Grottmannen kommer på besök.

Jag sitter i meditationen och ska möta mig själv på en sommaräng. 
Där står en grottman med påk och allt. 
Gissa om jag blev förvånad? 


Grottmannen var jag hela meditationen. 
Som grottmannen mötte jag Barbara Marx Hubbard, 
som grottmannen fick jag en massa information om mig själv. 
Och jag var medveten hela tiden om att innanför grottmannens skrämmande skal, 
djupt där inne finns mitt essentiella jag, min essens. 


I meditationens sista bild står han på ängen och vinkar mot mig, 
han ler med hela sitt håriga ansikte 
och när han blinkar med ögat så ser jag det gula ljuset där innanför. 


Han visar mig påtagligt att min essens finns där inne, 
men att alla inte kan se den. 
För han står emellan som ett skydd. 


När jag går i vägledda meditationer brukar jag möta en sagovärld. 
Den är ofta helt fantastisk, det är massor av ljus i den 
och jag känner mig bekväm och trygg i den. 
Ofta är det relativt lätt att tolka vad meditationen står för, 
vad mitt inre vill berätta för mig. 


Men jag måste erkänna att grottmannen gjorde mig paff. 
Han var så nära en apa en man kan vara och han hade en stor knölpåk i ena handen. 
Han var rätt ful och reslig och lite skrämmande i sin ursprunglighet. 


Men jag var ändå inte rädd för honom. 


Jag kände mig trygg… men väldigt frågande. 


Varför kommer inte en ljuv prinsessa eller en gudinna istället? 


Den senaste tiden har jag fått några mentala smällar. 
Jag har mött världen med mitt ljus och mött människor 
som projicerat ut sitt eget mörker emot mig. 
Och trots att jag vet att det handlar om projektioner har det träffat mig, 
gjort mig ledsen, gjort att jag känt mig liten och försvarslös. 
Tänk om jag då hade vetat att jag har tillgång till grottmannen. 


Nu känner jag hur han står vid min sida när jag behöver beskydd. 


När jag hamnar i situationer där min flykt, spela död eller 
fajtinstinkt väcks är ju han den perfekta följeslagaren. 
För då kan han försvara mig med sin påk, 
eller hjälpa mig fly genom att jag får sitta på hans starka axlar. 


En ordlös beskyddare. 
En beskyddare som är primitiv, som är i sitt varande, 
men som ändå har tillgång till sina instinkter. 
Och som därmed kan ta hand om mig när jag hamnar i en krissituation, 
som kan mota undan mörkret, 
som kan vara en nej-sägare, 
som kan skydda mitt sköra ljus. 


Wow, grottmannen. Undrar vad du heter? 
Tack för att du gav dig till känna. 
 Nu känner jag mig trygg!