Film: Trubbel i paradiset

Det känns lite lustigt att se en film som handlar om par som ska renovera sina relationer i Eden, när vi själva är ett par som befinner oss på en paradislik plats.
Men det kanske maken kände till?


Somliga filmer är amerikanska i den där lite trista meningen. Förutsägbara. Med en glättig yta. Där allvaret eller den djupa, meningsfulla komiken sumpas bort. Men där det ändå finns korn av något som skulle ha kunnat ge mer.
En sådan film är Couples Retreat som spelades in i franska Polynesien. För vilka par skulle inte må bra av att verkligen mötas, att se varandra, att tala om vad som är, att göra saker tillsammans, att utvärdera sin relation och att kanske se varandra i nytt ljus… eller se den person hon eller han blev förälskad i för ett, tio eller hundra år sedan.
Just detta går faktiskt att se i filmen, åtminstone om man anstränger sig lite. Det gäller att vara välvillig och se förbi stereotyperna.


I det här fallet handlar det om fyra par.
Dels det intellektuella paret som pratar och analyserat sönder sin relation.
Dels paret där han gifte sig med en sexiga cheerleadern på gymnasiet och som nu är notoriskt otrogen.
Dels killen som är tillsammans med en tjugoåring som hela tiden kallaer honom för ”pappa” och vars fru har lämnat honom för att finna sig själv.
Och dels det ganska vanliga paret med två små barn, som har tappat bort varandra och blivit aktiebolaget familj.


Hur ska dessa åtta personer kunna hitta tillbaka till varandra och kärleken på en vecka? Det behöver du se filmen för att se.
Efter att vi hade sett filmen vände sig Alexander till mig och frågade: Hur tycker du att vi har det? Så på oss fungerade filmen kanske som avsett. Nu hör det väl till saken att vi också jobbar professionellt med detta och att det är naturligt i vår relation att då och då ställa den frågan.


Och jag tänker att det nog är många som har en rätt halvtaskig relation, men som bara låter den fortgå på slentrian. Men frågor som kan vara viktig att ställa sig är: Vad vill jag med mitt liv? När är jag lycklig? När har jag roligt med min partner? När känner vi samhörighet med varandra?
Det vore ju trist att tappa bort varandra någonstans längs resans gång och efteråt fråga sig: Vart tog min partner vägen?