Jag var en sån mes (ur vissa aspekter)

Jag läser Sonja Abrahamssons blogg.

I like. 

Och särskilt när hon är tvärtom. 

Det får mig att studsa, reflektera och ibland tänka nytt. 

Häromdagen skrev Sonja om att hon brukade hålla på de elaka i sagorna. Att det var de brudarna som det var stake i. Som den elaka styvmodern i Snövit. 

Det blev en liten aha-upplevelse för mig. 

Så man kan tänka så. Kul. Intressant. 

Jag gick alltid på sagorna med hull och hår.

Jag köpte det underliggande budskapet. 

Jag ifrågasatte inte. 

Och långt innan Sonja och hennes generation ens var påkomna satt jag och kollade på min svartvita teve och mina hjältar var hela tiden töntarna. Jag tyckte töntarna, de söta snälla killarna, var de bästa. Det var dem jag ville ha. Medan de tuffa brudarna suktade efter de tuffa killarna så föreställde jag mig hur de snälla killarna tittade med sina väldigt blå ögon in i mina blå ögon. 

Och jag erkänner den där naiviteten i mig själv. Jag erkänner att jag inte tänkte längre än till ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Jag erkänner att mina drömmar slutade vid KYSSEN och att man fantasi inte räckte längre. 

Vilken söt liten tönt jag var. 

Vilken genomsnällis jag var. 

Fast samtidigt fantiserade jag om att jag i själva verket inte var den där lilla blonda tjejen. Jag var en bortbytt prinsessa. Jag hade varit drottningen av Saba i ett tidigare liv. 

Så under den där snälla, töntiga ytan, fanns det nog en som ansåg att hon i själva verket var stor som fan. 

Tack Sonja för ahaet. 

Och så kul att du visar en av Majas fantastiska bilder på din blogg. 

Hon är värd en stooor publik.

Snart pratar jag i Lund!

Jag kommer - vi kommer - gärna och föreläser 

på andra håll också! 

Det där med att leva fullt ut är viktigt. 

Jag brinner för detta, låt oss skapa en riktigt härlig brasa tillsammans! 

Namaste!

Det ska vara kul att gå till skolan.

Jag undrar hur många barn och ungdomar som är rädda att gå till skolan. 

Undrar hur många vuxna som bävar att komma till arbetsplatsen. 

För de vet att där väntar plågoandarna. 

Och det känns svårt eller omöjligt att få det att sluta. 

Det är nystart och omstart nu. Det gäller både i skolan, i yrkeslivet och kanske också i relationslivet. Många kommer tillbaka till något de älskar. Många ser fram emot att komma tillbaka – eller att starta om. Andra känner ruelse, fruktan, ångest. 

Som Stella beskriver det: 

”Det blir svårare att andas. Det är på allvar nu. Snart är det min tur. Jag skriver, antecknar, skriker. Tystnaden ligger spänd, endast jag som ropar "hjälp" fast ingen hör, endast jag som rör mig, försöker komma loss. Jag vill ut, bli fri. Lådan jag sitter i blir mindre och mindre, jag kommer fastna, stanna här i två år och jag klarar inte av det.” 

I Stellas fall handlar det inte om mobbning, utan om höga krav på sig själv. Typ hennes inre mobbning av hennes inre superpresterare. (Hon har lösningar också, läs hennes blogg så får du svaren.) 

Och jag läser hos Linda Örtengren, den nakna coachen, om känslan av att komma till skolan om att få snus på skåpet och bli inlåst på toan. 

Och jag minns hur det var att inte finnas på rasterna, barn som vände sig om och inte såg mig, inte hörde mig. Känslan av att vara luft, att inte finnas och så kampen för att inte visa hur det kändes. Känslan av att stålsätta mig, att låta min mun formas till ett leende, medan tårarna trillade på insidan.

Vetskapen om att om tårarna skulle trilla ut, så skulle det lilla helvetet byta skepnad och bränna allt. Att visa det som var mig, kändes som liktydigt med en dödsdom. 

Jag läser böcker om mobbning, inte just precis nu, men jag har gjort det i hela mitt liv. Det har varit så skönt att få känna igen mig. Som i Jonas Gardells eminenta bok (sedermera film och teveserie) ”En komikers uppväxt” och Johanna Nilssons debutroman ”Hon går genom tavlan ut ur bilden” (som tog mig extra starkt eftersom den också utspelar sig i Dalarna. 

Speciellt i Gardells bok får vi följa hur det gick sedan… 

och jag minns hur jag senare kompenserade för att bli om inte omtyckt så i alla fall någon som folk såg. Någon som fanns. Och det lyckades jag med. Ingen av de här barnen och ungdomarna kände stöd från vuxenvärlden. Jag berättade inte för någon. Min känsla var att det bara skulle förvärra. 

Och när en av mina döttrar under en kort period blev utsatt var jag där, som en lejoninna och försvarade… Jag vill inte bli en vuxen som teg, som inte låtsades om. Och det hjälpte… 

Det där med mobbning är svårt. Förmodligen lider mobbarna snudd på lika mycket som de mobbade. Författaren Elaine Bergqvist, som själv blev mobbad som barn och tvingades byta skola säger till Svenska Dagbladet:

–Den här mobbningen handlar också om härskartekniker. Det är något som barn borde få lära sig mer om. Det kan vara svårt att sätta fingret på vad som är fel när man är liten, men om man känner till de här teknikerna så är det lättare att förstå att det inte är en själv det är fel på, säger hon. 

Det håller jag fullhjärtat med om.

Att våga se dem som skäms.

Caroline Engvall är modig. 

Hon vågar se, möta och skriva om dem som skäms till självdestruktivitet. 

I tevesoffan och i tidningar talar hon om unga, 

killar och tjejer som låter sig utnyttjas sexuellt. 

För att de saknar självkänsla och egenvärde och medvetet bestraffar 

och skadar sig själva. 

När jag var på semester i Thailand låg Caroline Engvalls första bok ”14 år till salu” på hotellet vi bodde. Några timmar senare hade jag läst Tessans berättelse… tjejen som först blev våldtagen och sedan började sälja och ge bort sex. Som tog emot stryk. Som dövade sin ångest med sex. Som så småningom hittade tillbaka till sig själv och som i dag lever ett ”vanligt” liv. Mer om den här.

Till Caroline Engvall strömmade mejlen in. Det visade sig att Tessan inte alls är ensam. Tyvärr inte är ett undantag. Utan att det finns många, alltför många, tonåringar som fyller hål i själen med att låta sig utnyttjas sexuellt. 

Fler killar än tjejer faktiskt. (Forskning visar också att det finns fler män som prostituerar sig än kvinnor, men det talas det väldigt lite om.) Killar som låter sig penetreras av män och därmed skäms dubbelt. För samkönat sex är fortfarande mer skambelagt än heterosex. 

Tre av dessa unga människor har öppnat sig för Caroline Engvall som möter dem i sin nya bok ”Skamfläck”. Två tjejer och en kille. 

Till Sydsvenskans reporter säger Caroline Engvall: 

–  Många som hörde av sig trodde att de var helt ensamma om det här och har inte sökt hjälp på grund av skuld och skam. De tycker ju att allt är deras eget fel eftersom de själva tagit kontakterna och ställt upp frivilligt. 

Men vilka är de här ungdomarna? Det handlar inte i första hand om ungdomar som själva har erfarenhet av sexuella övergrepp.

– Grunden är alltid någon form av hål i själen. Men det behöver inte bero på övergrepp, misshandel eller missbruk i familjen. Det kan handla om föräldrarnas skilsmässa eller ett syskon som varit sjukt. Någon form av trauma eller brist på kärlek och uppmärksamhet, säger Caroline Engvall till Sydsvenskan. 

Ofta känner sig de här ungdomarna väldigt ensamma, ensamma med sina trauman, ensamma med skammen, ensamma om att veta att de ger bort eller säljer sin kropp för att slippa smärtan en liten stund, men där den dunkar tillbaka väldigt hårt. Ungdomar vars betyg rasar, liv ibland förstörs och som omges av vuxna som inget vågar se eller förstå. 

Vi som är föräldrar till tonåringar behöver se vad som sker. Vi behöver tala med våra tonåringar om sex. Vara öppna för att lyssna på våra tonåringars frågor. Och ta emot dem om de råkar illa ut. Och inte skambelägga den trasiga tonåringen vi har framför våra ögon. För den tonåringen vet redan att hon eller han skadar sig själv. Det blir definitivt inte bättre av en fördömande förälder (och rädslan för det kan lägga salt i såren. Det vet jag.) 

Förutom att Caroline Engvall lyfter fram de här ungdomarna (tack!) så vill hon också göra något konkret för dem. Därför har hon startat en hjälpsajt på nätet som heter Inte till salu. 

Ta kontakt om du behöver hjälp. Det är du värd!

a href="http://bloggar.se/om/Caroline+Engvall" rel="tag">Caroline Engvall, Kalla kulor förlag, Skamfläck, unga, sexualitet, prostitution, hjälpsajt, Inte till Salu

Går det verkligen att säga att något är bra eller dåligt?

Vi har så lätt att klassa saker som bra eller dåliga, onda eller goda, rätt eller fel. 

För mig blir de orden allt mer ihåliga, allt mindre relevanta. 

För hur ska jag kunna sätta en stämpel på något? 

Hur ska jag kunna avgöra hur något är i det långa loppet? 

Och hur smart är det att dela upp världen i två delar när allt hör hop på ett djupare plan? 

I förra veckan hittade jag ett citat på Facebook som jag genast kopierade: 

En indian satt och pratade med sitt barnbarn. 

Han sa: ”I alla människor bor det två vargar som slåss. 

Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism. 

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit”. 

”Vilken varg vinner?”, sa barnet. 

Den du matar”, sa den gamle mannen. 

Det jag fastnade för var just det där ”Den du matar”. 

Jag hann tänka att det där med att klassa den ena som ond och inte som god inte riktigt klingade an hos mig. 

Jag hade – som så ofta – bråttom och bara förmedlade det. Det blev en ganska lång tråd, där Calle Rehbinder tyckte att det lätt går att plocka bort orden ond och god. Och jag gav honom naturligtvis rätt. Jag hade snavat på målsnöret liksom. Jag blev så tacksam över att han såg det… 

Och när citatet blev rensat så kändes det mer i linje med mig och mina tankar. 

En indian satt och pratade med sitt barnbarn. 

Han sa: I alla människor bor det två vargar som slåss. 

Den ena känner ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism. 

Den andra känner glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit”. ”Vilken varg vinner?”, sa barnet. 

Den du matar”, sa mannen. 

Och jag vill så klart mata den andra vargen mer än den första – och inse att den andra vargen också finns där. Vi är allt. I oss (i alla fall i mig) finns alla känslor. Och varför värdera dem som bra eller dåliga? 

En annan påminnelse om att allting hänger ihop fick jag när jag läste en krönika i av Leva/PS  Patricia Tudor Sandahl. 

(Hon är för övrigt en av de där människorna som jag skulle vilja vara personlig vän med. Tänk att få sitta i en skånsk trädgård med henne och dricka fläderblomssaft och höra henne tala om sina djupa insikter. Å, det vill jag!) 

Nåväl. 

Krönikan kallar hon ”Möta livet med öppen famn” och berättar historien om hennes dotter som hösten 1994 skulle få åka på en belöningsresa till Estland. Men chefen snålade i sista ögonblicket och det blev ingen resa. Mamma Patricia kände ilska å dotterns vägnar. Så får väl en chef inte göra? 

”Min ilskade varade i en vecka. Ändå tills jag knäppt på radion 

och hörde nyheten om att fartyget Estona hade förlist i nattens storm 

och hundratals människor hade drunknat. Det var just med denna båt…” 

Vad vet vi om något som i det kortare perspektivet upplevs ”dåligt, fel eller ont” verkligen är det på längre sikt? Och går det någonsin att dela in världen på det sättet? 

Patricia Tudor Sandahl igen:

”Vad vet vi egentligen om vad som är bra och vad som är dåligt? 

Vad vet vi om vad glädjen och sorgen för med oss 

och vad vi kan göra av de känslor som väcks? 

Glädje kan mynna ut i tomhet, smärta förvandlas till styrka. 

Sorg kan väcka och till lov och fruktan kan mana oss till mod och eftertanke.” 

Tack för påminnelsen. 

Jag försöker möta livet i sin egen takt. Ibland är det lättare än annars att göra det. Ibland är det svårare. 

Den senaste tiden har jag haft värk i hjärtchakrat. Det ligger som en dov underström. Ibland blir det mer smärtsamt och jag vågar känna det. Leva med det. Kanske smärtan småningom ger mig svar. Sooner or later, time will tell. Under tiden lever jag och konstaterar att den finns.

Allt hör ihop. Lyssna på Eve Ensler.

 
Känner du att du ingår i ett sammanhang, 
att du är en del av helheten... 
att du är droppen i havet och att havet är du. 
Grattis i så fall! 
Lyssna på det här TED-pratet med Eve Ensler. 

Det är hon med Vaginamonologerna. 
Hon berättar hur hon saknade kontakt med sin egen kropp... 
till och med när hon i åratal talade om vaginor. 
Hon berättar om vad som krävdes för att hon skulle få kontakt: Hon behövde bli riktigt sjuk i cancer. 
Och när cancern väl var där, kunde hon se sin kropp som en del i helheten. 
Som att sjukdomen i hennes kropp hade sin motsvarighet ute i verkligheten. 

Och häromdagen satt jag och talade med min 
otroligt kloka och djupa dotter Stella. 
Hon jämför också det som händer med cancer med det som händer Moder Jord nu. 
Och hon ställer frågan: Varför finns det en sjukdom som till slut leder till självutplåning. Alltså cancercellernas utbredning leder ju till döden hos den kropp den lever av. 
Och hon jämförde det med rovdriften på moder jord. 
Vad kan du göra för att bidra till att vara vänlig och kärleksfull mot jorden. 
Ett litet kärleksfullt mantra, kanske, så här på söndagen?

Lördagsövning: Betrakta varandra

Du tittar en annan person i ögonen. 

Du håller kvar blicken. 

Du upptäcker något mer och något djupare. 

Det är som att se både personens hela essens och personens kärlek. 

Därför är det här en underbar övning att göra, om du vill bygga upp kärleksfulla vibbar. 

Du kan både göra den här övningen alldeles själv (med hjälp av en spegel) eller med någon du gillar. Om du gör en ofta kommer du att bli mer närvarande, ditt hjärta öppnar sig och du blir mer medveten om det gudomliga i alla. Gör övningen i fem steg. 

1. Hjärthälsning. 

Sitt mitt emot varandra och titta varandra i ögonen. 

Böj dina händer mot jorden och för samman handflatorna som om du ber. 

Ta ett andetag och behåll dina händer i böneposition och för dem upp mot ditt hjärta. Buga dig mot din partner och säg ”Namaste”, jag ser det gudomliga i dig. 

Andas in och räta på ryggen. 

Andas ut och för tillbaka händerna till utgångsposition mot jorden.

2. Skapa en bubbla. 

Skapa en bubbla genom att sträcka ut armarna runt varandra. 

Känn verkligen att ni skapar en bubbla. Säg vad ni vill få bort från bubblan.

Till exempel: Tankar på annat, ilska, oro, frustration, irritation eller trötthet. 

Gör ännu en omfamnande gest och säg vad ni vill förstärka i bubblan. 

Till exempel: Kärlek, vilja, närvaro, tillit, medkänsla). 

Nu kan du också säga något uppskattande till din partner. Till exempel: ”Jag älskar ditt hjärta som ger så mycket kärlek till värlen”. 

Bubblan hjälper er att bli mer närvarande och skapar ett tryggt område där ni kan göra själva övningen. 

3. Dela önskningar, rädslor och gränser 

När ni har skapat bubblan berättar ni för varandra vilka intentioner och önskemål som ni önskar att övningen ska ge ger. 

Berätta också vilka rädslor och gränser som finns. 

Först talar en av er, medan den andra lyssnar utan att döma eller kommentera. 

Sedan är det den andras tur. 

Det skulle kunna låta så här: ”

Jag vill vara närvarande, öppen och komma i djup kontakt med din själ.” 

”Jag är rädd för att jag ska börja bete mig konstigt”. 

”Mina gränser är att se till att vara i kontakt med dig även om jag börjar känna motstånd.” 

(Det här med att sätta gränser är till för att skapa trygghet och broar mellan oss. Det är lättare att skapa intimitet och tillit mellan två personer om gränserna är tydliga.) Så här är ytterligare några exempel på gränser: ”Jag vill inte att du rör mig under den här meditationen” ”Om jag tappar kontakten med mig själv blundar jag en stund.” 

4. Ögonkontakten 

Nu är det dags att börja själv meditaitionen. 

Titta in i din partners vänstra öga – eftersom vänster sida av kroppen är den mottagande delen. 

Titta på ett mjukt sätt, det handlar inte om att stirra. 

Slappna av, andas och tillåt det som ska hända att hända. 

Ni kan sitta här så länge ni vill. 

Börja med fem minuter för att känna på det.

Slut sedan ögonen och känn efter inom dig hur det känns. 

Öppna ögonen efter ett par minuter. 

Ju mer trygg du känner dig med meditationen desto längre kan ni välja att göra den här meditationen och då kan ni också upptäcka nya djup hos varandra. 

Pröva att utöka tiden ändå upp till en timme och se vad som händer under tiden. 

Du kan till exempel lägga märke till hur öppen du är och när du känner motstånd. 

Och känner du motstånd, tillåt det att finnas där. 

Känn det och se om du kan tillåta det att smälta bort. 

5. Dela dina insikter 

Efteråt kan du dela dina insikter med din partner. 

Hur känns det att bli sedd? 

Hur känns det att titta djupt in i någon annan? 

Kunde du se bortom kropp och personlighet? 

Kunde du se att ansiktet ändrade form? 

Kunde du känna ditt hjärta öppnas? 

Det här är ett bra sätt att öka intimiten på och gör gärna anteckningar för att se hur dina upplevelser utvecklas. 

Namaste!

Gästinlägg av Stella: Jag tror alla bär en mask.

Det här inlägget gjorde Stella häromdagen på sin blogg Skrivkramp.

Jag tycker det är så himla bra att jag bad att få återanvända det.

Och det fick jag.

Med bara vissa justeringar.

Läs och njut av Stellas tankar.

 Den går att ta av, men alla vet inte om det. Vågar kanske inte än. Vi byter den när det passar. När stunden inser vem vi borde vara, bete oss som, så växlar vi till ett annat slags utseende. Hur vi uttrycker oss, står, ser ut: allt ändras. Eller bara vissa delar.  
 

 








Det är en naturlig egenskap tror jag. Att man formas efter omgivningen, annars skulle man bli utstött, ses som socialt efter. Man har ju olika gemensamma nämnare med olika människor. Olika saker man vill lyfta fram. 
 

 









Men vissa gånger kan masken få mig att känna mig falsk, jag byter ut sig själv till en viss del och efteråt undrar jag: Vem sa det? Det var inte jag. Någon annan. Men om det inte var jag, vem var det då som sa det?
 

 

 








Jag tror att Masken finns där, den byter form, röst och ursprung. Det kan ge, eller har i alla fall gett mig, känslor av att inte veta vem jag är. Jag ger mig själv dubbla budskap, om inte fler, när jag ändrar åsikter och känslor beroende på vem jag umgås med. Krockar kan uppstå när olika umgängen träffas och plötsligt vet jag inte vad jag ska säga eller tycka längre. 

Så bortom alla masker. Bortom alla spel. Vem är det? 

För visst finns det något längst därinne. Som inte har något utseende. Som inte har några krav. Som bara är. Och helt plötsligt spelar det andra ingen roll. 






Men tänk om. Tänk om man hittade någon att ta av sig masken med. 
Och bara vara.

Tänk om man inte behövde det, egentligen.

Smockad september. Var med du med.

Vi startar hösten på högvarv. 

Med massor av aktiviteter och nyheter. 

Till dem hör att vi har lagt in härliga bonusar till dem som anmäler sig i hyfsad till till våra endagsworkshoppar. 

Vi vill belöna dig som vill få ut mer av ditt liv. 

Vi kommer också att börja använda nätet på nya sätt, med webbseminarier och föreläsningar. 

Du kommer att få information när vi kör igång. 

Viktiga datum i september 

7 september Malmö. 

Charlottes kvinnocirkel: Bejaka din inre gudinna startar 18.30-21.30 

8 september Malmö 

Charlotte deltar i evenemang för ambassadörer för kvinnors företagande 

10 september Umeå. 

Workshop: Ingen skam i kroppen 9-16

11 september Sundsvall.

Workshop: Ingen skam i kroppen 9-16 

13 september Lund.

Charlotte föreläser om boken ”Ingen skam i kroppen” på Lunds stadsbibliotek kl 18.30 

14 september Malmö.

Charlotte deltar som ambassadör för kvinnors företagande i en kick off för Ung Företagsamhet.

15 september Malmö.

Introduktion till Charlottes kvinnokurs: Frigör din sexuella kraft 18-21 

16 september Stockholm.

Charlotte deltar i nationellt möte ambassadörer för kvinnors företagande, lett av näringsminister Maud Olofsson

17-18 september Skåne.

Alexander deltar i workshop med kulturföreningen Nerv, inför Malmömingel med möten mellan företagare och konstnärer den 21 september 

21 september Malmö.

Malmömingel och introduktion av Mellanmingel, den digitala mötesplatsen 7-10 

Samarbete mellan Sven"Malmömingel" Larsson och 

Alexander som representerar kulturföreningen Nerv.

Charlottes kvinnocirkel: Bejaka din inre gudinna 18.30-21.30 

22 september Malmö.

Samtal om lust och liv. Soppa, samtal, samvaro på ett tema vi bestämmer någon dag i förväg. 18.30-21.30 

24 september Stockholm.

Workshop: Ingen skam i kroppen 10-17

29 september Malmö.

Start: Kvällskurs för kvinnor: Frigör din sexuella kraft 18-22 (länk) 

Här finns detaljerad information om workshoppar, bonusmöjligheter och sådant.

Att acceptera begränsningar.

Så här kändes det ofta då.

Jag kommer ihåg när jag var ung.

Jag var så otroligt otålig. 

Jag ville göra allt, kunna allt, testa allt, förstå allt, vara allt. 

Nu. 

Jag kunde känna en frustration i mina begränsningar. 

En något äldre person sa något där andemeningen var att det kommer en tid då du kommer att acceptera begränsningar. Då bara fnyste jag. 

Just nu är jag inne i en fast där jag önskar att dygnet kunde ha 48 timmar. Jag översvämmas av intressanta möjligheter, i min inbok kommer nya föreläsningar, webbseminarier, kurser… där allt bara ropar på mig. 

Charlotte, ta del, lyssna, var en del av… Och så inser jag att mitt dygn har 24 timmar och att det är max ett par av dem jag i praktiken är beredd på att ägna åt att lyssna på allt det där superintressanta, nyttiga, givande, tankeväckande, läkande, helande, genomgripande, energistimulerande, ahaskapande. 

Det är som att mitt lokala jag – som visionären Barbara Marx Hubbard kallar det – alltså mitt ego, min kropp – måste acceptera sina begränsningar. Så jag väljer… och fylls av känslan av överflöd. 

Alltså, när jag accepterar byts tanken på mina begränsningar ut mot något annat… Tänk att jag lever i en så flödande värld, där det finns så många människor med så mycket viktig kunskap, erfarenheter, energi, vilja och som är så villiga att dela med sig av det. Det är ju helt underbart. 

Och om jag ser det som att vi alla är en… så kommer vi alla på något sätt att nås av allt detta. All klokskap kommer att förmedlas och en del av det bör ju komma mig till goda genom det kollektivt omedvetna, genom vänner, via nätet… eller via mitt eget högre jag, min essens. 

På något sätt tror jag att jag kommer att ta emot det jag behöver. Att jag kommer att välja rätt. Att även om jag inte själv riktigt är medveten om vägen, så får jag hjälp framåt – kanske av det som Barbara kallar mitt högre jag. 

Och för att återknyta till den yngre Charlotte: Under en lång period har jag sluppit stora delar av otåligheten. Jag har hunnit pröva en väldig massa saker och en del av dem har inte passat mig. Och då har det känts skönt att lägga det åt sidan och känna: Detta var inte för mig. 

Alltså det har vuxit fram en känsla av att vägen och möjligheterna liksom skalas av och så blir min väg tydligare, min riktning tydligare och att det har känts skönt i sig. 

Och jag tänker att när jag nu kommer åter till en slags otålighet eller en känsla av att inte räcka till, en känsla av att kunna sätta igång hundra projekt och samtidigt meditera och samtidigt lyssna på andra kloka människor och samtidigt älska mina närmare och…. 

Så här känns det oftare nu.

Så gör jag faktiskt det från ett annat ställe i mig än tidigare. Då var det som att otåligheten styrde mig. Otåligheten, otillräckligheten gjorde mig frustrerad. 

I dag kan jag då och då – som just nu – ställa mig vid sidan av och bevittna mina begränsningar, titta kärleksfullt på dem, se att de är ett av mina uttryck för engagemang och vilja. 

Och så andas. 

Och välja noga. 

Och blir det för mycket får jag välja igen. 

Och lita på att valen blir de riktiga. 

Tack otåligheten och känslan av begränsningar för de här insikterna! 

Det är som att jag ser hur mitt lokala jag och mitt högre jag nu kramas i samförstånd och blinkar till varandra med massor av glitter i ögonvrån.

Nu ska jag skriva kontrakt. Du med?

Värd en extra ansträngning från din sida?

Stella och jag satt och solade i söndags.

– Mamma, ska vi ta och göra ett sextiodagars kontrakt nu när skolan börjar? 

Och det tyckte jag lät som en bra idé. 

Frågan är bara vad kontraktet ska innehålla. 

I påskas bestämde Blanche och jag att vi under de kommande dagarna skulle avstå från socker och röra oss i en timme om dagen de kommande sextio dagarna. 

Det fungerade bra. Särskilt det där med sockret. Men eftersom jag i vanliga fall äter minimalt med socker så var egentligen utmaningen för mig att få in mer rörelse i mitt liv. Särskilt som jag har kontoret tio steg från sovrummet… Jag måste verkligen hitta skäl att röra mig. Och det gjorde jag.

Jag äter inte heller särskilt mycket vita produkter, det vill säga vitt mjöl, vitt ris, vit pasta. Så där satt vi i eftermiddagssolen och spånade. Vad skulle kunna vara en utmaning? 

Att avstå från socker är inget problem, även om jag åt en minimal glass när samtalet pågick. Att avstå från skräplivsmedel av typen chips är heller ingen utmaning, eftersom jag normalt äter sånt någon gång per halvår. 

Då kom jag och tänka på en intervju jag lyssnade på för ett drygt år sedan. Det var en kvinna som Oprah Winfrey talade med, en hälsoguru av något slag och vars namn inte stannat i mitt minne. Hon ville äta hälsosammare och sjystare mot Moder Jord. 

Så Stella och jag inser att det inte är hållbart i längden att äta en massa kött. Och det skulle ju faktiskt kunna vara en utmaning att dra ner på det. Hälsogurun sade till Oprah att en bra väg att gå är att ta bort ett livsmedel i taget… 

Alltså att förändra kosten steg för steg, annars är dels risken för bakslag större och dels riskerar man att känna att man verkligen avstår från något och att det bara känns jobbigt. Vi vill ju göra något som är bra, som vi mår bra av, som jorden mår bra av och inte skapa lidande på något håll. Inte ens hos hos själva. 

Så nu filar vi på kontraktet. 

Vi funderar på att börja avstå från att äta ett djur, nämligen gris. Valet var lätt, eftersom grisar ofta har ett riktigt grisliv, taskiga levnadsvillkor etc. 

En stund senare har Stella stuckit i väg. Hon ringer. 

– Mamma, om vi skulle bli bjudna på gris av någon så kanske vi kan äta det, alltså för att inte göra det besvärligt för dem som bjudit oss. 

– Tja, det kanske vi kan. Men om någon frågar i förväg kan vi ju säga att vi inte äter gris. Och så kanske vi kan göra undantag för superekologiska grisar? 

Vi är inte riktigt klara med formuleringarna än. Det får inte bli för krångligt. Det viktiga är att skriva ett slags kontrakt… känna att vi bidrar på något litet sätt för uthållighet. 

Jag funderar också på att skriva in att alla mjöl- och gryner jag köper ska vara ekologiska och att jag varje gång jag tar bilen ska ha gått igenom alternativen. Alltså att bilen är den sista utvägen. (Fast i praktiken tänker jag redan så och agerar så, jag vill bara göra det ett snäpp mer medvetet). 

Vilket blir ditt bidrag till din hälsa? Till Moder jords hälsa? 

PS: Som deltagare i ACE-training känns detta ytterst angeläget! 

I Bolivia har man stiftat en ny lag som ger Moder Jord samma rättigheter som vi människor - jag kommer nog att skriva mer om det. Det är något alla länder borde skriva under på... det är ett sätt att börja få ordning på saker och ting. Och ditt första steg kan vara att ta göra något litet för att bidra till ett hållbarare samhälle. För vad är du och jag utan Moder Jord?

Hundra år av ensamhet.

Sitter på måndagsmorgonen med en smoothie. 

Det är lite efter regnet-känsla. 

Frisk luft, men ändå ensamt. 

Kanske vad som krävs för ordentlig kontemplation?

Just som jag skulle börja blogga hör jag Eva Dahlgrens låt ”Egoism” i huvudet. 

En gammal gammal favorit om känslan av att vara ensam, trots att det finns människor nära. Eller kanske om att det känns bättre att vara ensam på håll, än att känna sig ensam i sällskap med andra. De var de här raderna som kom upp i mitt huvud: 

”Hellre hundra mil bort 

och jag vet var du är 

än att du är nära 

och ändå inte här.” 

Och fortsättningen kommer också: 

”Jag vill att du tror mig 

en endaste gång 

Försök förstå mig 

Du gör dagen så lång 

Så ändlöst lång” 

Genom fönstret känns den friska höstluften. 

I går satt jag en stund i solen och riktigt njöt av den. Det har ju inte varit så många stunder i sommar. Och eftersom skolan börjar i dag, så kändes kvällsregnet som en början på hösten. 

Är nog uppfylld av ensamhetskänslor nu. För nu kommer jag att tänka på en annan klassiker. 

Nämligen nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez bok ”Hundra år av ensamhet” som jag läste för trettio år sedan, men inte riktigt minns, mer än att jag har en vag aning om att den är cirkulär. Alltså att den slutar där den börjar. Men vad som börjar och vad som slutar minns jag inte längre. 

Och det är kanske en bra bild för livet. Att det är cirkulärt och att vi på en och samma gång är ensamma och alltid tillsammans. Och i vissa stunder känns ensamheten mer än gemenskapen. Som just nu, en molnig måndagmorgon den andra hälften av augusti 2011. 

En dag för djup meditation mellan varven, månne? 

För att komma tillbaka till den stora gemenskapen? 

Sooner or later, time will tell.

Antijante: Jag är bra. Du med.

I går spelade jag bridge hela dagen. 

Tillsammans med min partner kom jag trea (av sammanlagt 40 par). 

Jag spelade bra. 

När det var några rundor kvar på bridgen var det någon som frågade om det gick bra. 

Och jag svarade: Ja, jag tycker att vi spelar bra. 

Kvinnan jag pratade med tittade lite strängt på mig (men bara lite).

– Min mamma har lärt mig att säga att går det bra så beror det på tur, och går det dåligt så beror det på att jag är dålig.

Och jag hörde rösterna från det Janteland som jag växte upp i. 

– Min mamma brukar säga att eget skryt luktar illa. 

Nu blev det nästan kusligt. För det var exakt samma mening som jag mötte när jag som nioåring stolt visade vilken fin kjol jag fått av min mamma. Och tjejerna där på trappen som nästan spottade ut att eget skryt luktar illa. Och hur följden blev att jag dels fattade koden direkt och dels valde att så gott som aldrig under de kommande 10-15 åren sade att jag gjorde något bra. Jag var rädd att hamna inför Janteskranket igen. Det förnedrande Janteskranket. 

Så i går tittade jag på damen, som vuxit upp i Polen, med den där stränga och skuldbeläggande mamman och sa:

– Det där har jag släppt. Jag spelar bra bridge i dag, det är klart att vi har en del tur också, men att ligga högt handlar inte bara om tur, det handlar om att vi spelar bra också. Jag växte upp i ett Jantesamhälle och vågade tidigare aldrig säga att jag var bra, men det kan jag i dag. 

Och damen tittade på mig, hon såg lite befriad ut. Det var som att det var skönt för henne med en människa som vågar säga: Jag är bra. 

Och jag känner verkligen hur viktigt det är. 

Det handlar inte om ego, i alla fall inte i första hand, det handlar om att våga se, acceptera och gilla sig själv. 

Och faktiskt ibland våga dra det så långt som att säga just… att jag gör något bra eller är bra. 

Hur ofta trotsar du Jante? 

PS: Lite jobbigt var det att skriva det här inlägget. Trots allt. Jante är en seg en.

Lördagsövning: Lyssna på Mooji

 
 
Den här lördagen önskar jag att du lyssnar på Mooji. 
Tar in hans budskap djupt inom dig. 
Det är du värd. 
Tack Poonam för länken <3

Vad regisserar du?

Vem regisserar ditt liv?

Då och då talar jag med min mamma. 

Det brukar bli rätt långa och djupa samtal. 

Och jag känner sådan tacksamhet över att vi skapar dessa möten tillsammans. 

Mamma är en av mina främsta supportrar. På lite avstånd har hon följt min inre resa. Hon har uppmuntrat mig, utan att sätta sig över mig. Samtidigt har hon låtit mig vara. Alltså jag gör min inre resa helt på egna villkor – och ändå känns det skönt att just då och då berätta var i livet jag befinner mig. 

Så i går var det dags igen. Vi pratade väl så där 45 minuter om våra liv och om det gemensamma livet, det större perspektivet. Vi talade om det som är aktuellt just nu och en hel del om hur saker hänger samman i livet. 

Mamma påminde mig om en biografikurs hon gick när hon var i ungefär min ålder. Jag vet inte riktigt vem som organiserade det hela, bara att hon gick flera gånger och att en av beståndsdelarna i de där kurserna var att en person satt på scenen (eller motsvarande) och berättade öppet om någon aspekt av sitt liv. Alltså berättade att avsnitt ur sin personliga biografi. Och det som hände var att många kunde känna igen sig. Det fanns en väldig massa aha hos dem som lyssnade. 

De kanske inte hade varit med om exakt samma sak… men saker som påminde, som hade samma slags energi. Som om det finns vissa saker vi alla behöver gå igenom. Kanske ett slags bevis för att det kollektivt omedvetna verkligen existerar och att det också nästlar sig in i människors personliga liv. 

Och jag inser att jag ofta är med om liknande saker. 

När vi leder grupper eller deltar i olika grupper brukar ”sharing” vara ett viktigt element. Att någon delar något från hjärtat. Och så där brukar det dyka upp en massa samstämmigheter. Talar någon om skam, känner andra sin egen skam, inser att det är fler än de som känner skam och på något sätt gör det skammen lättare att bära… och kanske lättare att göra något åt. 

Same same but different, alltså. 

Och så sa mamma att vi alla regisserar våra liv. Vi skapar händelseförlopp för att vi ska lära oss något. Den där tanken kan vara outhärdlig för somliga (men jag vill inte vara offer, svälta, ha dåligt med pengar, bli våldtagen, jag har verkligen inte valt det eller regisserat det), för somliga kan tanken vara flummig eller bortom (det rationella). 

Men tänk om det är så? Tänk om vi är medskapare i allt det som händer oss? Tänk om det är så att vi i varje situation har chansen att lära oss något nytt? Att vi skapar situationer just för att lära oss olika saker? Att vi upprepar, upprepar, upprepar mönster, tills vi börjar fatta och till slut kan skapa en ny pjäs? 

När jag varit mitt uppe i kaosartade skeden i mitt liv har jag knappast velat säga att jag regisserat det själv. 

Efteråt kan jag se att det ofta finns något slags logik i det. 

Och hur som helst har det blivit allt tydligare för mig att det är svårt att kalla episoder i mitt liv för bra eller dåliga, goda eller onda. De bara är eller har varit. Allt jag har varit med om har fört mig hit… Och det jag har varit med om gör det möjligt för mig att göra nya val, skriva om pjäsen, ta in nya aspekter… 

Det är spännande tankar tycker jag. Vad tycker du?

Om jag ändå kunde klona mig. Inte.

Calle Rehbinder klonar sig på allvar. Och det är nog smart, med tanke på alla järn Calle har i elden, Calle som enkelt uttryckt är livsstilsliberal, kärlekslärare, hängiven make och far, bloggare och konstnär. 

Det händer så mycket och jag skulle vilja vara på flera ställen samtidigt. 

Och jag får inse att jag bara har en kropp. 

Då kom idén – jag kan ju skicka någon annan och sedan ta del av informationen. 

Vilken fiffig lösning! 

Under sommaren har jag lyssnat på många föreläsningar på nätet. De har antingen kommit via The Shift Network eller Kristin och David Morellis Enwaken. Hos the Shift har jag tagit del av människor som lever i medvetna relationer på olika sätt – oerhört intressant och med massor av spännande människor, som Deva Premal och Miten, Kathlyn och Gay Hendricks, Chameli och Arjuna Ardagh, Gary Zukav och Linda Francis.

Och familjen Morelli har lockat in mig att lyssna till (och köpa) Everything is energy world summit. Jag har lyssnat om energi ur alla möjliga infallsvinklar. Jag har testat flera av deras energiverktyg. Jag har känt mig uppfylld och fått massor av idéer – och satt en del av dem i rullning. 

Under en av föreläsningarna från The Shift Network finner jag mig lyssnande på Barbara Marx Hubbard och Stephen Dinan, som talar om Birth 2012. Och det är något som klickar direkt. 

De talar om en slags nystart för mänskligheten, där vi kan nå upp till en ny utvecklingsnivå som bidrar till att vi överlever och får det bättre än tidigare. Där kriserna vi ser runt oss (miljö, ekonomi, krig, befolkning etc) kan ersättas av något annat och där all ny teknik (till exempel nano, quantum och de nya möjligheterna att vara i kontakt ständigt med hela jorden) gör det möjligt att skapa något nytt…

Jag anmälde mig omgående till ACE-träningen och sitter nu varje onsdagsmorgon mellan 02-04 och lyssnar, tittar och samtalar om utveckling ur ett evolutionärt perspektiv med människor från hela världen. Jag är med i en community, jag får en massa att läsa, jag talar med andra som går träningen… en ny spännande värld öppnar sig och jag känner att här vill jag verkligen göra en insats. 

Och samtidigt skulle jag vilja åka till Boulder i Colorado för att vara med om ett Live-event med Kristin och David Morelli. 

Samtidigt som det evenemanget äger rum leder Alexander och jag workshop i Umeå och Sundsvall – så det är fysiskt omöjligt för mig att befinna mig på två kontinenter samtidigt. Fast jag skulle vilja. 

Och jag inser också att det där med att åka till Boulder är något jag inte mäktar med på andra sätt också… 

Den här hösten är mitt extra engagemang ACE-träningen och jag vill genomföra det på ett sätt som är bra för mig. Och då går det liksom inte att splittra mig hur mycket som helst. 

Jag kände viss frustration över det i går. Jag ville verkligen kunna dela mig i åtminstonet tre och höra allt. Det var då jag insåg att jag funnit en lösning. För jag vet ju en kär person som ska åka på det där Live Eventet i Boulder. Nämligen Marie Ek Lipanovska. Och eftersom jag har anmält mig till hennes meditationsgrupp (där vi också kommer att jobba med energi á la Morellis) så kommer jag ju att kunna skörda frukterna av hennes resa. Även om det hade varit så roligt att verkligen vara där med kroppen. 

Den insikten har gett mig ett visst lugn. Jag behöver inte göra allt själv. Vi är många som kan bidra, vi kan dra våra strån till stacken och tillsammans bygger vi något fantastikt. Jag fick ännu en impuls häromdagen. 

Chameli Ardagh bjöd in till ett åtagande om att meditera och bidra med pengar till barnen i Somalia. Jag skulle kunna delta i livesändningar med intressanta och medvetna kvinnor. Också här kände jag längtan att delta och bidra. Och jag hoppas att många väljer det också. 

Alltså, det är tid att välja nu. 

Jag har gjort ett val och behöver vara konsekvent. Det känns bra. Och jag är övertygad om att jag får till mig det jag behöver från andra. 

Och jag är så glad för Maries skull, att hon ska åka till Colorado. Och jag är så glad för min skull… att jag sedan kommer att möta henne, uppfylld av ny energi, med nya insikter. Jag kommer att träffa henne redan nästa vecka – och sedan efter Colorado – vilken version av Marie kommer jag att möta då? 6.5? 

Vilka viktiga val gör du?