar ljuger för sina barn, säger Kang Lee vid universitet i Toronto till Fox News (inte världens bästa källa, jag vet...) Våra resultat visar att även föräldrar som verkligen framhäver hur viktigt det är med ärlighet ändå ljuger för sina barn.

Det kan till exempel handla om att låtsas att en död släkting har blivit en stjärna i himlen eller att polisen kommer och tar barnet om det inte slutar gråta.

http://www.foxnews.com/story/0,2933,557260,00.html#ixzz1CM1B0hgI

Få tänker på att vuxna med största sannolikhet skulle klara en nyfiken fråga från ett barn. Tänker jag.

Jag är vältränad i att vissa den där hänsynen som gränsar till lögn. Mitt sätt att tackla det har varit att försöka se något positivt i till exempel de nya glasögonen: Fin färg. Det är bra att du gillar dem. Smaken är ju olika.

Men på direkt frågor har jag (tror jag i alla fall) slutat ljuga. ”Skulle du vilja ha ett par likadana? Nej? Varför då? Jag tycker inte de är snygga.

Jag tror att det är viktigt att försöka vara ärlig och se om och när man är brutal på någons bekostnad. Jag tänker att den som ”letar offer” på stan att skälla ut eller förnedra, inte har så mycket med ärlighet att göra. Och jag tänker att det är lättare att lita på den som faktiskt är ärlig. Som vågar säga: ”Den där kjolen passar dig mindre bra.” 

Hur skulle det kännas för dig om du inser att det mesta du här är lögner eller halvlögner? Hur skulle det påverka din världsbild? Hur ärlig kan du vara och det fortfarande känns bra?