Grattis broder Thomas 50 år!

Det tal jag gärna hade hållit för min bror Thomas.

Men nu är han ju inte festernas man.

Så det får bli här på bloggen istället.

Här var jag fortfarande storasyster!

Hej Thomas!

Vad säger man till en lillebror som fyller femtio år. Som varit långt borta, men ändå nära mig i hela mitt liv. Som är en del av min familj, av det som är viktigt för mig, som jag har så många gemensamma minnen av och med?

Alla dessa dagar vi levt, medvetna om varandras närvaro, men ändå valt att hålla en viss distans. Kanske distansen började med att jag var storasyster och länge betraktade dig som liten.

Nu är jag gift med en lika liten en… så perspektiven kan förändras. Och vad är två år för skillnad numera? Den har blivit marginell.

Så numera känns du mer som min bror än som min lillebror. När jag tittar på dig ser jag släkten i ditt ansikte. Du är så tydligt en delav samma träd som jag.

Jag kommer att tänka på knäppa epoisoder.

Som då jag, så där sju-åtta år gammal (vi bodde kvar i Munkfors) kräktes över din rygg. Plötslig magsjuka… och jag minns hur äcklad du blev och hur fruktansvärt dåligt samvete jag fick… var rädd att du skulle tro att det var avsiktligt.

Eller som då vi befann oss i gästrummet på Björka och började bråka och jag slog dig över näsan så att du började blöda. Det var ju heller inte avsiktligt jag slog dig blodig… men det var ändå vad som hände. Och mamma blev givetvis arg på mig. Då var jag kanske tolv-tretton år.

Eller alla gånger jag tittade in i ditt rum på Björka och det var kvävvarmt och fullt av pojksvett, för där spelade ni ishockey med en massa utrustning på. Utan att vädra det minsta.

Eller hur du står på någon flygplats occh tittar upp på himlen och talar om vilken sort och modell vartenda plan är för något.

Eller hur du sitter och tittar i en bok om ormar på franska… och konstaterar att det latinska namnet är fel.

Det där sinnet för detaljer som jag tror aldrig var mitt. Hur du kunde dyka in i en värld – som flygplanens och ormarna…. Eller engelsk ligafotboll … och inte ge dig förrän du kunde det mesta.

Jag minns hur du satt och skapade en egen fotbollsliga, med matcher och tabeller. Tror att du sagt någon gång att du såg till att favoritlagen ändå vann, att tärningen kunde kastas om…

Jag minns hur du bodde i det gamla stationshuset i Långshyttan en period och att jag fick sova där.

Och jag minns många av dem du umgicks med… som Kino som dog alldeles för ung… eller alla de andra nästan alltid äldre grabbarna som blev dina vänner.

Jag minns hur smal du var när du kom hem från dina resor till Asien. Hur orolig jag blev när jag såg dig. Tänkte att du såg ut som en Jesus-gestalt med det mörka långa håret och den tunna tunna kroppen. Var nog mest orolig för droger och för vad du skulle göra av ditt liv.

Och länge upplevde jag att du inte gjorde saker riktigt färdigt. Som gymnasiet eller komvux. Som om detta att lyckas med något, inte var din grej. Men det kanske var mest den duktiga storasystern i mig som talade då.

Egentligen var det kanske inte så konstigt att jag då och då kände oro. För några av dina kompisar, som Janne, hade milt sagt dåliga vanor, och det var klart att hoppades att du inte skulle smittas av deras livsval.

Så här i efterhand verkar det som att min oro var rätt obefogad. Du visste var dina gränser gick. Du hade ingen lust att bli en junkie.

Och så minns jag att det plötsligt fanns en kvinna i ditt liv. En lite flyktig varelse. En som var så lik dig. Hade ni varit tio år yngre hade ni kunnat vara ett riktigt flowerpowerpar med era långa hår… ni hade passat på Woodstock.

Musiken ja. Det har jag alltid upplevt att den varit viktig för dig. Du gillade lite hårdare saker än jag gjorde. Jag var (åtminstone på ytan) mer mainstream ändå.

Thomas och hans älskade brudar.

Och så kom Matilda. Som en perfekt blandning av dig och Merja. Ni blev en okrossbar treenighet, en helig familj och jag såg din kärlek blomma och omfamna dessa både kvinnovarelser. Bredvid dem är jag bara en blek kopia.

Nu träffas vi sällan. Vi hörs sällan av. Men du finns alltid i mitt hjärta Thomas. Vi har valt olika liv, antagligen för att vi har helt olika livsuppgifter. Jag är glad att få vara din syster.

Jag älskar dig.

Charlotte