charlotterudenstam

Ensam är INTE stark.

Du behöver inte göra det själv. Be om hjälp och sprid kärlek. Länge trodde jag att jag var helt ensam.  Även när jag var omgiven ...

Du behöver inte göra det själv. Be om hjälp och sprid kärlek.


Länge trodde jag att jag var helt ensam. 
Även när jag var omgiven av människor. 
För den jag visade upp var egentligen inte jag… och jag vågade inte visa min sårbarhet. För rädd för det. 
Men ensam är svag. Och jag är ingen stålkvinna som kan bära allt.

I dag kan jag be om hjälp. 
I dag kan jag be om att någon ska lyssna på mig. 
Ibland ringer jag upp någon bara för att få prata av mig. 
Jag behöver inte längre bära allt själv. 
Det är så otroligt skönt. 

Förut skulle jag klara allt och inte klaga. Typ. Att visa mitt inre vore som att blotta något farligt och jag var rädd att dö. Kanske inte bokstavligen, men bildligen. För det skulle ju vara så fruktansvärt jobbigt att inte bli emottagen när jag faktiskt öppnade mig. 

Nu är det mycket mindre dramatiskt. Och jag inser att jag inte behöver bära på allt själv och att det faktum att jag ibland delar någon frustration med andra inte innebär att jag automatiskt tynger dem. 

Jag tror det är en wow-insikt faktiskt.
Jag har nog sett det som att om jag kommer med min rädsla, ledsenhet, ilska eller frustration så har det känts krävande för mottagaren. (Trots att jag själv gärna har lyssnat på andra och varit både mentalt och känslomässigt stöd för dem.) 

Det är som detta, att mitt jobb mycket är att finnas till för andra, gjort det svårt eller näst intill omöjligt att själv be om stöd, eller ett lyssnande öra. 

Den här veckan har jag hunnit vara med om det flera gånger. Alltså att något har känts jobbigt och jag, istället för att försöka vara duktig och härbärgera det själv, har valt att ringa någon. Häromdagen kändes telefonen taggig till exempel och jag skrev det på Facebook. Min kompis Ulf, som snart kommer att outa med att han är healer, frågade om någon var arg på mig. Men det handlade om något helt annat. Om att jag skulle ”sälja mig” och att det var jobbigt att ringa upp en tidning och säga : Skriv om mej, om oss, om vår workshop. Men så tänkte jag att jag nu kunde passa på att testa om telefonen bara var taggig. 

Så jag ringde Ulf och vi pratade i 45 minuter. Jag fick berätta en del om min frustration och han lyssnade. 
Och jag sa det där med att det kändes lite fel att vältra över min frustration på honom. 
Då sa han: ”Det gör du inte alls. Jag väljer att lyssna på mig och dina ord fastnar inte i mig.” 
Ungefär så. 
Och det kändes så himla skönt. 

Ibland råkar jag ut för att människor verkligen och då menar jag verkligen tar ut sin frustration på mig. Kanske så att jag råkar (om det nu finns råkar) stå i vägen för deras frustration och så får jag den över mig. Det är ju inte konstigt att jag kan få det, eftersom jag frivilligt väljer sådana roller. Det jag har lärt mig är att en persons frustration handlar om honom eller henne själv – även om pilarna tillfälligtsvis är riktade mot mej, eller i stunden känns som att de är det. 
Och den vetskapen gör det lättare att ta emot det. De projicerar något på mig och jag får helt enkelt låta det rinna av. 
Men ibland märker jag att det är lättare sagt än gjort. Ibland är det jobbigt att vara den som får dyngan över sig – även om det inte handlar om mig. 

Och det är just det här jag håller på att lära mig: Då kan jag be om hjälp. För ensam är inte stark och vi behöver varandra i denna tid. Jag behöver lära mig att ta hjälp av min omgivning och ta dem i anspråk… och min erfarenhet är att vi bara kommer närmare varandra då. Att vi så att säga sprider kärlek. 

Och för mig var det så viktigt att jag hörde och tog in Ulfs ord – även om jag egentligen visste det… Jag behöver också bli påmind. Jag behöver också känna att jag ingår i en gemenskap. Och jag behöver också ha människor som jag kan visa hela mig för… 

Så om du har samma tendenser som jag, alltså att bära det mest själv. Gör inte det. Dela med andra och tillåt dig att bli en del av gemenskapen. 

Puss på dig! 

PS: Jag satt i natt mellan 02-04 och lyssnade på Barbara Marx Hubbard i min ACE-training. Och vi fick tala om vår erfarenhet av att leda olika slags cirklar och jag kunde tala om min gudinnecirkel som har återstart i kväll (JAAA!) men också om den där svårigheten att engagera folk... för vi har så mycket att göra alla... och där i samtalet med människor över hela jordklotet fick jag tala med två kvinnor i USA och vi kunde bland annat tala om den här frustrationen och om känslan av att vara liten och inte riktigt räcka till. Och så känns det som att genom att säga detta, skicka detta till världen, tillsammans med vår kärlek och vår essens... så bidrog vi till ett minskat avstånd.
Så det är viktigt att dela. Gör det, massor! Och dela också allt det vackra. Hoppet, kärleken, den möjliga vägen framåt.


Related

styrka 9190437717593350747

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item