Ouppmärksamhet.

Ibland blir det så komiskt. 
Ofta när jag är lite för snabb… och svarar eller talar eller tänker utan att ha sett hela bilden. 
Då blir jag en verklig professor Kalkyl. 


 Det är inte nog med att jag hör lite si och så. 
Ibland, när mina barn talar särskilt fort, hänger jag inte riktigt med. 
Då brukar jag fråga vad de sa. 
Men när jag inte uppfattat vad de sagt andra eller tredje gången brukar jag ge upp och helt enkelt gissa. Då händer det att mitt svar blir professor Kalkyl-aktigt. 
Alltså helt uppåt väggarna. 

Det verkar som att jag inte alls har lyssnat när mitt svar eller min kommentar till synes saknar samband med sammanhanget. 
Kanske det handlar om det jobbiga i att fråga om. 
Kanske det handlar om en verklig vilja att förstå. 
Kanske det handlar om att jag bjuder på mig själv? 
Jag vet inte riktigt. 


Men det där med att inte höra perfekt får komiska poänger. 
Och jag bjuder på det. 
I går var det mer som att jag var förblindad. 


Alltså jag såg inte hela tavlan utan bara en detalj och frågade så om tavlan. 
Titta på bilden så kanske du ser. 
Det jag lade märke till var att Albert gjort ett blogginlägg om den lek vi ägnade oss åt i söndags eftermiddag. 
En tävlingslek där man har en minut på sig att rita något som de andra ska lista ut vad det är. 
DRAW heter det väldigt roliga spelet. 
Det var alltså det jag lade märke till. 
Inte att Albert hade skrivit att han testar en ny layout på sin blogg. 
När han uppmärksammade mig på att jag brustit i uppmärksamhet fanns mitt gapskratt där. 
Så tokroligt det kan bli. 


Hoppas du har lika roligt som jag.