charlotterudenstam

Kvinnor  blir ganska lätt förtroliga med varandra. Jag sitter med fötterna i poolen, vårt rum har poolaccess och jag måste säga att d...

Kvinnor  blir ganska lätt förtroliga med varandra.




Jag sitter med fötterna i poolen, vårt rum har poolaccess och jag måste säga att det är himla coolt – och bekvämt.
I rummet bredvid bor ett par från Luleå.
Jag simmar förbi dem, stannar upp och hamnar i ett djupt samtal med Anette. Från okänd till förtrolighet på så där fem minuter. Och jag fascineras av den kvinnliga kapaciteten att skapa relationsband.


Just i dag ligger Alexander i sängen och vilar. Han har lite feber och magen krånglar. En dags turistmage är kanske vars och ens beskärda del på en semester. Och jag sysselsätter mig på mitt sätt. Jag är nära honom, men badar lite i vatttnet, bloggar lite, läser lite, solar lite. Softar kanske man skulle kunna säga.
Och då och då blir det alltså ett sådant där förtroligt samtal. Jag kan tycka att det är magiskt när jag och en för mig tidigare okänd kvinna väldigt raskt pratar om erfarenheter av äktenskap, svärmödrar, att ta sin plats i livet… tja om hur vi relaterar och hur vi har lärt oss hantera våra relationer.
Så just nu känner jag mig lite extra lycklig över detta samtalet. Så mycket det är som förenar många kvinnor när vi drar undan förlåten något. Anette och jag fann många likheter i våra liv. Spännande.
Jag säger till Alexander att det är härligt att kvinnor – och nu generaliserar jag medvetet – har så lätt att börja relatera till varandra. Medan män antagligen inte hade hamnat i ett så djupt samtal, åtminstone inte så snabbt. Han tittar på mig bakom solglasögonen och säger:
– Men det är ju självklart, ni har ju tränat hela livet på det.
Och visst har vi det. Men jag tror att män blir allt bättre på det, för att vi som är mammor uppfostrar våra söner till att våga visa känslor. Så långsamt kanske killarna kommer ikapp.
Jag minns när min son var liten, hade gjort illa sig och grät och hans farmor sa: Så stora pojkar som du ska väl inte gråta. Och jag kände lejoninnan väckas i mig och jag tittade strängt på henne och sa: Så säger du aldrig igen till honom. Och det händer fortfarande att min son gråter. Han blev inte avvand eller avstängd, som så mänga män i tidigare generationer tvingats göra.
Jag minns när Alexander och jag var ganska nya för varandra och han grät i min närvaro. Jag häpnade. Jag insåg att jag nästan aldrig sett en vuxen man gråta. Det är så skönt med en man som tillät sig sina tårar och som också vågade visa dem för mig. Så på vissa sätt har Alexander lärt mig att tillåta mina känslor, åtminstone de som är kopplade till sorg och ledsenhet (och så är väl jag förebild för honom inom andra områden, kan jag tänka.)
Men så mycket enklare det skulle vara om vi alla hade tillgång till våra känslor och vågade tala om det som berör. Som jag och Anette gjorde vid poolen alldeles nyss.

Related

pool 5805652070100389372

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item