Adventsboken 14: Passion

Vägen till JA, del 14

Passion is the element in which we live; without it, we hardly vegetate. 
Lord Byron

Det är långfredag och jag har lååångtråkigt. Jag går ut på Vildawebben. Jag minns att någon gjort ett horoskop till mig och att det mitt bland alla orden stod att jag skulle passa bra tillsammans med en vädur.

Ditt horoskop visar att du kan passa bra ihop med en partner i vädurens tecken, gärna född från och med mitten till slutet av tecknet. Men naturligtvis beror det även på den personens individuella horoskop hur bra ni passar ihop. Väduren är generellt frihetsälskaren och äventyraren med det oskyldiga och oskuldsfulla hjärtat, egenskaper som kan passa din personlighet bra. 

Nästa helg ska jag till Stockholm och leda en kurs i retorik. Så jag väljer att söka på: Man, Stockholm, 36-45 år, vädur, online just nu.

Tre nicknamn kommer fram. Jag läser igenom alla tre. Jag skickar ett mejl till en av dem. Säger att jag gillar hans profil och säger att han ju kan kolla in min också.

Efter ett tag svarar han. Vi säger verkligen inget särskilt. Men i tredje mejlet friar han. Jag säger ja, med reservationen att vi borde träffas först.

Jag har fått en ansiktsbild, ett telefonnummer och ett förnamn: Alexander. Jag har inte googlat på numret. Jag tillåter mig att just ingenting veta. Till min mamma säger jag att jag ska träffa någon och ta en öl. ”Han får en kvart”, säger jag. Jag vet ju att jag inte är på jakt, är bara nyfiken på den här personen och tycker det verkar kul att träffas. 

På flygbussen ringer jag. Jag har hans röst för första gången. Jag tycker om den. Vi bestämmer att vi ska träffas på Tegelvalvet vid Sankt Eriksplan.

Jag sitter inne på restaurangen. Han är lite sen. Genom fönsterrutan ser jag honom. Mitt hjärta slår dubbelslag. Jag undrar vad som pågår inom mig. Dubbelslag?

Vi sitter och pratar i flera timmar. Samtalet glider hur lätt som helst. Vi har hur mycket som helst gemensamt. Mitt hjärta har öppnat sig för honom. Det känns som att jag har funnit en själsfrände.

Det tickar mot stängningsdags. Jag ska upp tidigt på morgonen för att leda kurs. Alexander säger: Charlotte, nu har vi tre val: Antingen går vi hem till dig, eller så går vi till en annan krog eller så åker vi hem till mig i Hagsätra.

Jag väljer det första alternativet. Jag lägger märke till att alternativet: Nu skiljs vi åt, inte är med, men jag kommenterar det inte.

Så vi dricker ramlösa på Atlasgatan. Vi möts. Jag har hittat hem.

Jag jobbar hela helgen och på söndagskvällen åker jag till Hagsätra. Redan på lördagskvällen ställde jag in ett möte jag skulle ha haft på måndag morgon. Om jag kan vill jag förlänga tiden med honom.

Vi befinner oss i ett nu med ett stort pulserande hjärta. Vi pratar. Vi rör vid varandra. Vi är i varandra. Vi är kärlek. Vi är glöd. Vi är passion. 

Det är helt nytt för mig. Det är stort. Och jag vill ha mer. Jag vill aldrig gå ur den där lägenheten. Jag vill inte åka till Malmö och inte veta när jag kan få träffa honom igen. När har jag ett ärende upp nästa gång? Om en månad? Det känns helt orimligt.

Första dagen hemma kan jag inte blunda utan att se Alexander framför mig. Alla mina sinnesförnimmelser är som förstärkta. Så fort jag blundar ser jag honom, hör hans röst, känner hans hud, känner hans doft och smaken av honom. Jag är helt uppfylld. Jag tappar greppet om nuet så fort jag blundar... är rädd för att cykla omkull. 

Det är en wow-känsla som är närmast obeskrivlig.

Tre dagar senare är jag tillbaka i Stockholm igen. Samtalet och mötet fortsätter. Tre och en halv månad senare är vi gifta. Omgivningen tycker en massa. Vi tittar förälskat på varandra.

Året är 2003.

Nästa avsnitt: Kristallen spricker