Gudinnehelg på Österlen 27-28 augusti. Du är välkommen!

Den sista helgen i augusti ordnar Åsa Nyström och jag en gudinnehelg på Österlen i bokskogens famn.

Åsa kom fram till mig på kvinnofestivalen på Mundekulla i början av juli…

… och gudinnehelgen blir det första resultatet av det.

Nu har jag tillbringat några helger i kvinnor sällskap. Och det är speciellt för mig. Tidigare i mitt liv har jag varit rätt för kvinnor, jag har i långa perioder inte haft några kvinnor nära mig, jag har valt att leva för och med mina män.

Men nu har det feminina öppnat sig för mig rejält. Under våren har jag lett en kvinnocirkel med gudinnetema och jag kommer att fortsätta med det under höstterminen. Kanske blir det också en kurs/studiecirkel på temat ”Ingen skam i kroppen” också det för kvinnor.

Mina reguljära aktiviteter börjar i september och jag kommer snart att blogga om dem (och skicka nyhetsbrev till den som så önskar). Gudinnecirklarna kommer att ske varannan onsdag och Ingen skam tror jag blir en torsdagsaktivitet.

Men allra först erbjuder alltså Åsa Nyström, som bland mycket annat är yogalärare, två dagar på Österlen där du får möjlighet att komma i kontakt med din inre gudinna.

Det kommer att bli två dagar präglade av lugnt tempo, med olika slags meditationer, enkla yogapass, men också utrymme för kreativitet och gemenskap.

Vi kommer att hålla till på Näckrosens kursgård på Österlen. Vi bor tillsammans och äter enkla vegetariska måltider tillsammans.

Det kommer att bli en fin och stark feminin gemenskap mellan oss! Jag ser så fram emot det. Vi försöker också minimera kostnaderna. Så helgen kostar endast 1500 kr (+ moms för företagare) varav kost och logi utgör 500 kr. Här kan du läsa mer.

Kanske kommer jag också att prata en del om gudinnor, jag slukar böcker i ämnet för tillfället, och jag tror att vi verkligen behöver tillgång till vårt inre ljus, våra inre gudinnor just nu.

Låt din inre gudinna ta plats i ditt liv. Följ med oss till Österlen.

Namaste!

Lördagsövning: Kärleksmeditation

Det här är en meditation som du kan göra varje dag.

Den tar en halvtimme och kan stärka både dig och världen.

Om du gör den en gång eller regelbundet, se den som en gåva från dig till alla andra.

Sitt ner och blunda.

Andas in all din negativitet, allt som du tycker är jobbigt in i dig själv. Ta in det i ditt hjärta.

Andas ut all din kärlek.

Fortsätt att andas så i femton minuter.

Andas in all negativitet och alla hemskheter som finns i världen. Ta in det i ditt hjärta.

Andas ut all glädje du har till världen.

Fortsätt att andas så i femton minuter.

Sitt kvar en liten stund efteråt och fortsätt sedan ditt dagliga liv och känn hur meditation har utvidgat din inre rymd.

Så här sa den indiske meditationsläraren Osho om meditationen:

”När du andas in, tänk att du andas in allt elände hos alla i världen. Allt mörker, all negativitet, allt helvete som finns, du andas in det. Låt det absorberas i ditt hjärta. Du kanske har läst om eller hört talas om så kallade ”positiva tänkare” i Västvärlden. De säger precis det motsatta. Men de vet inte vad de säger. De säger: ”När du andas ut, kasta ut allt ditt elnände och all din negatvitet, och när du andas in, andas in glädje, positivitet och lycka.” Den här metoden är det motsatta: När du andas in, andas du in allt elände och allt lidande hos alla i världen, det som har hänt, det som sker nu och det som kommer att ske i framtiden. Och när du andas ut, så andas du ut all glädje du har, all känsla av lycka du har, all din känsla av välsignelse.

Andas ut det, häll ut dig själv till existensen. Detta är en metod för medkänsla. Drick allt elände och omvandla det till … lyckokänslor… och häll sedan ut det igen. När du har lärt dig att ditt hjärta kan utföra den här magin, det här mirkalet så vill du göra det igen och igen. Pröva själv. Det är en av de mest praktiska metoderna. Den är enkel och ger omedelbara resultat. Gör den idag och se…

(från Book of Wisdom)

Vad healern såg.

Den här bilden är gjord av den engelska konstnären Maria Louise Moore och heter Inner light. Passar just nu :)

Stella och jag var och träffade en healer i går.

Hon heter Maria och bor till vardags i Toscana.

Men då och då gör hon besök i Sverige och tar emot klienter.

För några veckor sedan befann jag mig på en filt i Kungsparken tillsammans med Elliot som fyllde två och en rad förskolebarn och deras mammor. Och så var vi lite annat löst folk – Stella, Alexander och jag och Djungelpatrullens Lena Kummel.

Solen sken som bara den och åt vi åt hallon och körsbär från Lenas fantastiska trädgård. Barnen lekte och var glada och jag njöt av solen och samtalet.

Men så infann sig yrseln. Jag sade till Alexander att det började bli dags att åka hem för att yrseln kom.

Då sa Lena att hon känner en fantastisk healer som skulle kunna hjälpa mig. Entusiastiskt talade Lena om denna Maria, en person som ser ”allt” och som kan rätta till det mesta.

Och jag är ju glad i att pröva nya saker. Och Stella som haft problem med ryggen till och från sedan hon blev påkörd av en bil för fem år sedan blev också nyfiken. Kunde Maria rätta till hennes rygg på något sätt?

I går stod vi så i duggregnet utanför en villa bara ett par kvarter från Reginavägen. Det såg tyst och stilla ut i huset, så jag hann undra om vi var på rätt ställe.

Så öppnades dörren av en ganska liten kvinna i turkos och med stark blick som talade en sjungande dialekt. Hon visade sig vara från Dalsland.

Stella var först i tur och om sina upplevelser får Stella själv berätta.

Jag satt i rummet bredvid och mediterade medan Maria tog sig an Stella. Jag kände mig i en skön och meditativ space.

Och så var det min tur att sitta i stolen mitt emot Maria. Hon tog in mig. Hennes röst var vänlig, hon ställde intresserade och inkännande frågor och hon tittade på mig med en skarp och samtidigt varm blick.

Jag berättade om min yrsel och i vilka sammanhang den dyker upp. Och Maria beskrev vad hon såg. Och det klingande an i mig.

Som att jag ska lita på min intuition. Att jag ska lita både på mitt intuitiva ja och nej och våga följa det. Att jag behöver säga nej då och då – men på ett kärleksfullt sätt. Att jag är öppen, kärleksfull och som hon uttrykte det ”ren” och därmed sårbar för människor som inte är det… Alltså sårbar för elakhet, hat, demoner… vad du än vill kalla det. Att jag behöver min kraft.

Och hon talade om att det är dags för mig att verkligen vara min gudinna och våga vara jag fullt ut. Let me shine! 

Och så rörde hon vid en del ställen på min kropp för att rätta till en del saker som inte fungerade så bra… flyttade om energin kanske hon skulle kalla det själv.

Nu minns jag, hon talade också om att jag behöver släppa mitt kontrollbehov ännu mer, att ha mer tillit, att inte behöva veta och att vara trygg i att jag inte vet allt, men att det ändå kommer att falla ut på det bästa sätt.

Spännande var det … och allt mer spännande blir mitt liv.

Happy to be me!

PS: Och kanske jag slipper en del yrsel från och med nu...

I morgon är jag med i radio.

En dag i mars kom Magnus Arvidson till mig för att intervjua mig för den eminenta radioserien ”Oförnuft och känsla”.

När han hade frågat mig om jag ville vara med och tala om skam, svarade jag med ett rungande ja.

Radioserien var min sommarfavorit förra året.

Jag blir intervjuad med jämna mellanrum. Det är en intressant upplevelse, inte minst för att jag själv har arbetat som journalist i mer än trettio år.

Hur gör andra? Vad vill de? Vilket blir resultatet?

En av de roligaste sakerna med att möta radiojournalisten Magnus Arvidson var att han använde en helt egen metod. Alltså det är så roligt för mig, som jobbat så länge, att möta någon som ville göra på ett nytt sätt. 

Hans metod var att jag skulle minnas episoder i mitt liv och sedan gå in i dem och berätta i presens, i nutid, vad som händer. I det här fallet skulle jag prata om händelser som var kopplade till skam och att skämmas. Dessutom fick Alexander och jag göra en övning som handlade om att känna efter var skammen sitter i kroppen.

Han ledde mig på ett fint sätt, Magnus Arvidson, och nu är jag väldigt nyfiken på resultatet. Som jag – liksom du och alla andra – får lyssna på för första gången i morgon när det sänds. Men du kan få en länk redan nu, som enligt Magnus ska fungera. Annars får du väl gå in på Sveriges Radio och klicka in dig på program, alternativt P1 och så kommer du att finna Oförnuft och känsla, i morgon klockan tio alltså.

Sedan återstår det att se om jag vågar lyssna direkt. Det är fortfarande lite jobbigt för mig att lyssna på mig själv. Jag vet ju att jag står för allt jag har sagt, men jag vet ju inte hela sammanhanget. Jag vet ju att det är Helena von Zweigbergk, som jag gillar skarpt, som är programledare, men jag vet inte vilka fler personer än jag som kommer att prata om skam i det timslånga programmet.

Så vi får väl se hur modig jag är just i morgon – och jag tar gärna emot feedback från dig.

Håll tummarna för att det blir jättebra.

Och ja, Magnus Arvidson har skickat ett mejl där han säger att det blev just det, jättebra.

Namaste!

PS: Jag googlade just på Helena. En liten kul detalj. Hon sommarpratade i P1 på min 50-årsdag. Så kan det också vara.

När barnen blir små igen.

Maja, januari 1990.

Maja klev ur sin pappas bil och såg väldigt trött ut.

– Jag blev sjuk på halva vägen, jag känner mig jättedålig.

Och jag svarade lite för snabbt att det kanske berodde på att hon checkat in på en Stockholmskrog mitt i natten…

Men sjuk var hon och nu äter hon antibiotika.

Just nu ligger Maja ute i vår hångelsoffa och läser en rafflande historia. De senaste dagarna har hon sovit mycket, ätit medicin, men också tidvis orkat vara lite social.

Och det är som hennes pappa sa: Vad bra att du är hemma hos din mamma nu när du blev sjuk.

För mig känns det som ett privilegium att pyssla om min 23-åring. Maja tillhör de unga vuxna som lever sitt liv 200 procent och då kanske kroppen någon enstaka gång behöver vila… och hur det än är med den saken så är det vila Maja gör nu.

Ibland har jag kallat henne för virvelvinden… för blundade jag hade hon hunnit försvinna i väg till någon av sina tusen vänner. Men nu är hon alltså förankrad här i några dagar… trist för henne att hon är sjuk… men alltså finns det en uppsida för mig och kanske till och med för oss båda…

Och när en nära och kär anhörig blir sjuk är det som att hon eller han, praktiskt taget undantagsvis, krymper och blir liten. Det är som att barnet i dem tittar fram när sjukdomen och en viss hjälplöshet bryter fram. Då är det lättare för dem att ta emot kärlek och omtanke och ompyssling.

Alla är ju inte så, alltså att de vill bli ompysslade. Somliga vill vara i fred med sin sjukdom, men tillåter ändå omtanke och att inte riktigt orka, att vara svaga och sårbara.

Så anhörigas sjukdom är verkligen en möjlighet att visa empati och medkänsla i praktisk handling.

Snart är Maja på benen igen och då fladdrar hon i väg till sitt vuxenliv, med företagande och tusen vänner sextio mil härifrån. Och var hon än är älskar jag henne. Ovillkorligt. En härlig känsla.

Mörkermän: Pussar förbjuds på danska förskolor.

Vi lever i en märklig tid.

Det är fullt möjligt för nästan vem som helst att skaffa vapen och skjuta massa människor.

Samtidigt finns det en hysterisk rädsla för mycket som har med nakenhet, intimitet och närhet att göra.

Sex av tio danska förskolor har infört strikta regler för nakenhet och fysiska kontakter mellan barnen, rapporterar Sydsvenskan och den danska tidningen Politiken.

För några veckor sedan blev Alexander utslängd från Facebook under några dagar. Han fick ett varningsmeddelande om att han publicerat en felaktig bild och några minuter sedan var han ute. Riktigt vad det var för bild vet vi inte, men det fanns inga explicit nakna bilder som han publicerat. Men alla ni som läser bloggen känner säkert till hans konstprojekt Vaginarts.

Alltså, Facebook präglas av den amerikanska dubbelmoralen kring sex och våld. Naket ska det inte vara för det kan skada barnen. Men att ha fullt med skjutvapen i hemmen och visa våld på teve går hur bra som helst.

Det är ju liksom upp-ochner-vända världen. Kärlek – i alla dess former – klassas som farligt och subversivt, medan våld, tja, betraktas som normalt.

Undrar om någon är beredd att tänka om efter det senaste fruktansvärda våldsdådet i Norge, där ett nittiotal ungdomar fick sätta livet till?

Några dagar tidigare hade jag läst i Sydsvenskan om att pussar mellan barn förbjudits på var tionde dansk förskola, att det är förbjudet att leka doktor… och att det finns andra restriktioner kring nakeneht på många ställen (60 procent av förskolorna). Barns naturliga nyfikenhet ska alltså förbjudas och straffas bort… Det låter ju helt horribelt.

Den danska familjerådgivaren Lola Jensen upplever att danska föräldrar är rädda för att deras barn ska bli sexuellt kränkta.

– Jag är dock väldigt överraskad över reglernas omfattning, säger hon till Politiken.

Och till Sydsvenskan säger den svenska socionomen och forskaren att hon tycker att de danska reglerna är ålderdomliga.

– Det låter som 30- eller 40-tal. Något liknande har jag aldrig stött på i Sverige under mina arbetsverksamma år och jag önskar att det aldrig blir så heller, säger hon.  Danskarna brukar ha en mer liberal hållning i vanliga fall. En sund nyfikenhet och ett behov av närhet är ett fullständigt normalt tillstånd för barn. Man ger inte barn särskilt positiva perspektiv genom att förbjuda och skuldbelägga. 

Jag säger då det – skuldbelägga barns naturliga nyfikenhet… Something is rotten in the state of Denmark, som en gammal Shakespeareprins sade en gång.

Mitt andra Youtubeklipp - och en reflektion.

Det här är faktiskt lite kul. I det här klippet läser jag ur min bok "Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft". Jag läser ett avsnitt som jag kallar för "En sann historia", just för att det är så.
En dag när Alexander och jag hade varit samman några månader så kom det bara till mig och jag skrev ner historian... som handlade om hur jag gått från att ogilla till att acceptera min kropp. Jag blev alltså varse om att det blivit lite mindre skamfyllt att ha just min kropp.
Det roliga , eller det lustiga, är att jag när jag skulle spela in det här kände mig så... ful... eller nja, så trist... att det kändes lite jobbigt. Så jag satt där med photo boot och hittade något som hette "glöd" och valde det... och nu är jag där på bilderna, lite mer suddig i kanterna och lite lättare för mig själv att acceptera. 
Och det skulle ju kunna tas som att det fortfarande finns lite skam kvar i min kropp.
Ja, så är det.
Och det är helt okej!

Arla morgon. Lyckligt omgiven av sovande familj.

Tänk att det är mer än åtta år sedan!

Jag vaknar klockan fyra, kanske av att maken kommer och lägger sig.

Jag har hans sömnljud och jag är klarvaken.

Och inser att det är lika bra att gå upp.

Det är verkligen tyst i huset. Nu har klockan hunnit bli 06.50. Det finns fem sovande själar i huset. För en stund sedan tassade Stella upp på toa och sedan Albert. När jag gick

ner för att värma lite vatten till te, kände jag på Majas varma panna och hon grymtade lite.

Tänk att ha alla mina biologiska barn hemma under mitt tak och dessutom min bonusdotter Josefine. Bara Oscar, som är hos kärleken i Japan, saknas.

Albert sommaren 2002

Det är beviljat, som min mamma skulle kunna säga.

Också i går vaknade jag tidigt, 05.30. Kanske var det händelserna i Norge som gjorde att det var svårt att sova, kanske var det vetskapen om att barnen skulle komma … eller också ville min kropp inte sova mer? 

Hade en del stressdrömmar både i natt och i går natt. Jag är på vägen någonstans men kommer inte fram.

Och i går ville jag verkligen jobba undan, med tanke på att det är så sällan barnen är här. Visserligen kommer de troligen att ha en hel del eget på agendan… men jag vill finnas tillgänglig så mycket som möjligt och bara njuta av att ha dem och deras energi i huset.

Så jag satt i går vid datorn från 07 till 18 med ett par måltidspauser. Och jag fick färdigt ett stort och viktigt arbete, så det kändes riktigt, riktigt bra.

Så kom barnen… och ljudnivån höjdes. Maja var trött och febrig. Albert pratade på och hade massor av nytt på lager. Och Stella ville gosa. Och vi åt Alexanders specialspecialrätt som är en kryddstark nudelsoppa som alla älskar. Vi äter så vi nästan spricker och sedan spelade vi kort tillsammans. Maja orkade vara med en stund och sedan låg hon på soffan runt hörnet och kom då och då med några sömniga kommentarer.

Sedan försvann tjejerna till Sex and the City och tja… då var det dags för mig att dra mig tillbaka. Inte för att det var just den serien, utan mer för att jag inte hade lust att titta på teve. Trodde jag skulle läsa länge, men somnade ganska omgående… men att vakna vid fyra är ändå lite… tidigt.

I och för sig har jag fått en massa gjort så här i morgonlugnet. Jag har skickat bokbeställningar, jag har skapat ett event på Facebook. Åsa Nyström och jag ska ha en gudinnehelg på Österlen 27-28 augusti och alla av kvinnokön är varmt välkomna. Och en del annat.

Känner affärsidéer snurra i huvudet… men låter dem vila där ett tag. Nu är det tid för meditation och när jag är klart med det så kanske det är liv i huset igen.

Och mina tankar går till alla dem som önskar att de vore i min situation. Att deras barn var hemma och sov i sina sängar och inte nedmejade av en mördare. Jag känner med föräldrar, syskon och vänner. 

Och det som känns viktigast för mig nu är att sända kärlek, att vara kärlek. Det är bara med kärlek som vi kan skapa en bättre värld! Sänd ut din kärlek du också. Världen behöver väldigt mycket av den varan.

Namaste!

I starka känslors sällskap.

Scenen är sexsibilityfestivalen.

En workshop som heter Playful fighting.

Det är mina ben som lett mig dit... och jag har ingen medveten tanke med att gå till just denna workshop.

Senare förstår jag att jag skulle dit och möta något hos mig själv.

Workshopen leds av sexsibilitycoachen Marina Kronkvist, som verkar ha som en av sina missioner att närma sig trauman och eländen på ett lekfullt sätt – och hennes angreppssätt känns bra, kreativt och spännande. Jag hann bara med en av hennes workshoppar, men är gärna med på flera i framtiden.

I denna handlade det om att närma sig sin aggressivitet på ett lekfullt sätt. Och det var riktigt roligt! Jag kanske berättar mer om det en annan gång.

Nu vill jag komma till de starka känslorna.

På slutet av workshopen visade Marina en övning, som liksom alla andra var helt frivillig. Syftet med övningen var att personen ska känna sin styrka och göra det genom att bli övermannad, sitta fast. Jag tror hon kallade det ”overpowering”.

Den gick till så att en person låg på rygg och så låg flera personer över honom eller henne och liksom täckte kroppen – förutom huvud och bröstkorg. Sedan försökte personen komma loss. Och poängen var att personen inte skulle lyckas, utan känna sin egen kraft i fasthållandet.

Jag stod vid sidan av när den första personen glatt lade sig till rätta. Jag tittade på när mina vänner lade sig på honom. Jag började känna ett obehag vid hjärttrakten. Mannen som låg under människorna tog i allt han hade och skrek som bara den. Det var nästan som att se honom födas.

De som höll honom och han själv såg helt nöjda ut. Övningen gav honom något väldigt positivt. Men jag stod vid sidan av och började känna dödsångest. Att titta på detta väckte gamla jobbiga känslor i mig.

Det var så häftigt – att se dem som gjorde övningen och som mådde bra av det – och samtidigt förflytta mig till en tid då jag trodde jag skulle dö när jag kände mig fasthållen.

Jag har aldrig gillat att någon håller fast mig. Jag får lätt panikkänslor, även om det är på lek. Känslan av att sitta fast gör att jag lätt börjar hyperventilera och då ökar ju dessutom känslorna av att kvävas. Jag hanterar det där bättre och bättre – kan desta att låta någon hålla ett bestämt grepp om mig en liten stund och fortsätta andas som vanligt.

Förmodligen har det hänt något när jag var väldigt liten, för min minnesbild är att jag alltid varit rädd för att vara fasthållen (var det väldigt trångt när jag föddes, månne?).

Men det finns en episod som jag minns väldigt starkt och det var till den episoden jag återvände när jag stod där i workshoptältet på Skeppsudden.

Jag är tolv år och befinner mig i gymnastiksalen på Jonsboskolan i Långshyttan. Det är pingisträning. Halvvuxna och lite mer vuxna fyller rummet och ljudet av smasharna finns där. Jag hör skor som knirkar lite mot golvet när spelarna sträcker sig efter svårtagna bollar. Det luktar lite svett.

Jag har ingen riktig kompis i pingisklubben. Ingen leker med mig, för det har Wadda bestämt. Så jag är ensam, men går ändå och tränar pingis två kvällar i veckan.

Nu sitter jag och väntar på min tur. Jag sitter i ena kortänden av den stora gymnastiksalen. Det är ett mindre utrymme där bockar och plintar står. Och så den stora hoprullade 20 meteer långa gråa gymnastikmattan. Vi brukar hoppa ner i hålet som uppstår i mitten på mattan.

Nu sitter jag högst på mattans kortände och ett par ”kompisar” bestämmer sig för att knuffa ner mig in i hålet i mattan. Jag gör inte särskilt mycket motstånd, det brukar ju vara okej att vara där. De trycker ner mig längre och längre, så att jag är helt omgiven av mattan. Jag känner den gamla svettlukten. Det känns svårt att andas där nere. Ingen frisk luft, bara den där svettdränkta lukten. Jag försöker ta mig upp igen, men jag sitter fast. Mattan har rullats ihop på ett sådant sätt att den råkar gripa om mig som ett skruvstäd. Jag kommer ingenstans och det känns som att jag ska kvävas.

Jag börjar ropa att de ska dra upp mig igen, men nu är det som att ingen hör mig. Jag skriker högre och högre och till slut har jag väldig dödsångest. Tiden går och ingen kommer. Till slut skriker jag så högt att det inte längre går att ignorera mig. Det kommer händer som försöker dra ut mig, men det går inte. Jag sitter fast.

De lägger mattan ner och rullar ut den och jag blir befriad. Lättnad.

Och det är där jag är tillbaka nu i workshoptältet. När nästa person gör sig redo att bli ”overpowered” känner jag att det är för mycket för mig. Men jag vill inte lämna tältet. Jag vill fortsätta känna det jag känner. Och jag känner det där trycket över bröstet och känner det nästan som att jag har svårt att andas. Paniken är alldeles bredvid mig.

Jag tittar mig runt i rummet. Kan jag få hjälp? Jag går fram till den störste mannen i rummet, som jag känner lite grand och som jag känner mig trygg med. Jag pekar på honom och frågar om han kan komma till mig.

Han är mycket större än mig och håller om mig. Jag börjar gråta, jag gråter och gråter. Efter en liten stund är jag beredd att gå därifrån, jag tror att jag har fått vad jag behöver. Han säger till mig att stanna kvar. Han visar i mitt öra hur modig jag är som vågar stanna kvar, som vågar känna och att han stannar med mig tills det känns bra igen.

Då gråter jag ännu mer. Det är både en vuxen kvinnas gråt och en liten flickas gråt. Det går gråtvågor genom mig. Och jag gråter av så många skäl… och ett av de viktigaste är tacksamheten jag känner. Tänk att jag vågade be om hjälp! Tänk att han ville finnas där för mig! Tänk att han såg mig! Jag är inte ensam längre som när jag var barn.

Jag tackar honom av hela mitt hjärta.

Jag går från workshoppen på lite skakiga ben. Lunchen har redan startat och Alexander sitter på verandan och äter. Jag knackar honom på axeln. Jag är tyst. Han tittar på mig.

– Är du liten, Charlotte? Frågan är mer eller mindre retoriskt.

Jag nickar, läppen börjar darra och så är gråten där igen. Alexander håller om mig. Han står där med mig och bara är. Min klippa. Och nu gråter jag också av så många orsaker… och en av dem är att jag vågar be om hjälp … och för att Alexander står kvar.

Så jag är djupt tacksam för att jag fick vara i starka känslors sällskap en stund.

Lördagsövning: Lyssna till eller sjung ett helande mantra.

När jag var på Mundekulla för några veckor sedan sjöng vi Shushmana Mantra en lång stund.

Det är ett helande mantra, som känns så rätt i dag, dagen efter de fruktansvärda händelserna i Norge.

Lyssna på ljudklippet – och sjung gärna med. Jag gissar att du behöver healing, Moder Jord behöver healing och att våra medmänniskor också behöver det.

Orden är enkla:

Ra Ma Da Sa Sa Say So Hung

Och som med många mantran betraktas ljuden i sig som helande. Du kan läsa mer om det här.

Detta är en slags universel helande bön som ska aktivera dina möjligheter att hela dig själv. Det sägs att om du ofta lyssnar eller sjunger du att få bättre kontakt med ditt undermedvetna och därmed bli en del av din intuitiva förmåga.

Ra Ma Da Sa är som en ovanlig diamant, som gör att du kommer i kontakt med den rena helande energi som sägs finnas i universum.

Detta står orden för:

RA - eldprincipen – symboliserar solen.

Det skulle inte finns liv på jorden om det inte vore för att solens strålar nådde oss. Solen är en källa till energi, liv och värme. Solen är hjärtat i vårt universum. Den renar och ger oss energi.

MA - vattenprincipen – är månens energi.

MA kallar på kosmes genom medkänsla och gör att universum blir modern och du barnen och det ger dig hjälp och helande. Det lugnar ner och ger dig näring.

DA - jordprincipen – ger dig grunden för att kunna agera.

SA - luftprincipen – symboliserar oändligheten.

Den första delen av mantrat expanderar ut mot unvisersom, genom att upprepa ljudet SA, så får det andarna att komma ner från universum och bli till materja, för att kunna bidra till helande och liv. Man kan alltså säga att mantras andra el handar om att ta ner helande kvaliteter till jorden.

Ra Ma Da Sa Sa Say So Hung transformerar en obalanserad och ohälsosam krop till en harmonisk och frisk Detta mantra för samman ande med materia.

Efter SA kommer SAY, som är all samlad erfarenhet.

SO är den personliga upplevelsen av identitet.

HUNG är det oändliga, vibrerande och verkliga. Hu är gud i alla ting och i allt leance. Tillsammans betyder So Hung ”Jag är du”.

Om de här förklaringarna känns för andliga för dig, nöjd dig med att lyssna eller sjunga med, för att ljuden är vackra.

Och skicka helande tankar till alla… och särskilt till Norge.

Kärlek

Charlotte

Att känna kundalinikraften.

Jag är sprängfylld av intryck efter sexsibilityfestivalen på Skeppsudden.

Och det slutade i ett crescendo, med Alex ”The new tantra” Vartmans workshop ”Kundalini rising”.

Och jag var ute i universum och svävade. Typ.

Han står framme vid scenen i Ladan på Skeppsudden. Ryktet om honom är där långt innan. Det pratas och has åsikter om denne spindelsmale man med intensiv blick.

Och när Alex Vartman står där är det enklast att se den arrogante posören, mannen som vet precis vad han ska säga, som spottar ut sina provokationer och som älskar att göra det. Även om han började med att säga att vi inte behövde tro på vad han säger, så säger han allt med hela handen. Han förmedlar en världsbild och förhoppningsvis köper vi den.

Kanske är det därför han både älskas och hatas och retar upp sinnen hos alla dem som har svårt för andra som säger sin sanning på ett utmanande sätt.

Själv tycker jag att han var underhållande och tankeväckande och det finns flera av de saker han erbjuder som jag vill pröva. Men jag lägger mig inte med pannan mot marken och slickar marken han står på. Jag köper inte hela paketet, men som sagt… det finns delar i budskapet – och i praktiken han erbjuder – som talar till både mitt hjärta och till mitt kön.

Men jag tänkte inte tala så mycket om hans budskap – som handlar om hur man kan leva ett väldigt orgasmiskt liv – mer kan du läsa på hans egna webbplatser. Jag vill berätta om min upplevelse av en av de övningar som erbjuds för den som vill gå grundkursen.

Kanske lite fakta först. Det finns inom många österländska filosofier en idé om att det finns en kundalinikraft som ligger sovande i rotchakrat. Kundalinikraften brukar symboliseras med en orm och när kundalini väcks så ringlar sig ormen upp genom chakrana och bidrar till att individen kan öppna kronchakrat. Eller uttryckt på ett annat sätt: Får kontakt med det gudomliga.

Och det var denna kundalinikraft som skulle öppnas under workshoppen. Men för att komma dit snabbt krävs, enligt Vartman, att få bort de blockeringar som gör att kraften sover. (Han går också med på att kundalini kan väckas genom till exempel meditation och mantran, men att det tar väldigt mycket längre tid).

Och att få bort blockeringarna, att dearmorera kroppen, gör ont. Dearmoreringen kan ske både utvändigt och invändigt och det vi fick göra var en utvändig dearmorering.

Övningen hade fyra faser. I den första fasen ligger en person ner på rygg och tre-fyra andra personer trycker på punkter på kroppen som de uppfattas som blockerade. Och de trycker hårt. I andra fasen ligger personen på sidan och de andra fortsätter att trycka hårt på blockerade punkter. De ska i dessa faser trycka så hårt att personen börjar reagera, till exempel med skrik eller gråt… då börjar blockeringarna släppa.

I tredje fasen sitter personen upp och de andra drar och trycker längs ryggraden och på huvudet för att väcka kundalinikraften. Och i den sista fasen ligger personen stilla på rygg och de andra smeker kroppen lätt.

Och jag har känt att kundalini under en period inte varit så sömnigt längre. Att jag haft kontakt med kundalinikraften – men att jag verkligen ville väcka den ordentligt. Så jag sa resolut att jag ville börja i vår grupp av fem personer.

Först lade de händerna på min kropp och kände in mina blockeringar (genom att känna var de lade märke till spänningar i sin egen kropp). Och så började de trycka. Oskar, som gått Vartmans kurser, vågade klämma rejält (jag har blåmärken vid solar plexus i dag). Och det var upp till mig att säga stopp. Mitt ansvar. (Det gillar jag). Och de tryckte och det gjorde jävligt ont och jag lät det göra ont och så kom mina skrik, djupt där inifrån kom skriken och det var skönt, lite grand som att föda barn, faktiskt. Jag ville ju så gärna att något skulle hända och mitt arbete blev att sluta vilja och bara känna.

I tredje fasen satt jag upp och de tryckte på mig på olika ställen och hela kroppen började darra, jag var som en sprättbåge, det sköljde energi genom mig gång efter gång, som ett pärlband av energiorgasmer. Ibland kändes det som att all min energi var slut, men de fortsatte och det bara kom mer och mer. Jag hade ingen uppfattning om tid eller rum, jag kunde höra något skratt nära mig, men annars var jag ett med allt och kände oändlig kärlek. Jag vet att jag lät en väldig massa, men det spelade ingen som helst roll, jag var helt i min kropp och i kontakt med allt samtidigt.
Bliss.

Efteråt, när jag låg ner, och tittade upp i ansiktena på mina partners kände jag sådan oändlig kärlek till dem och de sa att mina ögon glittrade på ett nytt sätt. Och jag kände hur hela jag glittrade. En enorm känsla.

Trött var jag så klart, men trött på ett så otroligt skönt sätt. Och jag strålade av kärlek.

Någon timme senare kramade jag en kvinna som också blivit dearmorerad och vi skakade av kundalinikraft att vi nästan ramlade omkull. 

Avdelningen för wow-upplevelser med andra ord!

Spiritual partnership: Medkänsla

Om du vill leva i en djup relation med någon annan behöver du börja med att först verkligen bestämma dig för att vara öppen för att lära dig mer om dig själv.

Du behöver också ha mod.

Den tredje ingrediensen är medkänsla.

Det anser författaren Gary Zukav (Själens boning med flera böcker).

När du möter andra, så försök att göra det med medkänsla och utifrån kärlek. Och när du lägger märke till att någon i din omgivning dömer någon annan, skyller ifrån sig, ljuger eller något sådant, så försökt att se att det är den rädda delen av dem som är igång just då.

Försök att se de där uttrycken för rädsla med kärlek. Vad tjänar det mig att bli arg på den som beskyller mig för något? Vad tjänar det mig att bli kränkt när någon dömer mig för något? Kanske finns det en annan väg?

Och jag har märkt att ju mindre jag re-agerar på till exempel Alexanders handlingar, ju mindre jag låter mig triggas av dem, desto mer lugn känner jag inombords. Ibland rycks jag med… går i försvar, skriker, försvarar mig på möjliga och omöjliga sätt. Men allt oftare kan jag vara i medkänsla.

Och det Gary Zukav och Linda Francis menar att du kan göra för att öka din medkänsla är:

1. Förändra ditt perspektiv från att vara rädd till att känna kärlek. Träna på att se dig själv och andra ur ett kärleksfullt och uppskattande perspektiv. Det är möjligt oftare än du kanske tror.

2. Släpp känslan av avstånd du har till andra.

3. Var närvarande när andra talar (låt bli att förbereda dina svar, att döma, eller att tänka på något annat.)

Och lägg märke till när du inte gör det här … och känn medkänsla med dig själv då också!

Valen vi gör.

Satt och talade med min dotter Maja om livsvalen vi människor gör.

Vad är det som gör att Maja väljer som hon gör? Att jag gör mina val? Att du gör dina?

Vi kom inte till slutet av den diskussionen, det är ett samtal som nog kommer att pågå livet ut. Men vi var rätt överens om att valen har en stark koppling till vår prägling och vår livsresa.

Jag tror så här: Människor behöver andra människor. Vi behöver känna samhörighet. Vi behöver älska och älskas. Vi behöver acceptera och accepteras. Vi behöver närhet. Vi behöver ge och ta emot medkänsla. Och en massa annat.

Vi kan ha olika slags band med olika människor. Vi kan ha vänskapsband, kärleksband och familjeband (och en del hårdare och lösare band till andra människor och grupperingar).

Det som skiljer familjebanden från andra band är att de alltid finns där, vad vi än gör. Även om vi vänder ryggen till någon i familjen, så är banden ändå kvar. Det är svårt att göra slut med sin familj. Och även om jag skulle göra slut med familjen, så är det troligen så att någon i familjen ändå väljer att känna en koppling till mig… kanske kärlek, kanske omtanke eller något annat.

Kärleksbanden är skörare. De bygger på att vi ständigt (i alla fall i teorin) väljer att bibehålla dem. Kärleksbanden kan trasas sönder av många skäl och det är inte ovanligt att de som tidigare levt i en kärleksrelation gör slut och aldrig mer ses igen. Finns det barn med i bilden brukar de flesta föräldrar vara så vuxna att de åtminstone bibehåller något slags artig relation till sin ex, men utan barnen kanske banden hade skurits av för alltid.

Och då är det ju spännande att se vad olika personer väljer. Alltså vad är det som kärleksrelationer, äktenskap och partnerskap fortsätter. Hur mycket är det kärleken? Hur mycket är det andra faktorer? Hur mycket är det gammal vana och förväntningar från omvärlden? Hur ofta stannar någon i en ganska trist relation för att det känns tryggt, för att de är rädda för alternativet? Hur ofta väljer någon en relation för att de har gett ett löfte om att leva samman? 

Och kan någon annan döma den som stannar i en relation som från utsidan ser, tja, dysfunktionell ut? 

Och jag menar (nuförtiden) att det inte är mitt jobb att döma andras livsval. Det är klart att jag kan tycka att det är konstigt att någon väljer något extremt, som att bli fysiskt eller psykiskt kränkt. 

Jag spelar ju bridge nästan varenda vecka. Ibland skämtar jag om att det finns en marknad för äktenskapsrådgivare där. Jag ser par som behandlar varandra illa. Som skäller på varandra. Som är trumpna. Som är överlägsna. Som är taskiga. Ibland är det mannen som är aktiv i detta och ibland är det kvinnan. 

Jag frågade en kvinna om det inte var jobbigt att bli utskälld av sin man så där. Hon tittade nästan förvånat på mig och sa: Han skäller inte på mig, han bara låter så där.

Och vem är då jag att döma? Det kanske är deras jargong sinsemellan och de trivs med det. Eller så är hon så van vid hans surmulenhet att det blivit till hennes vardag, till något hon inte reagerar på längre.

Hur som helst väljer de två – liksom många andra i liknande situationer – att fortsätta leva tillsammans. Det är deras val.

Maja och jag kom också in på frågan om otrohet i relationer. Där parterns smyger bakom ryggen på varandra och har äventyr med andra. Och det finns i Sverige en norm som säger att personer i ett par ska vara varandra trogna. Vad skulle då hända om en person i ett par skulle säga till sina vänner: Jag jag vet att min partner knullar runt ibland och det är okej med mej? Det kanske i vissa kretsar vore att bryta tabun. 

Däremot är det rätt okej att viska och ondgöra sig om den som är otrogen eller den som uppfattas som att bli utsatt för det.

Och det jag tycker i allt sånt där är: Prata om det!

Alltså, jag skulle inte vilja leva i en relation där min partner smög bakom ryggen och bröt våra gemensamma överenskommelser – vilka de än månde vara. Det tycker jag är otrohet. Sedan kan man välja att ha vilka överenskommelser man vill.

Det märkliga är att ganska många väljer att leva i lögner. De pratar inte om det. De låtsas. De har affärer vid sidan av. Vad skulle hända om de vågade vara sanna och prata om det.?

Det är jag väldigt nyfiken på.

Spiritual partnership: Mod

Om du vill leva i en djup relation med någon annan behöver du börja med att först verkligen bestämma dig för att vara öppen för att lära dig mer om dig själv.

Det anser författaren Gary Zukav (Själens boning med flera böcker).

Det andra du behöver göra är att vara modig.

Det är många som brukar säga till mig att jag är modig. Och det är jag kanske. Mitt mod består då av att jag gör saker trots att jag är rädd. Jag både utmanar och erkänner mig rädsla.

Och Gary Zukav och hans partner Linda Francis säger att om du vill leva i en relation som deras så behöver du ha modet att sträcka dig utanför det begränsade perspektiv som du har när du låter rädslan bestämma.

Om jag förstår det rätt menar Zukav att vi alla har en själ, något som jag kanske skulle kalla för essens. Och själen, essensen är stor, med de delarna står vi i kontakt med det som är mycket större än våra kroppar – enkelt uttryck.

Och under livet formar vi personligheter och de är liksom mycket mindre än essens. Det är de lagar av rädsla i olika former som vi lägger på oss och som krymper oss på olika sätt. Det är rädslan som gör att vi känner skam, skuld och chock. Det är när vi är rädda som vi börjar skylla på andra, känna ilska, reta oss på vad vi själva eller andra gör.

Och alla har vi en personlighet. Det är ju den vi lever i. Men vi kan också utmana personligheten. Vi kan söka oss tillbaka in i essensen, vi kan lära känna större rymder inom oss själva, vi kan komma i kontakt med vår själv, vår andlighet.

Ungefär så är en försiktig beskrivning från min sida.

Och för den som vill leva i en riktigt djup och nära relation till någon annan handlar det alltså om att nyfiket våga utforska sig själv och inte rygga för de sidor av personligheten man inte tycker om.

Jag kan till exempel ha en tendens till att vara en besserwisser. Och istället för att försöka låtsas om som att besserwissern inte existerar kan jag erkänna att den finns där och börja lägga märke till vad som händer när den delen av mig träder fram. Och behovet av en besserwisser är grundat i rädsla, till exempel för att inte räcka till, ett behov av att känna mig förmer än andra, en rädsla för att uppfattas som liten… och en väldig massa andra saker. Så genom att erkänna besserwissern så kan jag tillåta mig att komma i kontakt med ännu djupare delar av mig själv, sårade delar av min personlighet som det kan kännas jobbigt att möta. Och det är där modet kommer in. Att verkligen göra det. Att gå in och känna och undersöka.

När du aktiverar ditt mod så lyfter Gary Zukav fram tre delar:

1. Ta ansvar för dina känslor, upplevelser och handlingar.

Det innebär till exempel att du låter bli att skylla dem på andra. Äg dina känslor och konsekvenserna av dem. Bär dem själv och lägg inte ut dem på andra. Hur du känner är inte ”någons fel” utan något du väljer.

2. Träna på att bibehålla din integritet hela tiden. Det innebär oftast att du måste handla på något sätt. Till exempel att du pratar fast rädda delar av din personlighet vill att du håller tyst eller låter bli att prata när rädda delar av dig kräver av dig att du ska tala. Lägg märke till vad som händer då.

3. Säg eller gör det som är svårast. Det kan till exempel vara att du berättar vad du upplever eller känner, om det känns riktigt, när någon talar utifrån rädda delar av sin personlighet, eller att berätta/dela något av dig själv som du är rädd för att säga och som du vet att du behöver säga.

Jag är så nyfiken på att få höra vad som händer med dig när du testar ditt mod!

Gary Zukav, spiritual partnership, mod

Hur vill du leva i din relation?

Många lever sina liv utan att på djupet känna sig själva och än mindre känna sin partner.

Och så finns det andra som ser relationen som en möjlighet både till ökad självkännedom och till större närhet till varandra.

Författaren Gary Zukav och hans flickvän Linda Francis kallar sin relation för ”spiritual partnership”.

I slutet av maj genomfördes något som kallades The Concisous partnering conference där flera intressanta människor talade om relationer. Jag har laddat ner alla föreläsningar eller snarare samtal helt gratis – och finns möjligheten fortfarande kvar, gör det gärna du också!

I går kom alltså turen till Gary Sukav (som bland annat har skrivit storsäljaren Själens boning) och hans spiritual partner sedan arton år, Linda Francis.

Nu tycker jag att det är svårt att översätta spirtual partner. Jag tycker varken att andlig, spirituell eller själslig partner känns som en bra översättning. Men vad det handlar om är att vilja jobba för större självkännedom på olika sätt.

Grundförutsättningen för en sådan här relation är att man är beredd att lära sig mer om sig själv. Alltså resan för en medveten relation börjar alltid med dig själv.

På deras hemsida går det att ladda ner riktlinjer för hur man kan leva i den här typen av relation – och de går att ladda ner helt gratis som en pdf.

Och eftersom detta väckte något i mig (kanske för att detta är något jag själv försöker göra och för att jag starkt sympatiserar med deras tankegångar) tänkte jag citera en del ur det där pappret. Kanske kan det väcka något i dig också.

Riktlinjerna har fyra rubriker: Committment, Courage, Compassion och Conscious communications and actions.

Alltså det handlar om att ta ansvar för och verkligen handlar om att du gör ett åtagnade och i det här fallet är åtagandet att prioritera andlig växt.

Mod handlar om att sträcka sig utom det begränsade perspektiv som den rädda delen av dig själv vill hålla sig inom.

Medkänsla handar om att se dig själv och andra som själar som ibland har rädda delar av sig själv aktivterade.

Och den medvetna kommunikationen och handlingarna handlar om att försöka leva medvetet och i kärlek.

Nu har jag skrivit av de engelska rubrikerna och inser att det kanske är svårgripbart. Men om jag går in och tar praktiska exempel så kanske det klarnar. Jag nöjer mig med det som står under Committment i det här blogginlägget.

Åtagandet:

Fokusera på vad du kan lära dig om dig själv hela tiden, speciellt av dina känslomässiga reaktioner (när du känner ilska, rädsla, svartsjuka eller otålighet), istället för att döma eller skylla på andra än mig själv.

Lägg märke till dina känslor, genom att känna hur och var de känns i kroppen (till exempel i bröst, i solar plexus eller i halsområdet).

Lägg märke till dina tankar (som när u dömer, analyserar, jämför, dagdrömmer, planerar dina svar eller tankar fyllda av tacksamhet, uppskttning, nöjdhet eller öppenhet inför livet).

Lägg märke till din intention (till exempel att skylla på någon, att döma, känna ett behov av att ha rätt, att försöka bli beundrad, att fly genom att börja tänka, att försöka övertyga eller om det handlar om att samarbeta, dela, skapa harmoni och hylla livet).

Alltså.

Om du kan se alla dina känslor som en möjlighet att lära dig mer om dig själv och om du väljer att äga dina känslor och inte lägga ut dem på andra, då kommer du att växa.

Om jag till exempel blir arg, så kan jag välja att skylla min ilska på Alexander eller någon annan i min omgivning eller så kan jag välja att göra så här: Aha, jag är arg, var känns det i mig, var kommer den här ilskan ifrån, vad ska jag lära mig av dem?

Eller jag kommer på mig själv med att döma någon för något… Ah, jag dömer Alexander för att han röker? Varför gör jag det? Var kommer det dömandet ifrån? Vilken rädsla väcker hans rökning i mig? Varför har jag ett behov av att döma honom? Var känns det i mig när jag dömer honom? När började jag döma andra människor?

Det handlar alltså inte om att försöka trycka undan jobbiga känslor utan att acceptera dem, leva med dem, nyfiket uforska den, för att komma till större självkännedom.

Jag ar själv tidigare en person som dömde människor regelmässigt… och så småningom upptäckte jag att den jag dömde hårdast var mig själv. I dag kan jag ibland komma på mig själv med att döma andra… och istället för att döma mig själv för det, kan jag klappa mig själv på axeln och säga: ”Okej, Charlotte, du dömde du….” Alltså att våga se den här rädda sidan hos mig och omfamna den.

Spännande resa detta!

Gary Zukav, Linda Francis, Conscious partnering conference, committment, åtagande, relation, spiritual partnership

Titta närmare på dina ursäkter.

Vad är det som gör att du låter bli att leva ditt liv fullt ut?

Vilka är dina ursäkter?

Tycker du att det verkar ta för lång tid, vara för svårt, är du för rädd eller några av de andra 14 ursäkter som Wayne Dyer lyfter fram i ”Excuses begone?

Nu ska jag ge dig ytterligare en hjälp på vägen.

Börja med att välja en av dina ursäkter, till exempel ”Det tar för lång tid.”

Sedan går du igenom följande sju frågor och svarar så ärligt du kan på dem Svaren kan bidra till att du blir medveten om vilka tankehinder du sätter upp och i förlängningen förändra ditt liv.

Alltså.

”Det tar för lång tid.”

1. Är det sant?

Reflektera kring detta med tid. Egentligen finns det bara en tid och det är nu, ta gärna med det i reflektionen.

2. Var kommer den här ursäkten ifrån?

Fanns den med från din barndom? Är du otålig? Tycker du att du är för gammal för att starta med detta? Kommer ursäkten från något i din närhet? Vad tror du det handlar om?

3. Vad tjänar du på att ha kvar den här ursäkten? Vilken är din vinst?

På vilket sätt ”hjälper” den här ursäkten dig?

4. Hur skulle ditt liv vara om du inte hade den här ursäkten?

Titta noga. Hur skulle det vara om ”det tar för lång tid” inte fanns. Vad skulle du kunna göra då?

5. Kan du skapa ett rationellt skäl till att förändra dig? Vilka är de skälen? Vad skulle det innebära för ditt liv?

6. Kan du få hjälp universum/gud/något större än du när du släpper gamla vanor?

7. Vad kan du göra för att stärka ditt nya sätt att vara över tid? 

Behöver du skapa nya vanor? Kan meditation vara ett sätt? Yoga? Eller vad passar dig?

Mitt första Youtube-klipp!

Wayne Dyers tips till ett bättre liv

Jag har nu lyssnat igenom Wayne Dyers eminenta bok ”Excuses begone” ett par gånger och jag rekommenderar den varmt.

I den listar han först alla hinder vi sätter upp för att leva livet som vi vill.

Och sedan går han igenom vad som kan hjälpa oss att verkligen göra det.

Du kanske behöver bli påmind om listan som kan hindra dig från att verkligen leva ditt liv, alltså listan över ursäkter du kan ta till för att ”slippa” ta tag i det… där det kan vara allt från at uppfylla din dröm till att sluta med någon ovana.

1. Det är för svårt.

2. Det är förenat med risker.

3. Det kommer att ta lång tid.

4. Familjen kommer att bli tokig.

5. Jag förtjänar det inte.

6. Det är inte min natur.

7. Jag har inte råd.

8. Ingen kommer att häjlpa mig.

9. Det har inte hänt tidigare.

10. Jag är inte tillräckligt stark.

11. Jag är inte tillräckligt smart.

12. Jag är för gammal eller inte tillräckligt gammal.

13. Reglerna tillåter det inte.

14. Det är för stort.

15. Jag har inte energin.

16. Det är min personliga familjehistoria.

17. Jag är för upptagen.

18. Jag är för rädd.

Dyer menar att du kan ta hjälp av sju saker för att bryta med dina ursäkter och verkligen leva ditt liv.

Och det är (här blir det lite knöligt, för alla begrepp låter sig inte lätt översättas till svenska).

1. Medvetenhet.

2. Alignment – ungefär göra det som krävs, det som finns i linjen för ditt mål.

3. Nu.

4. Kontemplation.

5. Vilja.

6. Passion.

7. Medkänsla.

Och detta kan ju låta enkelt, eller hur svårt som helst. Eller kanske flummigt eller något annat. Du kan ha vilken ursäkt som helst för att ”slippa” leva ditt liv. Du kan säga att alla de sju möjliggörarna är omöjliga för dig, till exempel.

Min idé är att gå igenom de sju vägarna lite översiktligt här på bloggen… och kanske inspirera både dig och mig till att verkligen göra det.