charlotterudenstam

Könstillhörighet. Är du trygg med din?

Jag är en kvinna som länge levde mycket i min maskulinitet. Riktning, fokus och stark vilja. Men jag har aldrig tvekat om min könstillhöri...



Jag är en kvinna som länge levde mycket i min maskulinitet.
Riktning, fokus och stark vilja.
Men jag har aldrig tvekat om min könstillhörighet. Och det är jag glad över.

En av mina vänner är på väg att bli man. Hon föddes som kvinna men är nu en han. Eller möjligtvis är han nu under en övergångsperiod en hen.

Han berättar om hur testosteronnivåerna höjs i honom och att han nu är på en tolvårings nivå. Snart kommer könsoperation och bröstborttagning
.
Vilken metamorfos han är på väg att gå igenom.

En annan av mina vänner prövade att vara man, men i mer lekfulla sammanhang. Hon skulle spela en viktig person som en teaterperformance. Så hon började studera hur män rör sig. Vad är det som gör att vi ser att det är en man som går och står, jämfört med en kvinna, funderade hon på.

Och så finns det kvinnor som uttrycker mycket av sin maskulinitet. När vi under några somrar bodde i Skala Eressos på ön Lesbos i Grekland såg jag många sådana kvinnor. Skala var en samlingsplats för flator i allmänhet och butchflator i synnerhet. Dessa kvinnor gick klädda i arméshorts, hade snaggat hår, många tatueringar och drack öl hur sejdlar. När vi ett par gånger frekventerade ett av deras ställen kände jag mig som den enda kvinnan i lokalen, långhårig och med klänning. Och jag kände mig väldigt avvikande och tja… fel.

Och sådana saker får mig att reflektera lite grand kring könstillhörighet. Jag själv har fått kämpa med min kvinnlighet och min femininitet. Som barn så tävlade jag med grabbarna och jag premierades för att vara duktig och fokuserad. Så här i backspegeln inser jag att jag inte riktigt fattade hur det var att vara kvinna. Jag tyckte de lekte fåniga lekar och de var också de som konspirerade, ljög och bedrog.

Jag tyckte att det fanns så mycket negativt kring det kvinnliga. Jag ville inte tillhöra de där fnittrande och skitsnackande människorna. Inte blev det bättre av att jag under en period blev mobbad, naturligtvis med en tjej som huvudmobbare.

Och jag tror att en del av mina yttre svårigheter med kvinnor (det fortsatte långt upp i åldern, det senaste stora sveket skedde för knappt tio år sedan) också förhindrade min femininitet att växa fram. Jag var helt enkelt rädd för min inre kvinna. Rädd för att vara kvinna och då var det självklart frestande att demonisera andra kvinnor.

Numera bejakar jag min femininitet på många sätt. Min könstillhörighet är tydligare än någonsin. Jag kan se att det inom mig ryms både det maskulina och det feminina och det blir allt lättare för dem att samarbeta inombords.

Det är lite svårt att föreställa sig hur det vore att födas med fel skal. Alltså att känna att inombords vara en man, men vara född i en kvinnas kropp. Jag trivdes visserligen inte med min inre kvinna, men jag har aldrig känt en längtan efter att vara man eller känt mig som man inombords. Att jag lät det maskulina ta så stor plats skedde på ren överlevnadsinstinkt.

Men andra, som min numera manliga vän, väljer alltså att anpassa det yttre skalet till den inre känslan. Jag tänker att det krävs mod och en massa beslutsamhet för att ta det här steget. Och jag beundrar honom verkligen för det. Att våga följa sin inre röst, sin inre känsla och möta världen urifrån sitt sanna jag.

Jag gör det genom att bejaka min inre kvinna. Och han genom att bejaka sin inre man fullt ut.
Lycka till, grabben!

Related

man 1248606928626675186

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item