charlotterudenstam

Inte bara till för andra.

Så sant. Din uppgift är att ta ansvar för dig, sötnos!  ”Jag kan inte leva utan dej”.  Okej, jag stannar väl då.  Hur vanligt är ...

Så sant. Din uppgift är att ta ansvar för dig, sötnos!

 ”Jag kan inte leva utan dej”. 
Okej, jag stannar väl då. 
Hur vanligt är det att du är kvar i något för någon annans skull?
Hur vanligt är det att någons skuldbeläggande gör att du stannar kvar, fast du egentligen borde gå? 
Och vem växer egentligen om du stannar kvar av rädsla att såra? 

Ibland får jag verkligen hjälp med vad jag ska blogga om. Det kommer ungefär samma budskap från olika håll ungefär samtidigt. 

Jag har återknutit kontakten med en gammal vän, som läst min bok och reflekterat över den. Hon berättar hur hon, liksom jag, som tonåring, kände att ”hon var någon” när hon hade en kille. Och hon var, liksom jag, rädd att såra och stannade i relationer alldeles för länge… 

När jag tittar bakåt i min egen historia finns det tyvärr flera exempel på att jag också gjorde det. 
Dels fanns där naturligtvis rädslan för att bli och vara ensam och därmed ”inte vara någon”. 
Men mer handlade det, för mig, om rädslan att såra. Killen skulle förmodligen bli ledsen om jag gjorde slut och jag klarade bara inte av att möta den där ledsna – och ibland skuldbeläggande– blicken.
Det var bättre att stanna kvar i en relation som jag inte mådde så bra av. 

Vad jag gjorde då var att låta andra vara viktigare än jag själv. 

Ett effektivt sätt att få mig att stanna för länge i en relation var att skuldbelägga mig. 
”Jag kommer att ta livet av mig om du gör slut” var inte ett helt enkelt statement att förhålla mig till. Särskilt som både min kille och jag visste att en oss närstående nyligen hade gjort ett allvarligt självmordsförsök. 
Rent intellektuell förstod redan den unga Charlotte att jag inte kunde vara ansvarig för någons självmord, men tanken var ändå outhärdlig. Så jag stannade länge. Jag till och med betedde mig illa för att han skulle göra slut på relationen, så att jag slapp. Det funkade inte. Till slut fick jag ändå bita i det sura äpplet och det var verkligen surt. 

Och nu berättar en av mina döttrar om en kompis som slutat älska sin kille sedan flera månader, men dragit sig för att göra slut. ”Det passar inte just nu.” 
Jag minns en annan pojkvän där jag drog ut på det i det oändliga och där det aldrig riktigt passade… ”Nu fyller han ju snart år, och jag kan inte göra honom ledsen då…” 

Min dotter berättade ändå att hennes kompis nu äntligen gjort slut. Svårigheten var att hennes kille hade använt skuldbeläggande. ”Det är du som ger mitt liv mening.” ”Jag blir deprimerad om du lämnar mig.” ”Jag klarar inte av att leva utan dig.” 
Och jag förstår hur tungt det är. Jag känner igen mig så i den tjejen. 
Och min kloka dotter säger: Du har inget ansvar för honom.

Jag pratade också med en väninna nyligen. Hon hade hört ljudet av bröllopsklockor för sitt inre öra, men insåg, i tid, att det bästa för henne vore att lämna mannen. ”Men, han har ju ingen utan mig”, grät hon. 

Jag undrar hur vanligt det är med män som håller kvar sina kvinnor genom att vädja till hjälplöshet och skuldkänslor. 

Det är kanske vanligare än jag trott? 

Och apropå alla dessa kvinnor – och alltså också mig själv – så tänker jag på vad en klok psykoterapeut sa till mig för så där tio år sedan. 

– Charlotte, vilken är den enda person som du med säkerhet 
kommer att leva med i resten av ditt liv? 
Kort tankepaus. 
– Javisst ja, det är ju jag. (Generat leende).
– Då tycker jag att du ska vara snäll mig dig själv. 


Så enkelt och så självklart. Så här tycker jag:
Vi ska vara snälla mot oss själva. 
Vi ska inte leva någon annans liv. 
Vi ska inte låta andra vuxna styra våra liv. 
Vi ska inte leva i relationer som bygger på att vi förminskar oss själva
och som fyller oss med skuld. 
Vi är inte på jorden för att rädda andra i första hand
… och dessutom: Hur kul är det för någon att veta: 
”Jag stannade kvar för att jag tyckte så synd om dig, inte för att jag älskade dig”? 

Jag menar att det är så att det är fegt att stanna kvar i en dålig relation 
och att det också kan innebära att man sätter sig över den andra personen
När jag stannade hos killar jag borde ha lämnat, 
så valde jag ju en slags mammaroll. Jag trodde dem inte om att kunna leva utan mig. 
Så oerhört förmätet av mig. Kanske detta, att göra slut i tid, 
verkligen kan bidra till att båda växer. 

Även om det gör ont. 

PS: Kom i håg att Alexander och jag gärna coachar kring relationer - och lustigt nog kommer jag på nu, ska Alexander coacha en person som är just i detta dilemma just nu. Wow så mycket synkronicitet jag omges av!

Related

välja sig själv 5606120634014905893

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Hej Lotta...Så mitt i prick detta inlägg är. Så känner jag och just nu upplever jag detta. Tack för alla fina och kloka inlägg du gör. Ha det så gott....Kram Åsa

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item