Dödsbud. Men i mitt minne lever Bert Willborg.

Blogger bråkar, jag lyckas inte lägga till nya bilder. Har du bilder på Bert, skicka gärna till mig Charlotte@lustochliv.se

Jag minns vi satt i pojkrummet i Granen, var det väl.

Bert satt där med sin vänstersträngade gitarr.

Jag tittade fascinerat på hans händer, med långa naglar på den ena handen.

Jag läste på Facebook i går att Bert Willborg är död. En gång för länge sedan trampade vi samma vägar, gick runt samma bruk, gick i samma skola. Långshyttan var vår gemensamma livsluft.

 Det är som att hans död påminner mig om 1970-talet, för det var då vi verkligen kände varandra. På den tiden då jag var Lotta Frick.

Han gick några klasser över mig och min mamma var nog hans klassföreståndare. Åtminstone hade hon honom i svenska och kanske i en del andra ämnen. De där 56:orna var jag nog till en början lite rädd för. Vad kunde sådana som Jykke och Jari ställa till med?

Bert var inte som andra. Han gick sin egen väg. På något sätt kände han alla, men ändå lät han sig inte präglas av Långshyttan.

Det här är inte Berts löp, men hade kunnat vara det...

Jag minns han kunde sitta hemma hos oss i den stora ingenjörsvillan på Björka som tonåring och prata med mamma och pappa. På andra sidan vår stora häck skymtade Granen där han bodde med sin familj i en tvårummare – som de allra flesta familjer vid den tiden. Jag minns hur hans föräldrar såg ut och jag minns två av hans bröder, Lars som var född 1957 och Krister född 1950 (men han var ju en annan generation…)

Bert fanns med vid några viktiga episoder i mitt liv. Som första gången jag blev riktigt full. Det var utanför ungdomsgården i Långshyttan. Min första pojkvän, som också hette Lars, hade gjort slut (för att bli ihop med min bästa kompis Pia, men den detaljen visste jag inte just då). Jag blev förtvivlad. Där utanför i vårkvällen stod Jorma som hade snott hemgjort vin i någon av hyreshuskällarnas förråd och jag halsade vin ur flaskan. Det var som att jag ville döva smärtan av att ha blivit lämnad. Jag halsade två gånger och andra gången blev kroppen nästan lealös, jag kunde knappt stå på benen.

Bert förstod att det inte var så lyckat att jag var kvar vid ungdomsgården. Han och en kille ledde mig hem till Robert, som typ alltid hade föräldrafritt. Jag minns att jag skrek Lars hela vägen och hur de stöttade mig i den råkalla vårkvällen. Och så fick jag en blackout och vaknar till i mammas och pappas bil några timmar senare. Men det är en annan historia.

Alltså Bert fanns där flera gånger. Han var omtänksam, han brydde sig. Han tyckte nog om mig, fast han var flera år äldre.

Så började han med journalistik. Som jag minns det var han lokalkorrspondent åt Södra Dalarnes tidning redan på högstadiet. Och han var inte den som bara skrev om s-föreningens möten eller orienteringsföreningens medaljregn. Nej han tog reda på fakta. Han fick med lackmuspapper i ån som gick från Verket ner till Amungen och kunde se att ph-värdet inte var vad det skulle. Han var nog tidigt fruktad av brukschefen Otto.

Han var en otrolig fixare, Bert. Mamma var hans fransklärare och Bert ordnade en resa till Paris för sig och sina klasskompisar, till ett väldigt förmånligt pris.

Mamma, Thomas och jag flög ner med dem, de var nog ett tiotal hormonstinna långshyttebor – och jag tror att de flesta av dem knappt hade varit utanför Sveriges gränser tidigare. Det fanns ett kärlekspar med också… vilket ställde till en del svartsjukescener, minns jag. 

Pappa kom efter i bil och vi gjorde Paris tillsammans. Det var så spännande att få vara med de där tre år äldre tjejerna och killarna och i självklart centrum stod Bert, som hade ordnat allting.

Minns att vi brukade äta på en lunchrestaurang för sju francs, en trerätterslunch där vin eller vatten ingick och det var billigt redan då. På den tiden var Bert försiktig i maten. Han åt nog entrecote varje lunch. (Jag testade shish kebab med harissa och det var en minst sagt brännande upplevelse.)

Sen försvann Bert till Stockholm, blev rekryterad till Aftonbladet som rekordung. Ledde ständigt byline-ligan (den som skrev flest artiklar) i tävlan med Magnus Janson och Jan-Olov Andersson.

Jag började journalisthögskolan, jobbade en del på Aftonbladet, träffade Bert en del där, en del på Café Opera som var hans stamhak under åren innan han blev korre i New York, vi åt middag tillsammans då och då.

Det var så skönt med Bert. Det kunde gå år mellan kontakterna. Men när vi träffades eller talades vid så var det för mig alltid som igår. För mig blev Bert aldrig någon MTG-direktör. 

För mig var Bert alltid den där killen som ställde upp och hjälpte mig som ung. Som såg mig. Och han var verkligen en fascinerande kille. Trots att han lika gärna hade kunnat bli en av de där killarna som stannade kvar och gjorde sin plikt i Verket, valde han ständigt sitt eget liv. Och Bert han nog med flera gånger mer än många gör, även om de lever i hundra år och inte i 55 som Bert.

Sista gången jag pratade med Bert var för ett par år sedan, då jag arbetade med ett bokprojekt som senare havererade. Han gav mig goda och insiktsfulla råd – och han kollade av hur det är med mamma och pappa. 

Jag kan fortfarande se honom sitta där med sin vänstersträngade gitarr, i pojkrummet i Granen. Det rum som blev alldeles för trångt för dig. Bert, du behövde hela världen som lekplats – och världen tog till slut emot dig.

Namaste!

PS: Jan-Olov Andersson (Aftonbladet) skriver fint om Bert här.

Bert Willborg, in memoriam, Långshyttan, Aftonbladet, Paris, MTG, vän

Sexsibilityfestivalen 15-20 juli 2011. Teaser.

Kramvänligt hotell i Simrishamn.

Tänk att bli certifierad för sin kramvänlighets skull.

Det gillar jag så klart.

Det första kramhotellet finns i Simrishamn.

Så har du ingen att krama, så finns chansen på Österlen.

Så jag går in på krammattornas hemsida och finner en ambassadör (vet inte om hon fortfarande är det) för kvinnors företagande - en slags kolega, med andra ord.

Så här skriver Ingrid (och Roland) Berner på sin hemsida:

 Vi vill genom krammattorna uppmuntra människor att stanna upp, vara nära och bry sig om. Alla människor vill bli bekräftade, men det räcker inte med det, vi behöver också fysisk närhet. Beröring är livsviktigt. Om fler människor kramar varandra blir det färre "krig", både privat och i samhället. Genom RugsForHugs vill vi ge världen något den inte visste att den saknade och uppmana till fler kramar.

Jag kan inte annat än hålla med. Kramas mer!

Det ska få vara skönt att ha sex

För några år sedan syntes barnmorskan, sexologen och kbt-terapeuten Suzanne Lindström mycket i media. Då var hon sexinspektör i TV4 tillsammans med Johan Ekenberg.

– Nu är jag i sluttampen på mitt tvååriga forskningsprojekt om kvinnor som drabbats av vestibulit och gör flera saker parallellt, berättar hon på telefon från Helsingborg.

Jag kan inte säga att jag känner Suzanne Lindström, men spontant gillar jag vad hon verkar stå för: Kvinnor ska ha rätt att ha ett bra sexliv. Och är de drabbade av vestibulit gör det ont, väldigt ont att ha sex, och därför har Suzanne skapat en tioveckors behandling för dessa kvinnor.

Precis som med endomtrios verkar få inom vården bry sig om kvinnor som lider av vestibulit. Det finns inte ens någon siffra på hur många som är drabbade. En siffra som nämns är att det gäller mer än 30 000 kvinnor mellan 20 och 29 år (och då tillkommer alla andra åldrar också). De drabbas ofta av att fel vård… eller blir helt enkelt inte hjälpta. (Här är en kvinna som berättar om sina erfarenheter.)

Tyvärr är det ungefär samma situation för kvinnor med endometrios! (Pär Ström, kan du förklara detta?)

Och då kommer eldsjälar som Suzanne Lindström in. Hon arbetar på Vulvamottagningen i Helsingborg på deltid sedan 2005. (Jättebra att det finns på sin håll!)

Det Suzanne Lindström och hennes kolleger lär patienterna under tio veckor är att beröra området som gör ont med akupressur.

Till Vårdförbundets tidskrift Vårdfokus säger Suzanne Lindström:

– Att knipa bort smärtan är en teknik som fungerar. Det är fantastiskt. Kvinnorna får öva med ett finger i slidan, sedan med stavar. För vissa fungerar det först sista gången, säger Suzanne Lindström.


Utan att gå in i detalj (och du kan läsa hela artikeln här) lär sig kvinnorna att få tillbaka sin lust och längtan och de får också träna solosex innan de har sex med sin partner.

— Många par har inte haft sex på flera år. Men sex handlar ju inte bara om vad man gör mellan lakanen, det handlar mycket om hur man behandlar varandra med kläderna på. En del kvinnor har relationsproblem. 



I den här kursen får kvinnorna bland annat koll på varifrån smärtan kommer, de får lära sig mer om sina kön, de får prata om sex och göra olika slags knipövningar. Dessutom för de hemuppgifter som att (om kvinnan lever i en relation) dagligen hålla om varandra, ge beröring utan att stimulera erogena zoner och att ligga sked.

— I stället för att låta dysfunktionella tankar kontrollera sexlivet måste man ta kontrollen över tankarna, först då kan kvinnan lusta på och börja njuta av sex. Det handlar om att utveckla lust i en trygg, respektfull och kärleksfull miljö. Kommunikation är viktig, att tala om sina behov, vad man önskar, vill och behöver. Aldrig stressa varandra, aldrig ha penetrerande sex om man inte är rask där nere, men hitta alternativ. 


Det finns en vulvagrupp inom svensk förening för obstetrik och gynekologi. De har tagit fram riktlinjer för hur vestibulit ska behandlas. Det återstår att se hur långt steget är till praktisk handling.

En bok som får mig att längta efter en läsecirkel

På helgens tågresa till och från Linköping (och viss tid på hotellrummet) har jag ägnat åt att läsa Sofi Oksanens bok "Utrensning."
Den får mig att längta efter att vara med i en läsecirkel.
Bjud in mig till en vetja!

Sofi Oksanen var mycket på tapeten för något år sedan, när hon vann åtminstone tre fina priser för just den här boken.
Och jag vet egentligen hur mycket jag ska säga om den... för att inte förstöra en läsupplevelse för dig.
Lite kanske jag kan säga: Den visar på ett bra sätt att verkligheten varken är svart eller vit och att människor kan göra en massa konstiga saker på grund av kärlek, besatthet och rädsla.
Den visar också konsekvenserna av förtryckande system, där människor utses att spionera på och förråda varandra.
Den utspelar sig i Estland, med två huvudpersoner. En kvinna som är född på 1920-talet och en kvinna som är född på 1970-talet. Deras histoirer är sinnesmellan olika, men de har också otäckt mycket gemensamt.
Och det kliar verkligen i mig av lust att prata om det här. Man kan dsikutera den här berättelsen ur så många perspektiv. Hur var det att leva i Estland under Sovjettiden? Under andra världskriget när landet ett tag var ockuperat av tyskarna? Hur är det att vara ung kvinna och utsatt för sexhandel? Hur är det att vara kär i fel person? Hur är det att ständigt vara rädd för att någon ska förråda en? Hur lätt är det att välja att förråda heller än att förrådas? Vad är man beredd att göra för frihet och kärlek? Vad låter man bli att göra av rädsla? När är en handling ond?
Om du har läst den ... vad tyckte du?
Jag rekommenderar varmt läsning av "Utrensning" av Sofi Oksanen.

Lördagsövning: Lyssna till din inre röst

Låt själen hinna ikapp.

Den här lördagsövningen lånar jag från Kjell Haglund, Själens krigare.

Egentligen är det något du kan göra varje dag… och är ett bra sätt att hitta svaren inom dig.

Men först en anekdot som Kjell berättade i teleseminariet med Evakarin Wallin.

Det var en kille från Sverige som var rätt olycklig. Det var slut med tjejen och han hade inget jobb. Då valde han att följa sin inre röst och tog sig till norra Canada där han började leva med en inuitstam. Så småningom blev han adopterad av stammen.

En gång ville canadensisk teve komma och göra ett reportage om stammen – och svensken skulle vara tolk. Tevefolket fick möta tre av de äldste i stammen och började omedelbart att ställa frågor. De äldste satt tysta. De fortsatte ställa frågor. De äldste satt fortfarande tysta. Till slut vände tevefolket till svensken och bad honom fråga de äldste varför de inte svarade på frågorna.

”De väntar på att tevefolkets själ ska hinda landa så att de kan ta emot svaren.”

Vad Kjell Haldun vill säga med den anekdoten är att vi ofta har alldeles för bråttom. När vi springer snabbt hinner själen inte ikapp oss.

– Det är där vi gör fel. Vi behöver stanna upp för att få de rätta signalerna. Sanningen om vårt liv finns i det här ögonlblicket. Och genom att stanna upp kan vi känna vad som ger mest positiv energi… och det berättar hur vi vill leva.

Så till tre konkreta övningar du kan göra:

1. Stanna upp och vänta in själen i till exempel meditation, qigong eller yoga. Stanna tills du har kontakt med dig själv och är tom på tankar. Då kan du få svar på alla frågor du ställer dig.

2. Stanna till i 30 sekunder. Känn efter: Vilka tankar har jag just nu, hur känns min kropp just nu, vad upplever jag just nu och vad känner jag just nu. Stanna till 30 sekunder tre gånger om dagen under en tid så kommer du att bli medveten om vad du tänker, känner och upplever. Kvaliteten i ögonblicket avgör livskvaliteten.

3. Lära dig andas rätt. De flesta andas för ytligt. Stanna upp och känn din andning. När du stannar upp i de där trettio sekunderna kan du också lägga märke till hur du andas. För ner andningen till buken. Ett tips: När du drar upp axlarna stannar andningen i bröst, så fort du ler åker andningen ner!

Tantra Lasse gillar Ingen skam i kroppen

Jag blir så upprymd och glad över positiva recensioner av min bok Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft.

Och häromdagen fick jag en sådan av ingen mindre än Tantra-Lasse.

”Det är en väldigt bra och insiktsfull bok”, skriver Tantra-Lasse.

Med Lasse Karlssons tillåtelse citerar jag stora delar av hans recension. För det är så bra att få någon annans perspektiv – och det är särskilt bra att då och då höra vad en man känner inför boken.

För även om den är skriven helt ur mitt perspektiv finns en stark inbjudan till män att också ta del av budskapet.

”En av de saker som kanske glädjer mig mest med Charlottes bok är att hon är väl medveten om hur tidiga, bortglömda/förträngda händelser från tidig barndomen präglar den vuxna människans vardagsliv på ofta mer eller mindre omedvetna plan.

Charlotte beskriver hur bardomens prägling effektivt begränsar den vuxna människans sexualitet.
Hur inprogrammerad skuld och skam styr vårt sexliv.

En annan sak som glädjer mig mycket är det stora antalet övningar, dvs. praktiska sätt att jobba med och bearbeta sina problem, ensam på egen hand eller tillsammans med andra.
Det är utomordentligt bra.

Dessa övningar ger var och en tillgång till praktiska metoder att nå nya fördjupade insikter om sig själv och andra.”

”Charlottes bok erbjuder många olika sorters "sex-träning", på egen hand samt tillsammans med andra.

Köp boken och börja "sex-träna" dig själv, börja med dom enklare övningarna, på egen hand.

Du kommer att lära dig att njuta mer, få ökad lust, lägga grunder som hjälper dig att kunna få multipla orgasmer.

Du kommer att vilja leva ett bättre njutningsfyllt liv i ställer för att bara köpa fler och bättre prylar.
Jo, en och annan bra sexleksak kommer kanske slinka ner i din inköpskorg framöver.

Som sagt, en väldigt bra bok!
/ Lasse”

Och redan nu på torsdag 2 juni har du chansen att träffa mig och Alexander. Då har vi vårens sista workshop i Malmö på temat Ingen skam i kroppen. Där ingår ingen sexträning… men däremot kommer du som går workshopen att få bättre kontakt med din kropp och kan beskriva dig från något lager skam.

Den 8 juni närmar jag mig det tantriska lite mer, genom att ha en mjuk och nära kväll för kvinnor som jag kallar ”Den tantriska gudinnan”. Förmodligen kommer Freja eller Afrodite att stå i centrum då.

Tack igen Lasse!

Facebooklänkar:

Workshop Ingen skam i kroppen Malmö 2 juni.

Den tantriska gudinnan 8 juni.

Lever du verkligen Ditt liv?

Jag hade anmält mig till ett telefonseminarium som min gamla coach, Evakarin Wallin anordnade. Ämnet talade till mig.

Och så fick jag lyssna till Själens krigare, Kjell Haglund, som jag redan är vän med på Facebook.

Han talade om vikten av att vi verkligen lever våra liv… och jag bara känner att jag vill dela en del av hans tankar med dig.

Evakarin Wallin gör en massa saker. Hon anordnar regelbundet intressanta telefonseminarier. Och för fem år sedan coachade hon mig – jag valde henne för jag gillade namnet på hennes företag Awakecoachning. Numer är hon även i rawfoodbranschen.

Sedan dess håller vi kontakt (om än oregelbundet).

Det som fångade min blick var rubriken: ”Dela din gåva med världen”. Den talade till mig. Först såg jag inte vem det var som skulle tala… och sedan upptäckte jag alltså att det var en av mina Facebookvänner.

Jag missade själva sändningen av seminariet, men vaknade tidigt i går morse och tog igen skadan. Det var väl då jag hade stannat upp tillräckligt för att kunna lyssna och ta in just Kjell Haglunds budskap.

Så nu ska du få några av hans tankar… och på lördag ska jag ge dig några övningar ur hans repertoar, som kommer att bidra till att göra dig till en helare människa.

Har inte tid att leva sina liv

– I Sverige har vi ingen balans mellan det vi gör och det vi känner, den vi är och den vi skulle vilja vara och det liv vi lever och det liv vi skulle vilja leva.

Många smiter från att leva sina liv. Kjell Haglund har coachat tusentals personer (och är i dag mer inriktad på att utbilda) och har stor erfarenhet av att människor skyller på att de har för mycket att göra, för att slippa förändras.

– Det bästa vi kan göra för våra barn är att leva våra liv som vi vill. Då ger vi dem signaler att de också kan välja sina liv. Istället ger vi dem riktlinjen att livet är en plikt som måste genomlevas.

Han möter människor som mår dåligt, men som säger att de varken har tid eller råd att göra något åt det.

– Då ställer jag frågan: Vad är det viktigaste i livet? Är det att må bra och ha ett meningsfullt och glädjefullt liv eller är det att må dåligt?

Lyssna på din inre röst

Och han menar att oavsett om vi uppfyller alla (självpåtagna) måsten eller om vi börjar leva som vi vill, så kommer det att stöta på patrull – och då är det väl bättre att välja det andra livet, det egna livet, istället för det som betraktas som normalt.

– De flesta av oss har inte ens egna tankar, vi tänker som våra föräldrar gjorde.

Och Kjell Haglund menar att vi föds fullkomliga och sedan tas det ifrån oss bit för bit. Små barn tycker att allt är möjligt och många vuxna lever ett väldigt kringskuret liv.

– Vi skulle kunna lära barnen att livet är en möjlighet och att varje dag är en liten möjlighet som du kan skapa vad du vill av. Istället ger vi dem riktlinjerna: Du måste studera, du måste få ett jobb, bilda familj, ha ett fritidsintresse och konsumera dig till en mening med livet. Det lär vi dem istället för att de ska hitta sitt eget livssyfte.

 Lita på den inre rösten

Och lever du ett ”normalt” liv, ett kringskuret liv, fullt med måsten, menar Kjell Haglund (och givetvis även jag) att det är fullt möjligt att förändra. Och att vägen dit är att ta små små teg i rätt riktning. Du kan till exempel börja med att fråga dig: Vad vill du fylla din dag med, egentligen? Och så göra något av just det. Ta ett första litet steg. Och sedan nästa.

Titta på livets alla aspekter… vad är ett litet steg för bättre hälsa, ekonomi, kärlek och närhet?

– Bara man går efter vad som ger positiv energi, så sätter man en boll i rullning. Lyssna till dig själv! Gör dina val… och lita på din inre känsla av vad som är rätt för dig. Det kan du göra hela tiden varje dag, säger Kjell Haglund.

På lördag kommer det mera… med konkreta övningar du kan göra för att välja ditt liv.

PS: Om sig själv säger Kjell Haglund bland annat: MIN STRÄVAN ÄR ATT VARA EN SJÄLENS KRIGARE BÅDE FÖR MIG SJÄLV OCH ANDRA , GENOM ATT HJÄLPA BÅDE MIG SJÄLV OCH ANDRA MÄNNISKOR ATT HITTA DEN VI EGENTLIGEN ÄR.

Namaste!

Kjell Halund, Själens krigare, seminarium, Evakarin Wallin

Mansförtryck och kvinnovälde: Var kommer ilskan ifrån?

Jag undrar varför somliga män ser rött när de ser ordet feminism?

Har de någon gång känt sig kränkta eller påhoppade av feminister?

Eller är de trötta på att kvinnor klivit fram och tagit större plats än tidigare?

Alltså: Vad är det som gör att en person orkar skriva en hatbok riktad mot feminister?

Per Ström har skrivit en bok som heter ”Mansförtryck och kvinnovälde”(2007) (som jag bara har bläddrat i, du kan ladda ner den här) som Sigge Eklund kommenterade för några dagar sedan på Aftonbladets debattsida.

Det känns inte nödvändigt för mig att läsa hela boken för att kommentera debatten.

Sigge Eklund har, skriver han, följt debatten noga, han har läst vad Pär Ström har skrivit och framförallt har han läst boken.

Eklund skriver:

”Den (boken) visar sig dock utgöras av samma typ av abstraktioner som hans artiklar. På 194 sidor beskrivs ”feministernas” hatfyllda natur, men inte ett ord om hur han gått till väga för att kartlägga denna natur. Fortfarande inga konkreta hänvisningar till artiklar eller uttalanden (förutom ett stort antal till den klassiska ”Män är djur”-repliken från tv-dokumentären ”Könskriget” 2005).

Jag letar vidare på hans blogg, men utan framgång. Bara nya hänvisningar till ”feminister”, utan att redogöra för om han menar särartsfeminister, likhetsfeminister, ¬anarkafeminister, ¬liberalfeminister, ¬radikalfeminister, socialistiska¬ ¬feminister, ¬queerfeminister, eller vardagsfeminister.

Då kollar jag Fi:s webbsida, för att se om de uttrycker sig på det aggressiva sätt som Pär Ström påstår. Jag läser ett antal feministbloggar. Jag lusläser ariklarna på ROKS webbsida. För att vara på den säkra sidan alltså.

Till slut ger jag upp, och konstaterar att jag inte hittar en enda text, inte en enda mening, som bekräftar hans bild av den manshatande feministen.”

Och det jag funderar på är vad som gör att Pär Ström är så arg på de kvinnor som han kallar feminister. Vad har de gjort honom? En hint får jag när jag läser i kapitlet ”Jag anklagar”:

Jag anklagar feminismen för att kraftigt överdriva de svårigheter 

och problem som kvinnor drabbas av för att de är kvinnor.

Jag anklagar feminismen för att systematiskt förtiga eller 

förneka de flesta av de förmåner som kvinnor har för att de är kvinnor.

Jag anklagar feminismen för att i stort sett helt blunda 

för de svårigheter och problem som män drabbas av för att de är män.

Jag anklagar feminismen för att bedriva könskrig syftande 

till att främja den egna gruppen (alltså kvinnorna)under 

den falska förespeglingen att främja jämställdhet.

Jag anklagar feminismen för att ha tagit sig monopol 

på att definiera begreppet jämställdhet, och då gjort det på fel sätt.

(Det finns fler anklagelser än dessa, jag nöjde mig med de fem första).

Och visst, det finns områden där det kan synas vara en fördel att vara kvinna. Det är exmeplvis lättare för en kvinna att få vårdnaden om ett barn när föräldrar separerar. Men frågan är om det går att ”skyllas” på feminismen. Det handlar väl snarare om att domstolar dömer traditionellt. Det var länge ”självklart” att det var kvinnan som var den ”viktigaste” vårdnadshavaren (samtidigt som hon fick ta hela ansvaret om hon ”hamnade i olycka” etc) och fortfarande lever det tänkesättet kvar. Men var det lättare för män att få vårdnaden på 1940-1980-tal ”före feminismens tid”? Tror inte det.

I min familj var det en vårdnadstvist på 1940-talet där mannen var chanslös. På 1960-talet fick en man i familjen rådet: ”Om du skiljer dig kommer du inte få dina barn”. Så det känns lite lättköpt med just det argumentet.

I går fikade jag med genusvetaren Eva-Christin Arkenlund, som valt att forska om män och manlighet – och som alltså kan väldigt mycket om män.

Vi kom in på debattartikeln i Aftonbladet. Och det var intressant att höra en sann akademikers infallsvinkel – nämligen att Pär Ströms texter (hon har erfarenheter av honom sedan tidigare) brukar sakna vetenskapliga belägg.

Alltså, vem som helst får ju tycka vad som helst. Det är helt okej att gilla eller till och med hata feminister… eller att ogilla själva kvinnokönet. Det jag vänder mig emot är när någon TYCKER något och försöker göra det till sanningar. Det är en väldig skillnad på åsikter och något som har något slags vetenskaplig grund, eller att det åtminstone finns fakta som stödjer påståenden.

Och det är väl där jag undrar en del igen. Vad får en person att bli så arg? Vad handlar det om egentligen? Kanske Per Ström (och andra arga människor) helt enkelt behöver en kram och att någon tittar dem djupt i ögonen och säger: Jag ser dig, du är okej precis som du är.

Peace love and understanding.

PS: Sonja gör en snygg vinkling på ämnet... hon antar att Pär Ström i själva verket är feminist. Sånt gillar jag!

Lotta Abrahamsson är livsklok

Livskloka Lotta Abrahamsson har skrivit om Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft.

Min bok var månadens överraskning i Lottas värld.

Jag niger.

Det är roligt att bli uppmärksammad… och tagen på allvar.

Det Lotta Abrahamsson gör, förutom att blogga och skriva livskloka månadsbrev, är (bland mycket annat antar jag), att skriva böcker, skriva intressanta artiklar och att föreläsa om hur vi kan må bra på olika sätt.

Alltså hon uppmuntrar oss till att vara livskloka, att jobba i vårt eget tempo…

Hon är aktuell med boken ”Full koll” som är laddad med tips om hur man blir effektiv och mer kreativ i vardagen. Jag har inte läst Lottas bok ännu … men det kanske är ett tips till mig själv rent av.

Så här skriver Lotta om min bok:

• Månadens överraskning: Ingen skam i kroppen, av Charlotte Rudenstam. Okej, jag hinner tänka tanken, kan jag verkligen tipsa om en bok som så rättframt och utan krusiduller behandlar kvinnors sexualitet? Inte minst när Charlotte Rudenstam berättar om sin egen resa från skam till njutning. Så läser jag vidare och inser att detta lika mycket är en bok som handlar om personlig utveckling, på många plan, inte bara de fysiska. Jo, men visst, tänker jag då.

Jag niger igen!
Och här får du några livskloka tips på köpet (ur Full koll) - och vill du ha full koll, ska du naturligtvis köpa och använda Lotta Abrahamssons bok.

Så här blir du mer effektiv:
 Hantera uppskjutarsjukan.
Gör en egen att-inte-göra-lista.
Minska de störande avbrotten.
Gör upp med nåbarhetsnojan.

Så här blir du mer kreativ:
 Glädjebanken. Vilka you-tube-klipp får dig att skratta? Vad tyckte du om som liten? Vad gör dig upprymd eller avslappnad? Skriv ner sådant som inspirerar dig och det du tycker är roligt att göra. Boka sedan in tid för dem, då kan livet fyllas med mer kul-tid. Att bry sig om sig själv skapar bättre självkänsla.

Inspirationslådan. Skaffa  en fin låda eller plastmapp och lägg den lättillgängligt för att snabbt kunna fylla på den med positiva brev och mail. Skriv ner på en lapp om någon säger något positivt och lägg det i lådan. Ta sedan fram och sniffa på den vid motiga stunder så blir axlarna lättare och inspirationen får fart.

Nöjdlistan. Gör en lång lista av det som gör dig nöjd. Börja med att du faktiskt kom upp ur sängen i morse så kan listan bli lång. Den kan du sedan ha med dig i livet, som ett sätt att stärka dig.

Lotta Abrahamsson, Livsklok, Full koll, Ingen skam i kroppen

Nu är jag ambassadör.

I måndags träffades vi för första gången, de nya skånska ambassadörerna för kvinnors företagande.

Jag räknade inte in oss, men tror att vi var minst 40 som samlades.

Och vi var ett gäng sanna entreprenörer och gjorde affärer i varje paus.

För några år sedan skulle jag nog inte ha känt mig ”som en i gänget” på ett sånt här möte. Jag hade nog inte ens tänkt tanken att ansöka om att bli ambassadör.

Men sedan dess har väldigt mycket vatten flutit under Malmös broar.

Jag har varit med i ett par utvecklingsprogram för kvinnor som är företagare, jag har nätverkat i olika sammanhang, har gått i mingelskola… och startat samtal om lust och liv, gudinnekvällar, blivit väldigt aktiv på Facebook… och gud vet allt.

Mitt nätverk är så mycket större än det var bara för två år sedan. Och det blev många kramar på mötet… för flera av dem är redan mina vänner, bekanta eller affärsbekanta. Så det kändes som att vara på hemmaplan – och en hemmaplan jag trivs att vara på.

Så nu ser jag fram emot att bidra till kvinnors företagande, att bidra till förändrade attityder, att möta unga människor som ska välja livsbana … och inte minst att nätverka med, lära känna – och göra affärer med mina ambassadörskolleger.

När jag kom till mötet i måndags hade jag bara en liten tanke om att ”göra affärer” – jag hade tagit med några ex av min bok… men jag hade inte trott att jag skulle komma hem med ett mindre uppdrag. Men jag satte mig med rätt person… och på den vägen är det.

Så härligt med all denna energi… och ett sammanhang där alla vill något… Ska bli ett spännande uppdrag!

Så behöver du en ambassadör för kvinnors företagande, kan du ta kontakt med mig.

Bok: Brudrovet – en nedtystad kvinnohistoria

Länge var det gudinnetid på jorden.

Men så kom männen från nordöst med sina svärd, kväste gudinnan och ersatte henne med den ende manliga guden.

En historia som få känner till … och som är värd att berättas.

Jag har just läst Gunilla Hultgrens vackra bok ”Brodrovet – en nedtystad kvinnohistoria”. Och jag ska säga det med en gång: Det tog tid för mig att ta mig igenom den, den kommer inte att bli min favoritbok – och samtidigt är den viktig och jag är glad att den finns.

Gunilla Hultgren är antropolog, författare och översättare. Som antropolog har hon studerat Nordamerikas indiankulturer och kommit i kontakt med kulturer där kvinnan fortfarande har en stark ställning.

Så i början av boken Brudrovet tar hon oss med till en kultur som kan tolkas som ett levande minne av de gudinnepräglade kulturer som levde fram till för 3000 år sedan (och där de sista spåren inte försvann förrän för så där tusen år sedan).

Och jag tycker som sagt att boken är klart läsvärd och kan delvis fungera som ett uppslagsverk för den som vill lära sig mer om de gamla glömda eller delvis dolda kulturerna där kvinnan hade en starkare ställning än hon har på många håll i dag.

Det som gör den jobbig (för mig) är att Gunilla Hultgren har så många forskningsreferenser, så många namn, så många citat… Alltså boken kräver en hög kunskapsnivå (eller att man läser om den flera gånger eller bredvidläser en del av de källor hon hänvisar till) för att den ska gå att riktigt ta till sig. Uttyckt på ett helt annat sätt: Ibland kände jag mig lite dum i huvudet när jag läste den… för jag hängde inte med i alla referenser hit och dit.
Men jag lär mig efter hand… och skulle önska en bok där Gunilla Hultgren renodlade gudinnekulturernas historia. Gömt bland alla fakta i den här boken finns den berättelsen, som nu är lite svår att urskilja.

Det här är utgångspunkten för boken:

Under många tusen år fanns det matrilineära samhällsstrukturer, särskilt i östra Medelhavsregionen. Med matrilineär menas att släktskapet räknas på mödrarnas sida: I de kulturerna ärvdes det på mödernet, nygifta par flyttade in till hustruns familj, barnen var kvinnornas … och därmed var kvinnors sexualitet fri.

I boken letar Gunilla Hultgren spår efter den matrilineära kulturen på flera platser (till exempel på Kreta och i Egypten) och finner den. Och hon visar hur senare manligt dominerade kulturer försökt sopa undan spåren av kvinnor och gudinnor.

”Nya tolkningar av uråldriga myter som den mer än 4000-åriga sumeriska myten om kärleksgudinnan Inanna /…/ kan öppna våra ögon för en förfluten matrilineär välrd, som fallit i glömska eller medvetet censurerats” skriver Gunilla Hultgren i bokens inledning.

Gunilla Hultgren tar alltså med mig på en resa, där hon frilägger den nedtystade kvinnohistorien – och bortsett alltså från den delvis akademiska tonen – är det en spännande resa som tar mig till det gamla Sumer, till Egypten, till Kreta och andra grekiska öar och slutligen till de delar av Bibeln, där Maria Magdalena hade en viktig roll som Jesus älskade, som censurerats bort av ”gubbarna” någon gång på 2-300-talet.

Jag läser flera urgamla texter som visar gudinnedyrkan, jag får lära mig en massa om flera gudinnor, som Inanna, Isis och Demeter.

Och jag önskar så en lika vacker, men något mindre snårig bok, för alla oss som vill veta mer om de glömda och gömda gudinnekulturerna.

Till sist ett citat ur ett av de gnostiska evangelierna, där man vågade se kvinnan mer som en helhet – Gunilla Hultgren menar (om jag fattar det rätt) att det går att höra den egyptiska gudinnan Isis i det här partiet:

For I am the first and the last.

I am the honoured one and the scorned one.

I am the whore and the holy one.

I am the wife and the virgin.

(ut The Thunder: Perfect Mind, Nag Hmmadi Library

Alltså, kvinnan, gudinnan, är allt på samma gång.
Jag har tidigare skrivit om essäboken Galna gudar och glömda gudinnor av Birgitta Onsell - i den boken hade jag velat ha mer om gudinnorna... så jag fortsätter att lägga pussel genom att läsa böcker om gudinnor... och Gunilla Hultgrens bok blev alltså en av pusselbitarna.

Gunilla Hultgren, bok, Brudrovet

Brott och straff.

Skolminister Jan Björklund vill att skolk ska föras in skolbetygen.

Känns som ett moget förslag. Inte.

Vad sägs om att skapa en skola som barn och ungdomar vill gå i istället?

Jag har alltid haft svårt för folk som pekar med hela handen och säger: Så här är det, alla tycker, gå ditåt… Naturligtvis är det delvis min inre rebell som spökar – men inte enbart.

För den som pekar med hela handen talar om att han vet bäst (för min personliga erfarenhet säger mig att det ofta är en man som gör detta) och att han vet den enda vägen, den enda lösningen (den slutgiltiga lösningen.)

Det blir ett sätt att sätta sig över andra människor. Att tro sig veta bättre än andra. Att inte vara villig att lyssna, att inte ta in hela sammanhanget… och det är också ett sätt att trycka ner andra.

När någon med auktoritet säger: ”Så här är det” blir det ganska svårt för samtalspartnern att säga… ”Jag har en annan uppfattning.” Det är som att den auktoritäre personens åsikter förvandlas till sanning… och det är särskilt jobbigt när min egen bild av sanningen är en annan.

Detta väcks i mig när jag ser folkpartiledaren Jan Björklund. Numera är partipolitik allt mindre viktigt för mig. Jag gillar inte retoriken, jag gillar inte krypskyttet, jag gillar varken dogmer eller floskler.

Och särskilt lite gillar jag när någon vet vad som är bäst för mig … eller för alla barn.

Idén om att antalet skolkade timmar ska in i skolbetyget är ett uttryck för det där, tycker jag. Det är någon som tror sig vet att genom att hota om bestraffning: ”Det kommer att synas i betyget” hoppas få elever att följa regler.

Är det ett sådant skola vi vill ha? Där elever ”gör vad de ska” för att de annars riskerar att bli bestraffade? Borde inte perspektivet vara det omvända: Hur gör vi så att elever vill och väljer att vara i skolan? Vad ska man dra för slutsatser när skolket ökar? Kan det vara kritik mot skolan, mot en lärare, mot ett ämne… eller kan det handla om en elev som faktiskt behöver hjälp på något sätt?

– Jag är övertygad om att för väldigt många elever blir det mer på allvar när det skrivs in i betyget och då är det många som skärper sig och avstår från att skolka.

Björklund ord till DN nu på morgonen.

Men tänk om det inte alls handlar om det. 

Tänk om Björklund pekar åt fel håll? 

Kanske han ska sätta sig ner och snacka istället för att peka rent av? 

Vad skulle kunna hända då?

Och frågan är: Vilket är det bästa sättet att se en elev? 

Vilket är det bästa sättet att göra sig synlig?

Drömresa med Kailash.

Rummet på Barkgatan är fyllt av människor, instrument och yogamattor.

Svarta rullgardiner är neddragna, så att vi nästan är i mörker, trots den ljusa försommarkvällen utanför.

Kailash Kokopelli och Satya ska ta med oss på en Soundhealingresa.

Men först ska vi sjunga oss samman, för Moder Jord och för oss själva.

Vi är ett trettiotal personer som sitter på de brandgula yogamattorna. Framför oss sitter världsmedborgarna Kailash och Satya. Kailash lämnade skolan vid tretton års ålder och började umgås med naturfolk – främst nordamerikanska indianstammar tror jag – vid sjutton års ålder.

Nu är han omgiven av sina instrument, som han samlat på sig från en massa naturfolk världen runt. Han kan historien om alla sina instrument, om den urgamla didgeridoon, ett instrument aboriginer i Australien spelat på i typ femtiotusen år, om kondorens fjädrar som ger ett svischande ljud, om de magiska trummorna, både från nord och från syd, stränginstrument, ljudskålar, allt möjligt som jag inte vet namnet på.

 Ett av de mantran vi sjöng med i - fast detta är från ett annat tillfälle.

Och vi sjunger med i mantran, för att förbereda oss på den inre ljudresan, vi sjunger om Ganeesha, Shiva, Shakti och en hel del andra, vi sjunger med i sånger på engelska… och långsamt långsamt är det som att vi förflyttas från en yogalokal mitt i Malmö, till en lägereld ute på vidderna. För mig ser jag en lägereld någonstans i västra USA, vi är omgivna av höga spetsiga berg och eldslågorna stiger mot himlen, medan vi sjunger med och rör våra kroppar och blir till ett i natten, det är till och med så jag för min inre blick ser en ginstrand stjärnhimmel.

Så ombeds vi ligga ner.
Soundhealingen kan börja.
Jag har en filt över mig och blundar.
Jag hör de olika ljuden från de märkliga instrumenten
och jag förflyttas till ett slags drömtillstånd,
till ett annat lager av universum, jag är meditation.
Rummet försvinner runt mig och jag är och upplever sällsamma saker.
Allt kommer jag inte ihåg, men jag minns att jag blev fascinerad
av många av de bilder som fladdrar förbi mig.

Så känner jag plötsligt en värme som stiger under mig,
jag känner att jag ligger på något varmt,
hela jag blir uppvärmd underifrån på ett skönt sätt.
Jag upptäcker att jag ligger direkt på röd magma.
Jag är vid källan, vid livets källa, det röda värmer mig,
det är livet och jag hinner reflektera över att det inte alls bränns,
det röda, heta som jag ligger på, ger mig bara skön värme
och det ger mig samtidigt stöd underifrån,
som att ligga på en bädd av magma, där jag kan vila.

Alla spänningar i kroppen släpper.
Det går energivåg efter energivåg genom kroppen,
avslappningen är total och värmen precis lagom.

Då tittar jag upp och ser hela universum.
Så trots att jag befinner mig vid källan
så kan jag se hela stjärnhimlen.
Jag försöker identifiera stjärnbilder,
men det är inte min uppgift nu.
Nu ska jag enbart ta in den storslagna himlen,
se alla stjärnor, känna att jag är en del av detta
och att jag samtidigt befinner mig vid källan.

Jag får en impuls att förena mig med stjärnorna,
att lämna källan.
Då känner jag att jag är förankrad.
Genom mitt hjärta går ett spjut,
ett spjut som alls inte smärtar, tvärtom,
ett spjut vars uppgift är att förankra mig vid källan,
vid Moder Jord.
Spjutet är förankrat i magman,
det går igenom min kropp,
och spetsen är en del av universum.
Spjutets budskap är att jag hör hemma på Moder Jord
och att det ska hjälpa mig att vara grundad,
att hålla mig nära källan … och samtidigt ha tillgång till universum.

Hela jag är energi.
Det är som att varje del, varje cell glöder,
som att det finns en inneboende rörelse i hela kroppen,
jag känner energin från fotsulorna och upp till hjässan.

Och då händer något märkligt.
Min kropp lyfter sig så där 70 centimeter ovanför magman.
Kroppen leviterar där i drömtillståndet.
Det enda som håller fast mig vid Moder Jord är spjutet.
Det är som att det säger att allt är möjligt…
och att det samtidigt är viktigt att vara förankrad.

Ett exempel på Kailashs soundhealing, här med didgeridoo

Jag hör de sista svischande ljuden från något av Kailashs instrument. Jag förstår att resan är över för den här gången. Jag är tillbaka på den brandgula yogamattan. Energin strömmar genom min kropp, den skakar bort spänningarna ännu en gång och så ligger jag där stilla och bara observerar min energifyllda kropp.

Tack Kailash och Satya för den här resan! Och tack Christina Nilsson för att du faciliterade detta.

Kailash Kokopelli, soundhealing, drömresa

En kärlekshistoria tack vare synkronicitet.

Bilden av Alexander jag fått innan vi träffades.

Jag skrev om synkronicitet för några dagar sedan.

Och lovade berätta om hur Alexander och jag träffades, om någon ville veta.

Och eftersom jag fick svar, så levererar jag.

Våren 2003. Jag är singel och känner för första gången i mitt liv att jag är okej som jag är – utan en man. 

På långfredagen hade jag lite småtråkigt och gick ut på www.vildawebben.se där jag hade ett konto.

Jag, som inte är så mycket för horoskop, hade ändå låtit en vän på vilda göra ett horoskop för mig. Jag minns att det var sju sidor långt och det enda som stannade i mitt minne av de där sidorna var att det stod att jag skulle passa bra med en vädur.

Så där sitter jag i min ensamhet – barnen var hos sin pappa – och söker på Man, vädur, Stockholm, 36-45 år, on line just nu. Det är enda gången jag haft med ett stjärntecken när jag har gjort en sökning, men det kändes lite kul just då … och som sagt, jag var ensam … och rätt uttråkad.

Jag fick tre träffar. Jag brukar säga att det var två idioter och Alexander. Fast snarare var det väl så att det var en vars profil talade till mitt hjärta. Det var Alexanders.

Så jag läste hans profil och skrev ett mejl som gick ut på att jag gillade hans profil och om han var nyfiken på mig… så kunde han ju läsa min profil.

Egentligen sa vi inte så mycket i mejlen. Men vi tog uppenbart till oss varandras profiler. För något uppstod genast.

I det tredje mejlet skrev Alexander: ”Då är det väl lika bra att vi gifter oss”. Och jag svarade: ”Javisst, detta är mitt första cyberfrieri, men vi kanske ska träffas först?” Och vi bestämde att vi skulle träffas en vecka senare i Stockholm, dit jag skulle åka för att leda en kurs.

Alexander hade den här kvällen bott mindre än tre veckor i en egen lägenhet. Han hade levt i samma lägenhet som sin ex-flickvän i mer än ett år, och nu längtade han efter att ”leka rommen av sig”. Det fanns alltså inte minsta tanke på att skaffa en flickvän… Och ändå skrev han det där om att gifta sig… och jag, som äntligen kände mitt eget värde, som också kände att jag klarade mig utan en fast relation… lekte med honom.

Jag fick hans telefonnummer, men kollade inte ens upp hans efternamn. Och jag gav honom aldrig mitt – men vi bestämde en mötesplats och att jag skulle ringa honom när jag satt på flygbussen.

Så det gjorde jag. Jag minns hur jag satt där i mörkret och tänkte: ”Tänk om någon vet att jag talar med en person jag aldrig har träffat, att jag ska på en nätdejt”. För åtta år sedan var det inte lika vanligt som i dag.

Och så svarade han… han hade en så mjuk röst… som jag genast älskade. 

Jag kommer före honom till restaurang Tegelvalvet vid S:t Eriksplan. Jag har sett en liten ansiktsbild av honom och har fått för mig att han ska se ut lite som en smidig indian med långt hår. Det är stora skyltfönster in till restaurangen och när jag ser honom utanför (inte alls vidjesmal) så slår hjärtat dubbelslag.

Det är som att något djupt inne i mig omedelbart vet att detta är mannen jag ska leva med. Jag har aldrig – varken förr eller senare – varit med om en sådan reaktion från mitt hjärta.

Han kommer in, vi börjar samtala och timmarna flyger iväg. Jag jobbar hela helgen och kommer till honom på söndag eftermiddag. På måndagen är jag på ett möte och möts av en man som säger:

”Charlotte, något har hänt med dig!”

”Ja, jag har skaffat linser.”

”Nej, det är inte det, du är kär.”

Första bilden på Alexander och mig.

Och då insåg jag att det var just det jag var. Jag var djupt förälskad. Varje gång jag blundade kände jag, hörde jag, såg jag, doftade jag, smakade jag Alexander. Det var den hittills största passionen i mitt liv… och vi var i det där ruset lång tid.

Tre och en halv månad senare var jag Charlotte Rudenstam.

Och då vill jag återgå till detta med synkronicitet. Jag menar hur stor är sannolikheten att den trebarnsmamma från Malmö (som Alexander skämtsamt brukade kalla mig i början av vår relation) ska träffa en tvåbarnspappa från Stockholm, eller att en före detta SSU:are ska bli kär i en före detta MUF:are? Hade vi träffats tidigare (vilket inte hade varit osannolikt, och en gång har vi faktiskt setts innan, kom vi på) hade vi troligen tyckt illa om varandra… de skilda politiska åsikterna hade kommit i vägen, min rädsla hade kommit i vägen, mina föreställningar om hur en man ska vara hade kommit i vägen… och för Alexanders del kanske det också hade varit en massa som hade kommit i vägen.

Men jag gör alltså denna enda sökning, mest på skoj, jag är på djupet en fri människa (en bra grund för en relation), och jag får tre svar… och där står han… I början talade vi så där som förälskade gör. Alexander brukade säga att han väntat på mig i hela sitt liv… och även om den känslan är romantiserad… så fanns det verkligen en mening med att vi skulle träffas… och hela meningen med det vet vi väl inte än ☺

Om att tänka med snorren.

I alla tider har det funnits män som har älskat kvinnor.

Och det är väl tur det.

Men när snorren får ersätta hjärnan är det ju lite trist. Är det vad som har hänt fd IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn?

Jag är inte den som säger att män är djur. Tvärtom. Vi är likvärdiga, män och kvinnor. Skulle de vara djur, så är vi det också. Punkt.

Samtidigt kan jag förstå att det kan uppstå situationer där det känns som att män inte använder hela sin hjärna, när de blir helt driftstyrda. Och då skulle jag vilja att de sansade sig och kopplade upp hela sig.

Är det vad vissa män tror?

När män (eller kvinnor för den delen) blir helt driftstyrda, kanske de tappar bort den andre. De ska ha utlopp för sin drift till varje pris… och kanske tänker att ”är jag kåt, är givetvis den jag möter kåt”. Det blir som att empatin försvinner. Det är som att det enda som tränger igenom är ”Jag behöver utlösning. Nu. Utlösning. Nu.”

Varianter på det fenomenet går att se på krogarna runt stängningsdag, där de fulla, kåta och ännu inte utvalda (av båda könen) sneglar på varandra med något lystet i blicken. Och då det vore ett nederlag att gå ensam hem. (Även om fyllan gör det svårt att få till särskilt roligt sex.)

Det är klart att jag har läst en del av artiklarna om den IMF-chefen som nu valt att avgå. Min reaktion är denna: Det må vara hur det vill med skuldfrågan. Han må eller må inte hagjort det han häktats för. Ändå tycker jag att det är modigt av en hotellstäderska att anmäla denna mäktiga man för sexuella övergrepp. Det är modigt att en kvinna i underläge vågar hävda sin rätt.

Genom tider har kvinnor utsatts för sexuella övergrepp och våldtäkter vid oräkneliga tillfällen. I många krig har våldtäkt använts som ett sätt att kränka både kvinnan och familjer. I många krig har kvinnor tillfångatagits och våldtagits… soldater har kunnat leka med kvinnor… som om de bara vore sexobjekt och hål som det går att knulla, för att så småningom döda (om de inte dör av själva gruppvåldtäkterna.)

Och det har (och är fortfarande) varit svårt att hävda sin rätt som kvinna. Jag har tidigare bloggat om hur svårt det är för kvinnor som anmäler våldtäkt eller sexuellt ofredande att bli trodda. Och det finns otaliga vittnesmål om att själva rättsväsendet på många håll och i många situationer tycks vara på mannens sida. I rättssalar kan det kännas som att brottsoffret (kvinnan) förvandlas till förövare (hon har lockat den stackars mannen till sex, det är i själva verket hon som är skyldig). Kvinnors klädsel blir ifrågasatt, eller deras nykterhetsgrad, eller att de sagt ja till te (och det borde väl betyda att de också åtminstone vill suga kuk) och så vidare.

Och när nu en kvinna vågar anmäla en mycket mäktig man för sexuellt ofredande… så tycker hans mäktiga kompisar ut… Och kompisarna utgår givetvis ifrån att han är oskyldig… och om han inte är oskyldig enligt lagen… så är han ju ändå moraliskt oskyldig… och i undertexten finns det något om att kvinnor ju ändå är hororna, de som lockar männen, som vill bli förförda…

Och jag önskar att det spelet kunde sluta.

När ska ett nej bli respekterat som ett nej? När ska kvinnor ses som likvärdiga mäktiga män? När ska det uppstå jämlikhet mellan könen också på ett sexuellt plan.

Just den här raden av mäktiga kompisar som oreserverat ställer sig på den anklagade mannens sida, tycker jag är motbjudande. Isch!

Jag citerar Sydsvenskan ledare:

"Kändisfilosofen Bernard-Henri Lévy for ut i våldsam polemik, på samma gång en anklagelseakt mot det mesta som är amerikanskt och ett flammande försvarstal för sin vän.

Strauss-Kahn, skrev filosofen, var förvisso ”en förförare, en charmör, en kvinnors vän” men absolut inte en våldsman.

Tidigare kulturministern Jack Lang kallade gripandet ”en lynchning”. "

Jag får ett tips av Sonja. Bloggaren Micah visar bilder på sig i kort tajtklänning. I bloggkommenterarena säger fler att hon typ förtjänar att bli våldtagen. Så de där sjuka tendenserna finns överallt.
Jag säger det igen: Vad är det som är så svårt att förstå med ett nej? Eller att försöka känna in den andra partens eventuella intresse?

PS: Jag vill se fler män som Bob Hansson, som pläderar för kravlösa kramar. Kanske fd IMF-chefen skulle läsa Dingo Dingo-boken i häktet?

Ny bok: Dingo dingo – om den kravlösa kramen.

Jag såg Bob Hansson sitta i tevesoffan i Malou von Sivers program Efter tio i TV4.

Han talade om den kravlösa kramen.

Och jag kontaktade förlaget och bad om boken ”Dingo dingo, den manliga frigörelsen är här".

Först en sak. Bob Hansson är inte ensam författare till Dingo dingoboken. Den har han skrivit tillsammans med Leif Eriksson och Martin Svensson. Men eftersom det är Bob som har en särskild plats i mitt hjärta så väljer jag att fokusera på honom.

Som en parentes kan jag berätta en gammal historia. Det var en gång för så där tio år sedan. Jag kände mig grymt avvisad av en man och ringde en vän och bad henne muntra upp mig. Hon bad att få återkomma. Två minuter senare ringde hon upp och började läsa dikter av Bob Hansson för mig. Meningen med livet återvände. Liksom livsglädjen! (Tack Bob och tack Agneta för det!)

Och för något år sedan såg Alexander och jag en föreställning med Bob i Malmö, som vi typ gillade varje minut av. Så Bob har liksom ingående cred hos mig.

Så jag var verkligen nyfiken på boken… och jag gillar uttryck som den kravlösa kramen (även om jag är rätt osäker på att jag faktiskt läste den i själva dingoboken.)

Jag gillar Dingo dingo, det är det första jag ska säga om den. Porträtten av kvinnorna i boken är mer än groteska, men det gör ingenting. Jag kan välja att ta illa upp, eller att le. Och jag väljer att le… och visst finns det en massa lea fruntimmer och karlar som kryper för dem på alla möjliga sätt.

Men kvinnorna i boken är egentligen inte så viktiga. Det handlar om manlig frigörelse. Egentligen handlar boken om det jag pläderar så mycket för: Att våga leva sitt eget liv fullt ut. För om det är något de tre huvudpersonerna gör, så är det inte att göra det.

Där är Henrik som blir hustrumisshandlad. Där är Hampus som slösar bort sin hustrus arv och låtsas ha uppdrag han inte har. Och där är Olof som inte kan få upp den, för att han såg blåmärkena på brorsans fru. Där finns fler män. Som killen som är livrädd för kvinnor, till exempel.

Så här står det på baksidan på boken: ”Många har läst boken eller sett filmen Fight Club, den om män som träffas i smyg och slåss. Det här är romanen om män som träffas i smyg och kramas! /…/ Dingo dingo är den fantastiska historien om några män som äntligen reser sig, tar kontroll över sina liv och vågar känna efter vad det är de egentligen längtar efter.”

Och jag tror verkligen på att vi – oavsett kön – behöver mer kramar, mer närhet och beröring… och att det kan vara en väg till frihet.

Det är härligt med män som ryter till för rätten att vara mjuk, att känna, att bli sedda … och därmed bli tillräckligt starka för att leva sina liv.

Det är ett manifest i romanform. Läs den.

Och du – börja kramas … lääänge… om du inte har börjat redan.