Vi har bara varandra!

Thomas di Leva står scenen på Palladium i Malmö.

Han är klädd i en röd kaftan med en jättelik gul blixt på varandra.

På oss i publiken skickar han kärlek och frukt:

– Det är ni som är stjärnorna. Ge er själva en kärleksapplåd.

Många gånger har Alexander och jag sjungit med till di Levas sång ”Miraklet”… ”du och jag är miraklet…” men märkligt nog har jag aldrig sett honom live.

Kanske jag länge tyckte att han var för mycket rymdblomma eller kosmisk poet för min smak, trots att jag hade flera skivor, gillade flera låtar och hans sätt att göra sin grej no matter what.

Så nu sitter vi här på Palladium. Det är fullsatt och publiken är inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Vi tillhör definitivt inte de äldre här och jag har svårt att skyma några som ser det minsta alternativa ut. Inga kaftaner i sikte, förutom den di Leva själv bär på scenen.

Jag tänker att det kan bero på att di Leva fick en stor dos folklighet när han var med i teveprogrammet Så mycket bättre och bland annat sjöng en av Lasse Berghagens låtar.

Nu står han där. På scenen finns, förutom hans tre medmusiker, en massa Appledatorer, en vit vattenkanna och en hög färsk frukt. Och så Thomas di Leva själv då, som ser nästan oförskämt fräsch ut.

Kanske jag hade trott att han skulle ha dålig markkänning, så rymdvarelse han är, men icke. Di Leva känns trygg, grundad, närvarande, intresserad av oss… och har viktiga budskap att förmedla. Han kör visserligen en hitkavalkad, men orden där emellan sätter låtarna i ett sammanhang… och det hela blir meningsfullt.

Och att han är en glad ordkonstnär är alldeles uppenbart.

Under inspelningen av Så mycket bättre upptäckte han att för Plura (han i Eldkvarn, som numera även har matprogram i teve) är varje dag en lördagkväll… och di Leva berättar att han försökt skriva en riktig Pluralåt, men att di Leva så småningom ändå trängde sig in i låten.

– Det blev väl kosmisk pluralism, säger di Leva.

Och han säger en massa fina ord, som gör att jag börjar föra anteckningar, trots att jag inte hade tänkt göra det.

”Frukta inte, ät frukt”. ”Det går inte att lura en frukt (till exempel genom att äta upp den), kärnan hamnar förr eller senare i jorden och kan ge massor av nya träd.”

Och inte visste jag att en av hans första hittar ”Vem ska man tro på?” var inspirerad av den kollektiva sorg svenskarna kände efter Palmemordet: ”Vi befann oss på en flotte av sorg och saknade åror.”

En av de saker som imponerade mest på mig var hur han hanterade en kraftigt berusad och gapig kvinna, som dansade upp på scenen, talade högt… Han tackade henne för dansen, bad henne sätta sig ner och drömma sig bort… och när det blev lite för mycket sa han ”Det börjar kännas som jag har ett förband här”. Aldrig att han tappade tålamodet, blev irriterad… han bara mötte med kärlek… och han sa tydligt nej till att hon bryskt skulle avvisas… intressant att se det.

En sång jag inte hört förut hette Tiger och det var hans symbol för rädslan. Hur reagerar vi när en tiger kommer in i vårt rum och det är låst från insidan… hur handskas vi med rädslan. En relevant fråga i dessa dagar.

Som sista nummer (före omkvädena) sjöng han ”Vi har bara varandra” och han pratade en stund om att tidigare var det vi och dom och att vi kunde känna att det som hände på andra sidan jorden gällde dom… nu med Japan, Libyen och allt annat som händer i världen blir allt fler medvetna om att det är ”vi och vi”. Och det är så sant som det är sagt. Allt som händer är vi en del av… och på di Levas konsert var luften fylld av kärleksenergi… och den är vi alla med att sprida… gör det du med.

Thomas di Leva, kärlek, kosmos, konsert, vi