charlotterudenstam

Valen vi gör.

Satt och talade med min dotter Maj a om livsvalen vi människor gör. Vad är det som gör att Maja väljer som hon gör? Att jag gör mina ...


Satt och talade med min dotter Maja om livsvalen vi människor gör.
Vad är det som gör att Maja väljer som hon gör? Att jag gör mina val? Att du gör dina?
Vi kom inte till slutet av den diskussionen, det är ett samtal som nog kommer att pågå livet ut. Men vi var rätt överens om att valen har en stark koppling till vår prägling och vår livsresa.

Jag tror så här: Människor behöver andra människor. Vi behöver känna samhörighet. Vi behöver älska och älskas. Vi behöver acceptera och accepteras. Vi behöver närhet. Vi behöver ge och ta emot medkänsla. Och en massa annat.

Vi kan ha olika slags band med olika människor. Vi kan ha vänskapsband, kärleksband och familjeband (och en del hårdare och lösare band till andra människor och grupperingar).
Det som skiljer familjebanden från andra band är att de alltid finns där, vad vi än gör. Även om vi vänder ryggen till någon i familjen, så är banden ändå kvar. Det är svårt att göra slut med sin familj. Och även om jag skulle göra slut med familjen, så är det troligen så att någon i familjen ändå väljer att känna en koppling till mig… kanske kärlek, kanske omtanke eller något annat.

Kärleksbanden är skörare. De bygger på att vi ständigt (i alla fall i teorin) väljer att bibehålla dem. Kärleksbanden kan trasas sönder av många skäl och det är inte ovanligt att de som tidigare levt i en kärleksrelation gör slut och aldrig mer ses igen. Finns det barn med i bilden brukar de flesta föräldrar vara så vuxna att de åtminstone bibehåller något slags artig relation till sin ex, men utan barnen kanske banden hade skurits av för alltid.
Och då är det ju spännande att se vad olika personer väljer. Alltså vad är det som kärleksrelationer, äktenskap och partnerskap fortsätter. Hur mycket är det kärleken? Hur mycket är det andra faktorer? Hur mycket är det gammal vana och förväntningar från omvärlden? Hur ofta stannar någon i en ganska trist relation för att det känns tryggt, för att de är rädda för alternativet? Hur ofta väljer någon en relation för att de har gett ett löfte om att leva samman? 

Och kan någon annan döma den som stannar i en relation som från utsidan ser, tja, dysfunktionell ut? 

Och jag menar (nuförtiden) att det inte är mitt jobb att döma andras livsval. Det är klart att jag kan tycka att det är konstigt att någon väljer något extremt, som att bli fysiskt eller psykiskt kränkt. 

Jag spelar ju bridge nästan varenda vecka. Ibland skämtar jag om att det finns en marknad för äktenskapsrådgivare där. Jag ser par som behandlar varandra illa. Som skäller på varandra. Som är trumpna. Som är överlägsna. Som är taskiga. Ibland är det mannen som är aktiv i detta och ibland är det kvinnan. 

Jag frågade en kvinna om det inte var jobbigt att bli utskälld av sin man så där. Hon tittade nästan förvånat på mig och sa: Han skäller inte på mig, han bara låter så där.
Och vem är då jag att döma? Det kanske är deras jargong sinsemellan och de trivs med det. Eller så är hon så van vid hans surmulenhet att det blivit till hennes vardag, till något hon inte reagerar på längre.

Hur som helst väljer de två – liksom många andra i liknande situationer – att fortsätta leva tillsammans. Det är deras val.

Maja och jag kom också in på frågan om otrohet i relationer. Där parterns smyger bakom ryggen på varandra och har äventyr med andra. Och det finns i Sverige en norm som säger att personer i ett par ska vara varandra trogna. Vad skulle då hända om en person i ett par skulle säga till sina vänner: Jag jag vet att min partner knullar runt ibland och det är okej med mej? Det kanske i vissa kretsar vore att bryta tabun. 

Däremot är det rätt okej att viska och ondgöra sig om den som är otrogen eller den som uppfattas som att bli utsatt för det.

Och det jag tycker i allt sånt där är: Prata om det!

Alltså, jag skulle inte vilja leva i en relation där min partner smög bakom ryggen och bröt våra gemensamma överenskommelser – vilka de än månde vara. Det tycker jag är otrohet. Sedan kan man välja att ha vilka överenskommelser man vill.

Det märkliga är att ganska många väljer att leva i lögner. De pratar inte om det. De låtsas. De har affärer vid sidan av. Vad skulle hända om de vågade vara sanna och prata om det.?
Det är jag väldigt nyfiken på.


Related

värde 6397431578893677326

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item