Slutsatser av ett nej.

Så här känns det just nu.

Så fick jag ett vänligt men bestämt nej. 
Jag andas. 
Det känns ändå jobbigt. 
Jag andas mer. 
Och så anfalls jag av tvivlen. 














Tvivlen bara växer och blir större. 
Snart är tvivlen större än mig själv. 
Det är som att det enda jag är är tvivel.


Jag lyssnade i går på ett av programmen i serien ”Oförnuft och känsla”. 
Det handlade om självkänsla. 
Där nämns skillnader mellan självförtroende och självkänsla. 
Att den som har självförtroende tycker att hon gör bra saker.
Att den som har självkänsla tycker om sig själv, oavsett vad hon presterar. 


Ibland tror jag att jag har självkänsla. 
Inte just nu. 


Nu bara rasar jag ner i det svarta hålet. 
Jag rasar ner och det finns liksom ingen botten. 


Jag vill blunda och ta bort världen. 
Jag vill dö lite grand, men ändå inte. 


Det är det här som händer när jag vågar känna. 
Ibland gör det så jävla ont. 


Det är som att det är en elak fågel som pickar på mitt hjärta. 
Som om fågeln vill slita ut bitar ur mitt hjärta och att den inte kommer att ge sig förrän jag är död, eller åtminstone illa skadad. 
Aj, så ont det gör. 
AJ. 


Ner i avgrunden, eller i det svarta hålet, i det som kallas ”the abyss”, hamnar jag för att jag får ett nej. 


Och jag som säger att det inte spelar någon roll vad andra tycker om mig. (HA-HA)
 Alltså det är däråt jag strävar. 
Men just nu är det världens största lögn.

Presteraren i mig bara skriker i mitt öra: 


Hur kunde du tro att någon skulle vilja ha det där som du har skapat? 
Hur kunde du tro att du skulle vara intressant nog? 
Hur kunde du vara så dum att tro att du kan skapa något bra? 


Jag faller. 


Jag vill inte bry mig om den där rösten som bidrar till att jag faller ändå djupare. 
Jag vill inte höra tvivlaren. 
Jag vill inte. 


Men jag är så van att lyssna på tvivlarens stämma. 
Det är som att alla Jantar står på led och bara skriker i mitt öra: 
Vem tror du att du är? 
Vad tror du att du kan? 
Hur i helvete kan du tro att du är intressant? 


 Uppblåst. Var det vad jag var? Det säger tvivlaren. 
Är jag bättre som spräckt ballong? 
Är jag bättre som den där lilla resten av en ballong som Nasse gav till Ior i födelsedagspresent? 

Ska jag lära mig att jag inte kan flyga nu? 
Eller ska jag lära mig något annat? 


Vad vill smärtan visa mig? 
Vilken läxa ska jag lära mig just nu? 
Vilket blir nästa steg? 


Hur ska jag förhålla mig till detta nej? 
 Acceptera det? Lägga ner? Ge upp? Kavla upp ärmarna? Fly? Spela död? 
Hur ser min spelplan ut? 


Tvivlaren har nu trängt ut allt annat. 
 Det kanske är den som är uppblåst? 


 Andas, Charlotte, andas. 


Tyck om dej själv även vid ett nej. 


 Så svårt det är.
 Så. Svårt. Det är. 
 Shit.