charlotterudenstam

Sårbarheter.

Jag satt med några vänner och talade om livet.  Det blev ett sånt där djupt samtal där vi vågade tala om det som berör.  Om det so...


Jag satt med några vänner och talade om livet. 
Det blev ett sånt där djupt samtal där vi vågade tala om det som berör. 
Om det som är sårbart i oss. 
Om det som är svårt att värja sig emot. 
Efteråt kände jag djup tacksamhet. 


För en väldig massa år sedan var jag på en kurs i franska för journalister. Under två veckor bodde vi under samma tak i Aix-en-Provence. Mitt starkaste minne av den där resan var de djupa samtalen som fördes om kvällarna. Det blev liksom djupare och djupare och jag tror att det var då jag insåg att alla människor är sårbara. Att det finns något sårbart, jobbigt, plågsamt eller sorgligt i alla människors liv. Det var som att jag såg dem bortom deras yta, bortom deras jobb som reportrar och redaktörer. Jag såg människorna. 

Ibland krävs det tid för att komma dit. Tid för att våga lätta på förlåten. Det kanske krävs att någon berättar något sorgligt, tragikomiskt eller att någon gråter en skvätt eller uttrycker ilska över något innan en annan person vågar. Ibland händer det att någon talar om något för första gången. Att bubblan spricker. Det blir ett sätt att i hyfsat trygg atmosfär (de andra har ju redan sagt något) våga säga något sant om sig själv som trycker. 

Numera händer det mig ofta att människor öppnar sig för mig. I jobbet som coach och terapeut eller kursledare tillhör de vardagen. I våra samtal om lust och liv och i mina kvinnocirklar känner människor tillräcklig trygghet för att vara sårbara. De vågar tala om det som berör och vet att de med största sannolikhet kommer att bli emottagna. 

Jag önskar så att fler vågar visa sin sårbarhet. Då blir atmosfären så mycket öppnare. Då behöver vi inte gå och gissa eller tro eller anta en massa saker. Och jag tror att det över tid kommer att leda till att färra saker känns som sårbarheter. 

Jag tror alltså att vi lite till mans och kvinns sätter upp egna spärrar, egna hinder för att säga som det är. För att vi är rädda, för att vi skulle känna oss sårbara, blottade, om vi sa som det verkligen var. 

Jag lägger märke till att jag gillar att se någons essens, att se någons sanna jag och att jag berörs av dem som vågar berätta sin historia rätt upp och ner. Och i den historien brukar det för det mesta finnas det som kan betraktas som tillkortakommanden, det finns saker som man skämts eller känt skuld inför. 

Ibland kan skrattet vara förlösande. När jag kan skratta hjärtligt åt något knasigt jag har gjort. Det tar liksom udden av skammen. 

Men ibland kan skrattet kännas direkt dödande. Och några skratt för mycket kan göra att rädslan ökar för att bli till åtlöje, vilket kan göra att vi stänger porten för lång tid. Vi gömmer oss därinne i våra inre fängelser, eftersom det är så smärtsamt att berätta. 

Jag minns en gång hur en tjej sa att jag lät som en åsna när jag skrattade. Jag tror inte att det var illa ment. Det var väl bara ett sätt att säga att jag skrattar högt. Men jag passade mig för att skratta i hennes sällskap efter det. För mig kändes det pinsamt att bli jämförd med en åsna. 

Och i dag kan jag skratta åt den historien. För ju tryggare jag är i mig själv, desto mindre spelar det roll vad andra kan tänkas tycka om mig. Du som följer bloggen vet ju.. jag menar i dag talar jag öppet om sexualitet och sånt. Den rädda och otrygga person jag delvis var för 20 år sedan kunde knappt säga knulla. Som det förändras. 

Och jag är ansvarig för hur jag reagerar på något. Jag väljer mina känslor. Även om det ibland kan kännas frestande att föra över ansvaret på någon annan. ”Dumma dej”-syndromet. 

Livet har blivit både svårare och lättare med de insikterna. Eller snarare, jag märker att det går allt lättare. När någon projicerar något på mig – dumma Charlotte – var det till en början väldigt svårt att inte bli sårad. Men det går allt lättare och allt oftare kan jag verkligen känna: Det där är dina känslor, de har inte med mig att göra. 


Och i natt börjar jag min ACE-training. Jag ser verkligen fram emot det. Under tolv veckor får jag hårdträning i att bli mer medveten om mig själv och om andra och om hur jag kan bidra till en bättre värld. Jag kommer givetvis att berätta mer under resans gång.

Related

öppenhet 6773379201940529864

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Så sant, så självklart, så enkelt. Och ändå svårt. Men tänk vilken härlig värld vi skulle få om fler vågade vara sårbara och äkta. Stor kram till dig Charlotte som sätter så fina ord på det. 

    SvaraRadera
  2. Å tack Karin... jag är med och vill bidra till en bättre värld (verkligen) och blir verkligen glad när mina ord och tankar når fram. Kram till dej med, födelsedagsbarn!

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item