Vilken är din relation till dina ex?

Barnens perspektiv är viktig, också i förhållande till ditt ex.

I går kom Stella hem från Frankrike. 
Hennes pappa hämtade henne vid stationen och körde hem till oss. 
Sedan tog vi en gemensam fika på vår altan. 


Ungefär så ser min relation ut till min exman. Rätt så okomplicerat. 


 Jag minns en gång, jag hade middag hemma och det hände något akut med ett av barnen. Barnens pappa befann sig i Frankrike och jag ringde honom och berättade. Det gick lugnt till. Han gav mig allt stöd och bad mig hålla honom informerad om händelseförloppet. 


Efteråt var det flera av gästerna som sa: Tack för att ni är sådana bra förebilder. 


 Och jag blev lite förvånad. För jag gjorde ju bara vad jag alltid hade gjort. 


För mig finns det inget självändamål att bråka med min exman. Vi brukade ju knappt ens när vi var gifta. 


Nu är det klart att jag känt ett extra ansvar för att ha en fungerande relation med honom. 
Vi har tre barn ihop. 
Vi levde tillsammans i 17 år. 
Vi hade ett liv tillsammans. 


Efter skilsmässan hade vi gemensam vårdnad, med barnen som bodde hos oss varannan vecka. Hur skulle det ha gått om vi bråkat hela tiden? 


Nicolas Jacquemot, som är folklivsforskare och författare, har skrivit boken ”Du och ditt ex”. Jag har inte läst själva boken, men däremot en artikel i DN (dessutom har jag medverkat i en av hans böcker, då var ämnet skitsnack.) 


Till Dagens Nyheter säger Nicolas Jacquemot: 
– Många har ju kvar sitt ex i bekantskapskretsen eller i grannskapet och riskerar stöta ihop. Det gör att man måste hitta ett sätt att förhålla sig till varandra vare sig man vill eller inte. 


Det han noterar, tolkar jag det som, är att fler börjar ha ett mer moget förhållande till sina ex. 
Det handlar inte längre om att alltid smälla dörren i ansiktet på sitt ex, att hata och hämnas… utan att det ofta finns en vilja till något mer, inte minst för att det i dag är betydelsefullt att ha många vänner. 


Men fortfarande finns det givetvis många sätt att hantera separationer och det faktum att en person förvandlats från ens älskade till ens ex. 


Ibland ryker stickor och strån och ibland så återupptas relationen igen efter ett tag. 


Enligt Jaquemot brukar det fungera relativt bra, för då känner parterna varandra väl och har förmodligen försonats med varandras olikheter. Kanske det valet, att välja varandra igen, är ett mer moget val, än det som skedde i den första förälskelsen? 


När jag reflekterar över det där med relationen till mina ex och omgivningens relation till sina, så har det för mej personligen varit självklart att ta min del av ansvaret för att det gick som det gick. Och då är det svårt att hata eller hämnas på exet. Den typen av starka känslor skulle ju kunna tyda på att jag inte klarar av att ”äga” situationen själv, utan projicerar ut min egen skit på min ex. 


 Nu är det inte så att jag är någon ängel. Jag har varit arg på expojkvänner. Jag har sagt dumma saker om dem. Jag har valt att känna mej sårad och kränkt. Men även jag har sårat och kränkt. Alltså, jag vågar se att det finns ett samspel. 


Det är tråkigt när det uppstår komplicerade bråk efter en skilsmässa. Ofta är det fel personer som kommer i kläm – nämligen barnen. 
När två föräldrar ägnar sitt liv åt att hata varandra – och att delge barnen det hatet – då får barnen en roll jag tycker att de inte ska behöva få. 
Det är inte moget. 
Så är du riktigt arg på ditt ex – titta in och fundera på vad det beror på? 
Vad handlar din ilska om? 
Och i hur hög grad handlar det egentligen om honom eller henne? 
Och i vilken grad handlar det om dej?