Adventsboken 19: Sjukt vad dålig självkänsla skapar

Vägen till JA, del 19

Today, more than ever before, life must be characterized by a sense of Universal responsibility, not only nation to nation and human to human, but also human to other forms of life.

Dalai Lama

Jag är med i ett projekt som kallas ”Arbetsmiljöboxen”, det drivs av en grupp kvinnor som är fackligt aktiva i Kommunal och som arbetar i äldreomsorgen.

Jag ska hjälpa dem formulera sig i ett material som handlar om hur personal inom äldreomsorgen ska kunna agera i olika situationer som är kopplat till arbetsmiljön och det viktigaste handlar om hur människor mår på jobbet. 

Under en massa år har jag skrivit om äldreomsorg. Jag har intervjuat fantastiska kvinnor, för mig hjältinnor och eldsjälar, där flera av dem trots det haft relativt låg självkänsla. 

Jag har tittat närmare på härskartekniker, som till en början handlade om hur män trycker ner kvinnor på olika sätt och jag har lagt märke till hur kvinnor alldeles för ofta trycker ner varandra.

Och nu blir det ännu tydligare. De vanligaste ärendena de här kvinnorna möter handlar om konflikter på jobbet, konflikter som ofta har sin grund i skitsnack eller missförstånd, konflikter som lett till sjukskrivningar och utmattningsdepressioner.

Det känns verkligen helt sjukt att så många lider så mycket av att inte våga vara sig själva, av att låta Jante styra och att hellre lägga ansvaret för något eget tillkortakommande eller upplevd orättvisa på någon annan. Jag börjar se hur många säger: Det är ditt fel, det är chefens fel, det är fackets fel, det är min kollegas fel att jag inte mår bra. Jag ser hur vanligt det är med arbetsplatser som befolkas av personer som då och då blir fem år och egentligen skriker till varandra: Få hit min spade! Mamma, hon tog min docka.

En värld fylld av dålig självkänsla och låg självkännedom.

Jag ser människor som väljer att mer eller mindre medvetet misstolka varandra för att kunna spela ut rollen som offer eller martyrer och göra andra till syndabockar.

Ju mer jag uppmärksammar det, desto tydligare blir det, att så många väljer att skylla ifrån sig och att de faktiskt gör det för att de lär sig det från att de är mycket små.

Och jag inser att detta är något jag också har lärt och levt efter och att ett av skälen till att jag nu ser bilden klarare, eller snarare att både Alexander och jag ser bilden klarare, är allt inre arbete vi har gjort.

Vi har sett och jobbat med våra projektioner, vi är bekanta med våra inre domare, vi har grävt i våra ryggsäckar och tittat på våra präglingar och värderingar. Vi har vågat se en del av våra skuggsidor.

Den medvetenheten vill jag, vill vi, vara med och sprida till andra.

Så tillsammans börjar vi skriva boken ”Bättre relationer på jobbet” där vi tar med våra erfarenheter både från arbetslivet och från våra inre resor och förpackar dem till en bok som har det underliggande budskapet: Ta eget ansvar på jobbet.

Trots att vi kan visa siffror på att sjukskrivningar som beror på konflikträdsla kostar mångmiljardbelopp varje år, trots att vi verkligen kan säga att det är lönsamt att satsa på att jobba med relationerna på jobbet, så märker vi ett svagt intresse för de här frågorna.

Det är som att så många tror att relationer är något som sköter sig själva och känslor är inget vi ska syssla med på arbetsplatsen. För antingen är det något kvinnligt slipprigt hysteriskt som vi inte vill ägna oss åt eller också är det något som är för jobbigt och skrämmande och personligt att tala om. För det skulle ju kunna betyda att de som lyssnar, läser eller går på kursen får en impuls att börja ta större ansvar för sitt liv.

Alexander och jag har så länge längtat efter att hitta ett gemensamt jobbprojekt. Jag minns när vi badade tillsammans i Hagsätra den första hösten och såg en dimma framför oss. Alltså att det vi skulle göra tillsammans fanns, men var höljt i dimma... och ni känns det som att vi har hittat något. Det känns så fantastiskt att i projektet kring relationer på jobbet, kring arbetsmiljö, kan ha nytta av våra egna arbetslivserfarenheter, våra livserfarenheter och vår inre resa. Det känns så yeah yeah, även om gensvaret hade kunnat vara bättre.

Vi sitter och jobbar sida vid sida i vår fantastiska lägenhet vid Dalaplan i Malmö och har äntligen ett gemensamt projekt. Nu känns det sant: Tillsammans ska vi välta världen! Vi ska det.

Och jag känner hur jag, genom att jobba med skitsnack, feedback, relationer på jobbet, verkligen säger ja till kvinnor runt mig och kvinnan i mig. Det är tid för oss att ta plats i världen, att vara oss själva, att visa hela vår kraft och potential och inte lockas till att trycka ner varandra. Wow! Äntligen får min prinsessa och min tonåring se att kvinnor verkligen kan. 

Och jag smeker bokens framsida och känner tillförsikt inför framtiden. Jag tittar på Alexander, kramar honom hårt och han viskar: Du och jag, alltid!

. 

  Och så en liten hälsning till min tonåring, som tyckte att kvinnor har rätt till en likvärdig plats i samhället: Hej, ilskna Charlotte :) Nästa avsnitt: Mörkret som visar ljuset