Varför ser de spöken?

Barnporrvarning? Verkligen inte. Jag badar glatt!

Det är tydligen svårt det här med barn och sexualitet. 
Så svårt att ett telefonsamtal kan räcka för att flytta 
två förskolebarn från sina föräldrar i 68 dagar 
och sätta pappan i häkte en månad. 
Det visade SVT:s uppdrag granskning i går. 


 ”The road to hell is paved with good intentions” är ett uttryck 
maken och jag ofta använder. 
För antagligen är det så också i det här fallet. 
Att först en och senare flera personer hade goda avsikter. 
Och så blir det så fel. 


Det är självklart att barn inte ska utsättas för övergrepp eller kränkningar, 
vare sig sexuella eller andra. Det är lika självklart för mig att de som 
begår övergrepp ska straffas för det. 
Och handlar det om sexualitet tycker jag väldigt illa 
om när en person som har makt och som gör något mot en person 
som är beroende av honom eller henne 
(som till exempel är vuxen i förhållande till ett barn, 
eller lärare/terapeut i förhållande till elev/klient). 


Men sedan uppstår ibland problem. 
Nitiska medmänniskor och nitiska tjänstemän 
kan övertolka vad någon sagt och i med sina goda avsikter 
(”för barnens bästa”) se spöken som inte finns. 
Jag var inne på uppdrag gransknings sajt i går kväll 
och läste alla artiklarna kring gårdagens program. 
 Och det jag reagerar är den, hur ska jag säga det, 
moralhysteri som råder kring barn och sexualitet. 


Barn har en egen sexualitet,  de upptäcker sina kroppar, 
de kan känna njutning, de undersöker nyfiket sig själva och andra 
och  det finns perioder i barns liv då de säger: 
”När jag blir stor ska jag gifta mig med pappa”. 


 Och den nyfikenheten på den egna kroppen har de all rätt till. 
Att säga till en liten flicka eller pojke att inte röra vid sina kön 
för att det är ”äckligt” eller något liknande är att skambelägga 
både deras kön och deras sexualitet och är förkastligt tycker jag. 


 När de vuxna har koll på sin egen sexualitet är det här inga problem. 
Barnen har sin sexualitet och de vuxna gör inte så mycket väsen av den. 
Svarar på frågor och berättar. 
Men när vuxna har ett snedvridet förhållande till sin sexualitet 
kan det uppstå problem – som att de börjar utsätta barn
 för olika former av övergrepp. 


Det som hände familjen i Sandviken tror jag handlar om flera saker. 
En av dem är människors rädsla för sin egen och andras sexualitet. 
Risken är större att man dömer andra när man har dålig koll på sig själv. 
Och då kan den där rädslan överföras på andra och man börjar se spöken runt sig. 


Oskyldiga uttalanden övertolkas och man skapar något som faktiskt inte finns 
och lyckas så övertyga andra, rädda och nitiska, människor att göra detsamma. 
När jag läste om att en av familjens filmer, 
med en sekvens där två förskoleflickor efter att ha badat låg nakna och kittlade varandra, 
blev tolkat som barnpornografi, så undrar jag verkligen hur det står till. 


 För några år sedan var typ varenda man som började arbeta på förskolor 
misstänkliggjord: Tänk om han vill jobba med barn för att han är pedofil? 
Föräldrar blev livrädda att ha plakat med nakna barn vid studentuppvaktningar och liknande.
 Jag har också träffat på män som inte vågat byta blöjor på sina flickbebisar för att slippa få pedofilistämpel. 
Skulle jag, när jag tvättade underliven på mina små barn vid blöjbyten eller i bad bli sedd som någon som begick övergrepp? 
Hur långt kan hysterin gå? 
Nakenhet är inte farligt. 
Nakenhet är inte ett brott. 
Det händer att barn leker nakna. 
Det händer att föräldrar sover nakna. 


 Jag minns en kollega som hade två döttrar. 
När en av dem var i förskoleåldern ritade hon under en period 
män med erigerade kukar. 
Pappan såg bilderna och tyckte att det var lite besvärande. 
Och mycket riktigt, han blev inkallad till föreståndaren till förskolan. 
De visade bilderna och frågade. Han sa som det var: 
Varje morgon gick han naken till toa med sitt morgonstånd 
och det hände att barnen såg det. Och så var det bra med det. 
Där tycker jag alla handlade riktigt. Personalen på förskolan frågade och godtog svaret. 


Hur hade det varit om man i Sandviken verkligen hade lyssnat på föräldrarna
 och inte på dem som byggde en hönsgård av en fjäder? 
Hur skulle samhället förändras om vi hade en sund syn på sexualitet
 och lyssnade på de inblandade? 
Hur skulle det vara om vi lät bli att ha en massa
 goda avsikter å andras vägnar?


 Å andra sidan. 
Det begås en massa övergrepp mot barn, 
incest förekommer oftare än vi vill tro, det finns pedofiler 
som inte ens drar sig för att döda barn. 
Det finns alltså sexualitet som är kränkande, 
ja till och med kan utgöra livshot för barn. 
De personerna behöver fångas upp. 
Våra system behöver kunna hitta dem i tid, 
så att så få barn som möjligt utsätts.
 Jag vet inte riktigt hur man ska lösa den ekvationen. 
Och varje gång ett barn utsätts för övergrepp är en gång för mycket. 
Kanske nitiska tjänstemän skulle gå kurser i personlig utveckling, 
för att få mer koll på sig själv och därmed få lättare att bedöma andras beteenden… 
och kanske slippa se spöken mitt på ljusa dagen?