I starka känslors sällskap.

Scenen är sexsibilityfestivalen.

En workshop som heter Playful fighting.

Det är mina ben som lett mig dit... och jag har ingen medveten tanke med att gå till just denna workshop.

Senare förstår jag att jag skulle dit och möta något hos mig själv.

Workshopen leds av sexsibilitycoachen Marina Kronkvist, som verkar ha som en av sina missioner att närma sig trauman och eländen på ett lekfullt sätt – och hennes angreppssätt känns bra, kreativt och spännande. Jag hann bara med en av hennes workshoppar, men är gärna med på flera i framtiden.

I denna handlade det om att närma sig sin aggressivitet på ett lekfullt sätt. Och det var riktigt roligt! Jag kanske berättar mer om det en annan gång.

Nu vill jag komma till de starka känslorna.

På slutet av workshopen visade Marina en övning, som liksom alla andra var helt frivillig. Syftet med övningen var att personen ska känna sin styrka och göra det genom att bli övermannad, sitta fast. Jag tror hon kallade det ”overpowering”.

Den gick till så att en person låg på rygg och så låg flera personer över honom eller henne och liksom täckte kroppen – förutom huvud och bröstkorg. Sedan försökte personen komma loss. Och poängen var att personen inte skulle lyckas, utan känna sin egen kraft i fasthållandet.

Jag stod vid sidan av när den första personen glatt lade sig till rätta. Jag tittade på när mina vänner lade sig på honom. Jag började känna ett obehag vid hjärttrakten. Mannen som låg under människorna tog i allt han hade och skrek som bara den. Det var nästan som att se honom födas.

De som höll honom och han själv såg helt nöjda ut. Övningen gav honom något väldigt positivt. Men jag stod vid sidan av och började känna dödsångest. Att titta på detta väckte gamla jobbiga känslor i mig.

Det var så häftigt – att se dem som gjorde övningen och som mådde bra av det – och samtidigt förflytta mig till en tid då jag trodde jag skulle dö när jag kände mig fasthållen.

Jag har aldrig gillat att någon håller fast mig. Jag får lätt panikkänslor, även om det är på lek. Känslan av att sitta fast gör att jag lätt börjar hyperventilera och då ökar ju dessutom känslorna av att kvävas. Jag hanterar det där bättre och bättre – kan desta att låta någon hålla ett bestämt grepp om mig en liten stund och fortsätta andas som vanligt.

Förmodligen har det hänt något när jag var väldigt liten, för min minnesbild är att jag alltid varit rädd för att vara fasthållen (var det väldigt trångt när jag föddes, månne?).

Men det finns en episod som jag minns väldigt starkt och det var till den episoden jag återvände när jag stod där i workshoptältet på Skeppsudden.

Jag är tolv år och befinner mig i gymnastiksalen på Jonsboskolan i Långshyttan. Det är pingisträning. Halvvuxna och lite mer vuxna fyller rummet och ljudet av smasharna finns där. Jag hör skor som knirkar lite mot golvet när spelarna sträcker sig efter svårtagna bollar. Det luktar lite svett.

Jag har ingen riktig kompis i pingisklubben. Ingen leker med mig, för det har Wadda bestämt. Så jag är ensam, men går ändå och tränar pingis två kvällar i veckan.

Nu sitter jag och väntar på min tur. Jag sitter i ena kortänden av den stora gymnastiksalen. Det är ett mindre utrymme där bockar och plintar står. Och så den stora hoprullade 20 meteer långa gråa gymnastikmattan. Vi brukar hoppa ner i hålet som uppstår i mitten på mattan.

Nu sitter jag högst på mattans kortände och ett par ”kompisar” bestämmer sig för att knuffa ner mig in i hålet i mattan. Jag gör inte särskilt mycket motstånd, det brukar ju vara okej att vara där. De trycker ner mig längre och längre, så att jag är helt omgiven av mattan. Jag känner den gamla svettlukten. Det känns svårt att andas där nere. Ingen frisk luft, bara den där svettdränkta lukten. Jag försöker ta mig upp igen, men jag sitter fast. Mattan har rullats ihop på ett sådant sätt att den råkar gripa om mig som ett skruvstäd. Jag kommer ingenstans och det känns som att jag ska kvävas.

Jag börjar ropa att de ska dra upp mig igen, men nu är det som att ingen hör mig. Jag skriker högre och högre och till slut har jag väldig dödsångest. Tiden går och ingen kommer. Till slut skriker jag så högt att det inte längre går att ignorera mig. Det kommer händer som försöker dra ut mig, men det går inte. Jag sitter fast.

De lägger mattan ner och rullar ut den och jag blir befriad. Lättnad.

Och det är där jag är tillbaka nu i workshoptältet. När nästa person gör sig redo att bli ”overpowered” känner jag att det är för mycket för mig. Men jag vill inte lämna tältet. Jag vill fortsätta känna det jag känner. Och jag känner det där trycket över bröstet och känner det nästan som att jag har svårt att andas. Paniken är alldeles bredvid mig.

Jag tittar mig runt i rummet. Kan jag få hjälp? Jag går fram till den störste mannen i rummet, som jag känner lite grand och som jag känner mig trygg med. Jag pekar på honom och frågar om han kan komma till mig.

Han är mycket större än mig och håller om mig. Jag börjar gråta, jag gråter och gråter. Efter en liten stund är jag beredd att gå därifrån, jag tror att jag har fått vad jag behöver. Han säger till mig att stanna kvar. Han visar i mitt öra hur modig jag är som vågar stanna kvar, som vågar känna och att han stannar med mig tills det känns bra igen.

Då gråter jag ännu mer. Det är både en vuxen kvinnas gråt och en liten flickas gråt. Det går gråtvågor genom mig. Och jag gråter av så många skäl… och ett av de viktigaste är tacksamheten jag känner. Tänk att jag vågade be om hjälp! Tänk att han ville finnas där för mig! Tänk att han såg mig! Jag är inte ensam längre som när jag var barn.

Jag tackar honom av hela mitt hjärta.

Jag går från workshoppen på lite skakiga ben. Lunchen har redan startat och Alexander sitter på verandan och äter. Jag knackar honom på axeln. Jag är tyst. Han tittar på mig.

– Är du liten, Charlotte? Frågan är mer eller mindre retoriskt.

Jag nickar, läppen börjar darra och så är gråten där igen. Alexander håller om mig. Han står där med mig och bara är. Min klippa. Och nu gråter jag också av så många orsaker… och en av dem är att jag vågar be om hjälp … och för att Alexander står kvar.

Så jag är djupt tacksam för att jag fick vara i starka känslors sällskap en stund.