Bra. Bättre. Bäst.

Hon har gråt i rösten och så bryts den nästan.

Orden trillar snabbt som en vårflod ur munnen.

Och jag ber henne att andas.

– Jag är så stressad, säger hon.

Och denna hon är inte bara en, utan flera jag möter. Stressade kvinnor. Kvinnor som vill för mycket. Som känner oerhörda krav på sig själva. Som vill vara bäst. Som vill ställa upp. Som vill leva upp till förväntningar. Som vill en så väldig massa…

Men så kommer herpesutslagen, uppvakningarna mitt i natten, gråten som lurar runt hörnet när något, kanske litet, plötsligt inte fungerar. Ett samtal som bryts, en dator som hänger sig, en person som inte hälsar.

Det är som att bägaren på en sekund översvämmas och gråten är där. Men rösten försöker ändå, försöker ändå fortsätta…

Och jag tänker på det duktighetssamhälle vi har skapat.
Vi ska klara så himla mycket.
Och det gäller säkert både kvinnor och män, men själv möter jag mest kvinnor.
För ibland är det ju så att kvinnor måste vara lite bättre, lite duktigare, lite mer fantastiska för att framstå som lika bra som män.
(Hoppas de ränderna så småningom går ur!)

Så kraven och förväntningarna kommer i hög grad utifrån.
Men det är också viktigt att notera de inre kraven, den inre rösten som säger:

”Du borde orka mer, jobba mer, visa dig duktigare, du borde klara det här utan att bryta ihop, utan att bli så känsloslam, du borde…”

Och den där inre rösten ställer ibland till större problem än de yttre kraven. Eller snarare, så blir det där en ljuvlig prestationscoctail. Om de yttre rösterna skulle tystna, så kan de inre börja köra sin tjatiga sång.

Så jag börjar med att säga: Andas.

För den som har gråten i halsen, för den med rösten som är på väg i falsett, för den som är på väg att försvinna i något slags panik, kan min budskap kännas på flera sätt.

Somliga hör mig, de tar ett djupt andetag, de tystnar för en liten stund och kommer i kontakt med sig själva.
Det tar en stund innan de har eldat upp sig till samma stressnivå som andra.

Andra tänker eller säger: Vaddå andas, vad hjälper det, jag ska ändå hinna…

Och när jag säger: Ge dig själv fem minuter om dagen då du andas medvetet, då du bara sitter ner och noterar din andning, så är det inte ovanligt att någon säger: Det har jag inte tid med. Eller: Hur snabbt ger det resultat? Eller: Vad ska det vara bra för.

Det är som att mitt recept är alldeles för enkelt.

Och så finns det de som prövar.
Som märker att något händer med dem.
Att något stillar sig inom dem.
Att de får kontakt med sig själva.
Att stressen under den här stunden lämnar dem… och att det dröjer ett tag innan den hinner i kapp dem.

Jag tror inte att medveten andning, eller en stunds meditation löser alla problem. Men jag tror att det är bra att stilla sig ibland. Att hinna i kapp sig själv. Att känna sig själv.

Det kan vara ett första steg mot att fundera på:

Vem tackar mig för att jag stressar ihjäl mig? 

Vad skulle hända om jag nöjde mig med att lösa den här uppgiften bra, eller möjligen bättre och inte känner kravet på mig att lösa den bäst?

Tävlingsinstinkten kan vi få av en massa skäl.
För att bli älskade, accepterade, för att vi gillar kittlingen det ger… men ibland kanske vi ska stå på åskådarläktaren en stund och betrakta tävlingen.
Vilken roll vill du ha i den?
Vad skulle det vara värt att stanna till en stund och fråga dig: Vad behöver jag just nu. Och så göra just det. Åtminstone en liten stund.

Du är bra som du är. Du är inte dina prestationer. Du är du. Andas och njut av dig!

Namaste!