Attityder: Vem är du utan dina prestationer?

Jag sitter i gryningen vid frukostbordet med Stella. 
Vi pratar om prestationskrav. 
Hon konstaterar att killar kan framstå som duktigare än tjejer, 
trots att det ibland är precis tvärtom. 
Och jag undrar när tjejer och kvinnor med kraft ska säga: Jag kan! 


 Länge gick jag omkring med en känsla av att jag var en bluff. 
Det var som att jag väntade på det stora avslöjandet. 
Att jag ingenting kan. 
Att jag bara inbillat mig att jag kan skriva bra. 
Att jag bara inbillat mig att jag varit bra på andra saker också. 
Känslan av att riskera att bli påkommen som en bluff är jobbig. 
Det ger en slags inre stress. 
Det ökar prestationsångesten. 


Det gör att det är lätt att tänka: 
Jag ska visa dem, jag ska bevisa att jag duger, 
ingen ska någonsin komma på att jag är en bluff. 
Hela den här cirkusen pågår på insidan. 
Och jag vet att jag inte är ensam om det där. 
Rädslan att inte duga. 
Känslan av att jag måste mer, mer, mer. 
Bevisa, bevisa, bevisa. 
En föreställning om omvärldens krav… 
och att det är omvärlden som avgör om jag duger eller inte. 


Jag undrar var de här kraven kommer ifrån 
och vilka orsaker det finns till att det är så många tjejer som känner av dem. 
Det är en allmän sanning att det är vanligt att kvinnor 
knappt söker jobb som de är överkvalificerade för, 
för att de inte är tillräckligt säkra på att de kan, 
medan män söker (och får jobb) trots en massa brister i sina cv:n. 
Många fler män har inställningen: ”Går det så går det” 
och att det inte är hela världen om det inte funkar hela vägen. 
På samma sätt är det vid löneförhandlingar. 
Män ligger högre och ett viktigt skäl är att de begär mer
 och anser sig förtjäna mer. 
Och jag har mött många män som tycker att kvinnor 
får skylla sig själva: Sök jobbet, kräver mer betalt. 
Men något hos många kvinnor gör att det är svårare. 
För där finns alltid den där risken att bli avslöjad som en bluff. ”
Hur kommer det sig att du inte klarar av den här uppgiften, du som har så goda meriter?” 
Varför intalar vi oss att vi inte kan, 
medan killar som inte alls kan lika mycket 
är lika övertygade om att de kan, 
eller åtminstone låtsas göra det inför världen? 
Vi måste ändra något inom oss. 
Vi behöver ändra inställning till oss själva. 
Vi måste inse att vi inte bluffar. 
Att vi kan. 
Att vi är duktiga. 
Att vi inte alltid måste nå stjärnorna för att lyckas. 
Att det ibland räcker med en medelmåttig insats. 
Att vårt värde som människor inte är kopplat 
till hur många rätt på proven vi har.






Efter många års inre arbete vet jag både att jag inte är en bluff 
och att det mitt värde inte är beroende av vad jag presterar. 
Trots det händer det ibland att jag sätter mig själv i gungning. 
Jag får ett nej, det gungar till.
 Jag får ett nej och hinner under en stunds känna: 
Det är ett nej till mig som person…
 nu kan jag lika gärna dö. 
Sen inser jag att nejet handlar om något annat, 
om en ”sak” och att det är okej. 
I tredje steget kan jag se att jag har ett värde
 även om det är så att någon säger nej till mig som person. 
Jag är inte längre till salu. 
Hur klarar du ett nej?