charlotterudenstam

Erotikmässa: Om ett möte med en ny värld.

Utanför skiner påsksolen över Karlskrona. Trädens löv slås ut framför ögonen på mig. Inne i Östersjöhallen är det dunkelt. Där finns en sto...


Utanför skiner påsksolen över Karlskrona. Trädens löv slås ut framför ögonen på mig.
Inne i Östersjöhallen är det dunkelt. Där finns en stor svart scen och en massa utställare som vill ge mer erotik till världen.
Och där är Alexander och jag med vaginartskonst och ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft.”
Delar av vår monter. Gympahallen anas på golvet...
Att gå in genom entrén till Fair Valentines erotikmässa är som att gå in i en stor grotta. En jätteyoni, skulle man kunna säga.

Vårt kulturella bås befinner sig bredvid scenen och det har tisslats och tasslats en del om vad vi ska göra… för en del av det vi erbjuder är en levande tavla… och bland roddarna anar man att något är på gång, men arrangörerna bara ler och är tysta som muren.

Så vi kommer in i det där landet när grottan inte är färdigbyggd. Och vi bygger upp plattformen för den levande tavlan. En fåtölj, en tavelram, en svart duk. Timmar senare kommer besökarna att få titta på en levande vaginartsbild. Men om det vet få än så länge.
Jag går runt bland montrarna som håller på att monteras upp. Trots att jag är sexsibilitycoach är detta mitt första besök på en erotikmässa. Till en början känner jag mig lite… fel. Vad har vi där att göra bland dildosar, piskor och porrfilmer?
Om den levande tavlan kan du läsa i det här inlägget.

Första kvällen ska jag tala om boken. Jag blir intervjuad av radio P4 Blekinge om min bok och om vad en sexsibilitycoach gör och om hur det är att vara på mässan. Jag pratar på, det känns bra.

Framför scenen sitter en liten grupp kvinnor. Några av dem har kommit mest för att höra mig faktiskt. Det känns roligt. Och samtidigt känns det så märkligt att tala om skam och resan från skam till lust i den här miljön, där ytan känns viktigare än innehållet. I alla fall vid en första anblick.

Jag talar i mikrofon och talar till just de här kvinnorna som möter min blick. Jag berättar om min resa, om varför jag skrivit boken och ger en rad lusttips som handlar om enkla saker som att andas, smeka sig själv, tillåta njutning och sådant. Inte en sexleksak är med i tipsen. Inget är med i tipsen utom personens egen närvaro, inser jag.

Så jag är en del av detta och känner mig ändå utanför. Första kvällen blir det stor uppmärksamhet kring den levande tavlan (så även de två följande dagarna). Vid avtäckningen av tavlan flockas nyfikna runt oss. Annars kommer det någon ströbesökare då och då. Böckerna ligger där orörda. Jag har lite långtråkigt.

Publiken har uppenbarligen kommit för kläder, sexleksaker och för att titta på stripporna på scen, både män och kvinnor. Eller kanske på modevisningen av sexiga (under)kläder.
Vi är liksom i vår hörna och har inte blivit introducerade för varandra. Det är som att alla är sina egna öar inne i grottan – och jag har inte koll på vilka som känner varandra sedan förut och bryr mig inte riktigt.
Ylva-Maria Thompson talar om kvinnans rätt... till allt!

Nästa kväll börjar något hända. Jag börjar prata med en del av de andra utställarna. Även om de säljer allt från sängkammarstövlar, till krämer, tatueringar, konst och piskor, så är vi här i samma grotta. Och alla har ju något slags intresse för sex.

Vi sitter framför scenen och tittar på stripporna. Musiken är hög. Jag kan fortfarande höra den dåna i huvudet. Där finns strippan med plastbröst, den uttråkade strippan, den viga strippan och strippan som låtsas ha sex på scenen. Och där är den manlige amatören, mannen som kan varenda rörelse och drar upp tjejer på scenen och så han med den vackra kroppen som gärna leker James Bond på scenen.

När jag betraktar deras unga (smala och vältränade) kroppar inser jag att de har en sak gemensamt: Alla har massor med tatueringar.

Och i montern närmast vår surrar tandläkarborren ständigt, eller snarare, tatueraren är han som drar in mest pengar den här helgen. Det är nästa kö till honom.
Tatureraren hade fullt upp hela tiden.

Modevisningen var kul. Där var tjejer och killar av alla modeller – och ingen hade ”perfekt” utseende. Det var så härligt att se glada amatörer inta scenen och catwalka som om de aldrig gjort något annat. När jag dagen efter gav ett par av dem positiv feedback blev de glada: Det är första gången för mig… men jag brukar ju se Top Model sa en av dem.
Ju mer tiden gick, desto mer kändes det som att vi verkligen var där i en gemensam grotta.

Vi vistades ju där sammanlagt mer än 24 timmar. Och eftersom vi under hela den tiden sålde 2 böcker och inget mer, tja så hade vi ju mycket tid att prata, titta, diskutera.
Och när jag kommit förbi blygseln och känslan av att vara lite fel så gick jag och pratade med Irpo Salmela och Tina Nylund som har öppnat en shop för latexkläder, Sin and Virtue.
– Vi står för att vi gillar det här, säger Irpo. När jag blev arbetslös valde jag att satsa.
De bara älskade sina outfits och de såg verkligen läckra ut i dem. Just detta med personer som bär saker med stolthet, som brinner för sin sak, det är sexigt i sig.
Tina har desginat sin egen dress, visst är den läcker?
Själv tycker jag att det ser spännande ut, men har svårt att tänka mig att bära något som inte andas. Tur smaken är olika.
Irpo och Tina, vilka läckerbitar.

Och Chambers of love som hade ett stort förråd också av piskor av sådant, dit vågade jag också gå. Jag kan inte särskilt mycket om BDSM (sex med dominanslekar). Men så pratade jag med Attila och fick lära mig mer om den subkulturen… och han visade på scen vilken mästare han var med piskan. Då blev det fascinerande.
Kolla utrustningen bakom Attila. Blir du sugen?

Och jag gick fram och talade med två burlesktjejer som verkligen var fiiina i sitt femtiotal. Riktiga läckerbitar faktiskt.

Mest pratade jag nog med tjejerna på Sensations, som sålde kläder och leksaker. Då visade det sig att flera faktiskt hade lyssnat på mig och tagit till sig vad jag sagt. Och ju mer tiden gick och ju mer etiketterna och rädslan försvann, desto mer mänskliga blev alla. Och jag inser att jag inte behöver bli rädd för någon som jobbar med sex. 

Det var en rätt häftig metamorfos. Alltså först: Vad gör jag här? Å de säljer sexgrejer? Vad ska mamma säga? Till: Trevliga människor som vågar stå för sitt intresse för sex.

Och det spelade liksom inte längre någon större roll att det mesta på erotikmässan speglade det yttre och att Alexander och jag står för något inre. Även om det kändes som att detta kanske inte är vårt forum. Det var kul att vara där en helg… javisst… vi får ta det på erfarenhetskontot.
Även jag gjorde ett inköp av en leopardklänning. Kändes rätt just där.

Tack alla underbara människor i och runt erotikmässan. Ni har berikat mitt liv!

Related

Ylva Maria Thopmson 6579449120629096400

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item