Min kompis med nio liv

Så här i juletider blir jag så påmind om... ja om livet.

Om hur jag tar hand om mig själv och om mina kära. 

Och om hur långt mina omsorger sträcker sig.

Och hur jag kan beundra dem vars omsorger sträcker sig långt utanför den egna familjen (det som jag inte orkar med så mycket).

Men just nu tänker jag mest på min kompis med nio liv.

När jag går och pysslar i mitt varma hem, när jag fixar patéer och gröt och sill och Jansson så tänker jag på hur bra jag har det. Det strömmar också fram tankar på gånger då det inte känts lika bra... och jag tänker på människor i min omgivning som ibland valt att krångla till sina liv.

Först vill jag säga att det känns så bra att jag verkligen lägger ner möda på maten i år. Det är som att det blir ett sätt att hedra både mig själv och Alexander. 
Och det är ett sätt för mig att säga att jag inte får låta längtan efter mina mer eller mindre vuxna barn ta över och göra julen bara sorglig. 
Jag är ju hel och ren, liksom. 
Och jag har mina älskade nära mitt hjärta - och kan i princip nå dem när som helst via någon digital kanal.

Det som har gått och ringt i mitt huvud en stund är meningen 
”En kompis med nio liv”. T
rots att adventsboken inte är riktigt avslutad, 
så bara var jag tvungen att skriva något på det temat.

Jag har alltså en kompis som i perioder varit rätt usel på att ta hand om sig. 
Han har drogat ner sig. 
Han har haft storhetsvansinne och djupa depressioner 
och antagligen var det en lättnad för honom att få diagnosen bipolär. 
Då blev han kanske mer begriplig för sig själv. 

Men det är bara mina högst privata funderingar. 
För jag vet egentligen inte. 
Hur som helst, så har han varit med om att trilla ner i skiten gång på gång, 
kanske ibland valt att slänga sig ner i skiten. 

Jag gissar att det ibland varit en kamp om själva livet. 
Men på något sätt har han alltid kravlat sig upp igen. 

Det finns en obändig livsvilja och livsgnista i honom som jag beundrar djupt. 
Att vara där nere i skiten är så förknippat med skam (åtminstone ur mitt perspektiv) och jag gissar att det finns en massa rätt jobbiga upplevelser där nere... 
och så komma upp och möta sig själv och allt det man har ställt till för sig själv... 
fejsa verkligen... igen och igen och igen. 

Nu strålar han av kärlek. 
Det är som att han är gjort av kärlek. 
Det är helt fantastiskt att se. 
Jag vet inte vad hans livsgnista handlar om. 
Hans förmåga till att le åt sig själv och sina skuggsidor? 
Hans förmåga att förlåta sig själv? 
Hans förmåga att ta emot kärlek? 
Hans förmåga till att känna egenvärde?

Gissningar.

Jag vågar ju känna skam. 
Jag vågar identifiera den. 
Men fortfarande finns det saker jag skäms över (även om det minskar) 
och jag beundrar min kompis med nio liv för att han skapar tillfällen 
då han får möta sina skuggsidor... och därmed ger skammen en kamp.

Så det kanske är så att han tillhör dem 
som verkligen vågar leva livet fullt ut? 
Som har kravlat sig tillbaka in till ljuset och blivit bländad 
och vågat stå kvar och kanske ser att tja ego, 
att egot verkligen mest bara är en konstruktion? 
Alltså att det inte finns så mycket att oroa sig för egentligen? 
För vad andra tycker om mig är ju egentligen inte så viktigt?

Strax fortsätter jag mitt lilljulaftonsfixande. 
Jag har barnen i mitt hjärta och vet att de har det bra. 
Jag saknar dem och det är okej. 
Och jag vet att redan om ett par dagar får jag krama om ett par av dem. 
Så jag är ju lyckligt lottad 
- och kommer att få äta en massa god mat med kära maken.

Glad jul!