En älskad man.

Jag var på fest i lördags kväll. 
En hyllning till en älskad man. 
Det var så härligt att befinna sig i ett varmt stort rum fyllt av kärlek. 
 ”Ditt hjärta är större än din kropp” var en av de hyllningar 75-åringen fick. 


Den här helgen har inte varit rolig. Jag har legat sjuk större delen av tiden. 
Jag vilade för att kunna vara med när Thomas fyllde 75 år. 
Jag ville verkligen vara med. 
Så jag körde till festen, jag proppade i mig ibumetin, 
jag drack ginger ale och vatten och verkligen sög in atmosfären. 
Den älskade mannen jag talar om är en av mina farbröder. 
Han är en sådan där man som har vänner överallt. 
Som gör vänner överallt. 
Som blir känd överallt. 
Väldigt mycket på grund av sin generositet och för att han bjuder på sig själv och för att han genom livet bjudit på massor av galna upptåg. 
Han har nog ett svårslaget rekord på att få in fem golfbollar i munnen, till exempel. 
Generös, lojal mot sin familj, sin släkt och sina vänner. Har lätt till skratt och kan samtidigt bli fly förbannad. Jag har ett honom ryta. Jag har sett rynkan i pannan. Fast det var länge sedan jag såg den. 


Golfklubben, hans första hem, var fyllt till brädden av personer, som liksom jag, ville hylla honom. Talen avlöste varandra i rask takt. Många var underfundiga, roliga, kärleksfulla… och de som faktiskt berörde mig mest var tonårstjejerna, hans barnbarn, som grät av rörelse när de talade om hur mycket de älskade sin farfar. 
Och när hans vän sedan ett halvsekel konstaterade att hans hjärta är större än kroppen, så slog han liksom huvudet på spiken. Kan det sägas bättre?
 Även om jag satt där lätt febrig, så njöt jag av den där kärleksfulla atmosfären. Och jag njöt av att hyllningarna kändes så äkta. Det fanns ingen som ställde sig upp och sa något av plikt eller för att imponera. Så kändes det för mig. 
Och jag tänker på vad vänskap är viktig. Att vi människor känner att vi är till för varandra. Att vi visar att vi bryr oss om varandra – oavsett under vilka omständigheter vi lever. 
Lördagskvällen gav mig ett sådant påtagligt bevis på hur viktigt det är. Omtanken om varandra. Omtanken som växer till kärlek. Men också att den som både visar omtanke, som är generös och som bjuder på sig själv – i med och i motgång – blir belönad genom att få minst lika mycket tillbaka. 
Hur visar jag omtanke till andra? Hur visar jag mig generös? Det är värt en rad meditationer. 


 PS: Jag mår fortfarande så där. Jag försöker verkligen lyssna på kroppen och förstå vad den säger till mig. Men det är inte alltid så lätt.