Adventsboken 4: Synkroncititet

Vägen till JA, del 4

May the force be with you

Obi-Wan Kenobi, Star Wars Episode IV

Jag är nervös när jag kommer till workshoppen hos Göran Grip. Aldrig tidigare har jag gjort något sånt här. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig. Det har hänt mig underliga saker på vägen hit.

På tåget, för ett par veckor sedan, såg jag plötsligt en bild för mig. Jag var klarvaken, men såg ändå den bilden. Det var natt och jag ser en ung man som står på en bro, han är belyst av en gatlykta. Så ser jag hur han häver sig över räcket och faller handlöst. Han hamnar inte vattnet, han hamnar på marken vid sidan av. Peter, säger en röst inom mig. Detta är Peter. Jag störs av den där klara bilden. Vad är det jag ser? Jag försöker glömma bilden av Peter. Peter som jag vet tog sitt liv för en kort tid sedan.

Nu sitter jag på workshoppen och håller en kvinna i varje hand. Den unga flickan som sitter till vänster om mig börjar prata om Peter och allt som hänt sedan Peter dog. Jag darrar till, tycker det är märkligt. Hur kan det komma sig att jag har hamnat bredvid Peter sista flickvän? Det känns obehagligt. Så börjar den unga flicka gråta högljutt. Hon faller ner på golvet i sin starka känsla och jag drar mig inom mig själv. Måste hon bete sig så?

Det pågår ett samtal mellan flickan och Göran Grip. Han ställer frågor till flickan som svarar och som ganska snart har lugnar ner sig. De pratar länge, länge och jag blir otålig. 
Vad gör jag här? Hur länge ska jag tvingas lyssna på en annan persons livshistoria? Hur länge ska jag behöva lyssna på en ung tjej, vars liv inte har med mitt att göra?

Motvilligt börjar jag lyssna. Vad annars kan jag göra? Jag börjar märka att det finns paralleller mellan våra liv.

Ju fler av workshopdeltagarna som för samtal med Göran Grip, desto tydligare blir det för mig att jag faktiskt kan spegla mig i de andras liv. Att varje ord gör det möjligare för mig att komma närmare mig själv.

Jag vet varför jag är här. Jag är här för att frilägga de spel jag spelar inför mig själv. För att våga se mina egna livslögner. Jag vill komma till djupare insikter om mig själv. Min största fråga just nu är om jag ska stanna i mitt äktenskap eller inte. Det blir kring det mitt samtal med Göran Grip cirklar.

Jag går fram till flickan i en paus och berättar om min ”dröm” om Peter. Hon tittar på mig med sina stora ögon och säger: ”Det var precis så det gick till.” Jag ryser till. Vad är det som pågår? Jag vill inte vara en person som ser saker.

På natten drömmer jag bildrika drömmar.

Jag ser en prinsessa som är instängd i ett torn. Hon står där och tittar ut mot friheten. Hon har ingen nyckel ut. Så får hon en ingivelse och går ner för trapporna. Då upptäcker hon att dörren står på glänt. När prinsessan gått ut genom tornets dörr hör hon ett dån bakom sig. Hon ser hur tornet börjar störta in, hon ökar farten och hela tornet rasar.

I nästa scen befinner jag mig i ett parkeringshus. En av pelarna är borta och min roll är att vara i pelarens ställe. Jag vet att hela bygget rasar om jag flyttar mig. Men så bestämmer jag mig för att gå. Huset står kvar intakt.

Jag känner mig befriad. Jag kan lämna huset, äktenskapet, utan att mitt liv rasar. Det svindlar för mina ögon.

På workshoppens andra dag vill jag tala med Göran Grip om det allra svåraste. De andra i gruppen talar om mindervärdeskänslor, om svårigheter, men jag vill tala om något annat. Jag är ju en rätt bra människa och jag har känslan av att jag har en uppgift i livet. Det har jag inte vågat berätta för någon. Tänk om de skulle tro att jag har hybris?

Jag tar mod till mig och börjar berätta om min uppgift. Göran Grip tittar vänligt på mig. Han börjar ställa frågor. 

– Varför är du rädd att erkänna att du har en uppgift?

– Jag är så rädd att min uppgift är för stor och att jag inte klarar av att uppfylla den.

Jag gråter när jag säger det.

– Vem är jag att tro att jag har en uppgift? Och vilken är min uppgift? Jag försöker komma på det, men det glider mig ur händerna....

– Vem har gett dig uppgiften?

Nu stortjuter jag för nu är vi inne på förbjudet område.

– Ända sedan jag var liten har jag känt att jag har en uppgift. Jag har alltid haft den.

– Vem gav dig den och när fick du den?

– Jag hade med mig den när jag föddes...

– Och?

– Om jag hade trodd på Gud så skulle jag säga att Gud har gett mig uppgiften, viskar jag. Det är nästan outhärdligt att säga. Två förbjudna saker i samma mening. Uppgiften och Gud.

Jag tittar försiktigt runt mig. Alla i gruppen ler bekräftande mot mig. Detta är inte förbjudet område för dem.

Vi ska strax skiljas. Vi står i ring och håller varandras händer. Där finns levande ljus och mjuk musik. Vi mediterar stilla. Jag befinner mig i rymden. Mot mig kommer ett avlångt lysande föremål, det känns som att det är gjort av metall. Jag får associationer till Gud och försöker trolla bort bilden. Jag vill inte konfronteras med Gud en gång till i dag. Det räcker nu. Skenet kommer närmare och närmare, det nästan bländar mig, innan jag lyckas trycka bort bilden från näthinnan. Jag vet inte riktigt vad jag har sett, men jag är skakad och berättar inte om bilden för någon.

Vi åker tunnelbana in till stan och när vi skiljs åt går en av kvinnorna fram till mig och viskar i mitt öra: ”May the force be with you.”

Jag stannar mitt i rörelsen. Jag inser vad jag sett i meditationen, det var en bild av kraften och jag ryser vid tanken på att kvinnan har fångat in just detta.

Jag vandrar genom tunnelbanestationen, jag är förvirrad. Håller jag på att bli galen? Det är för mycket på för kort tid för mig.

Jag glider in på en biograf och ser en komedi och lyckas koppla bort workshoppen ett tag.

Det regnar när jag kommer ut. Jag tänker på kraften, på bilderna av Peter och jag gråter igen.

Så sätter jag mig på tåget hem.

Nästa avsnitt: Första mötet med Gud.

Adventsboken:3. Och vem sjutton är det?

Vägen till JA, del 3

Whatever you fight, you strengthen, and what you resist, persists.

Eckhart Tolle

Jag är i Stockholm för att intervjua Ola Feurst om vad den god talare ska tänka på. Han ska vara med i boken jag skriver. ”Börja tala”.

Han tar emot mig på sitt tjänsterum på Frescati, där han jobbar på företagsekonomiska institutionen.

– Hej, jag heter Ola, säger han leende.

Samtalet mellan oss flödar. Tiden försvinner och han tittar inte på klockan en enda gång. Jag är helt uppslukad av nuet på ett sätt som nästan aldrig händer. Det är som att vi simmar i ljummet vatten tillsammans. Jag är lycklig. Jag är tacksam över att Ola ser mig. För det är vad som händer. Jag inser att Ola faktiskt ser mig.

Kanske är det så att andra också har sett mig och jag inte har förstått det. Det är inte så viktigt nu. Det viktiga är att jag tittar på Ola, att han möter min blick och känna att han ser mig. 

När vi pratar om livet, om att tala inför grupp, så känner jag Ola faktiskt ser mig som en människa. Det är något viktigt som händer. Det här mötet är viktigt. Det här mötet kommer att betyda något. Men vad? 

Jag frågar Ola vilka goda råd han vill ge till människor som ska tala inför grupp. Han svarar:

– Det finns egentligen bara ett råd jag vill ge: Var dig själv.

Jag sitter på pendeltåget och känner mig nästan förälskad. Vilken man! Jag går igenom mötet igen och igen och så hör jag orden: Var dig själv, Charlotte. Jag hör dem om och om igen.

Plötsligt är jag inte längre på pendeltåget. Jag har ramlat ner i en djup brunn. För vem är jag egentligen? Vem är jag? Vem är jag om jag tar av mig mina masker?

Jag ruskar på mig. Jag inser att det som har hänt är att Ola har väckt mig ur min djupa sömn. Han har sett mig, han har respekterat mig och han har sagt: Var dig själv.

Vem är jag? Vem är jag? Hur ska jag ta mig ur brunnen? Det är så mörkt här nere? 

Jag tittar upp mot himlen som jag anar långt där borta. Jag anar en strimma ljus. Ola har lett mig till ljuset. Det måste alltså finnas mer än mörker, mer än ett monster, mer än hemskheter i mig.

Men vad?

Nästa avsnitt: Kunde hon läsa mina tankar?

Adventsboken: 2. Du måste börja känna

Vägen till Ja, del 2

I just wanna feel real love feel the home that I live in

Robbie Williams

När jag ser mig runt om ligger det en sordin runt mitt liv. Det är som att allting är dämpat. Objektivt sett är det ju bra och min omgivning bekräftar hela tiden hur bra det är. Hur lyckad jag är, hur fantastiska vi är tillsammans. 

Men jag hör rösten mer och mer. Den där rösten som ifrågasätter mig. Och tillvaron blir bara gråare och gråare.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag är väldigt medveten om att något är fel,  men jag förmår inte göra något åt det. Jag vet inte hur jag ska göra.

Jag behöver hjälp.

En av mina grannar, Helena, kan kinesisk medicin och kan kalla sig för healer. Hon är en person som inte skrämmer mig, trots att hon håller på med andliga saker. Jag har till och med vågat mig på att gå på meditation hos henne. Och det skrämde inte ihjäl mig.

Nu frågar jag henne om jag kan få healing, utan att egentligen veta vad det är. Jag är beredd att pröva nästan vad som helst för att komma ur den här gråa känslan. Det är som att hela jag är ett novemberregn.

Jag ligger på en massagebänk och hon ger mig något slags akupressurbehandling där värme ingår. Hon moxar mig. Det är rätt skönt. Förmodligen slappnar jag inte av något särskilt, mest för att jag inte vet vad det är att slappna av. Min kropp är alltid på sin vakt, alltid beredd på katastrofen.

Hon tittar forskande på mig och säger att min livsgnista nästan är slut. Att jag har gett bort den till andra. Att jag inte kan fortsätta att ge bort, utan jag måste börja fylla på, för annars kommer jag att dö.

Jag förstår inte. Vad pratar hon om? Samtidigt förstår jag så väl. Jag känner ju det där, att jag börjar likna en zombie. Hon säger: ”Charlotte, du måste börja känna”.

Jag drar en suck av lättnad. Äntligen säger någon något som jag förstår. 

Det känns som att hon gett mig ett halmstrå. Något som jag kan försöka hålla mig fast vid för att inte dras ner i mörkret.

Med fasa inser jag att jag sällan känner. Att jag stängt av nästan hela mitt känslosystem. Att jag sällan eller aldrig visar andra hur jag känner. Att det var länge sedan jag var riktigt glad, riktigt arg eller riktigt ledsen. Det är som att min kropp har levt en valiumtillvaro. Som att jag guppat runt där i gråheten och bara överlevt.

När jag ser på mina barn så känner jag värmen i mitt hjärta. Hjärtat kan fortfarande reagera och jag undrar vad det är som gör att jag är så... deprimerad, kanske är rätta ordet?

Jag ligger ensam i sängen och grubblar: Varför är jag inte nöjd med det jag har? Varför vill jag något annat? Vad är det där andra jag vill ha? Vad är det för förändring som mitt inre kräver av mig?

Men jag har inga svar.

Jag är ensam med mina grubblerier.
Året är 1998.

Nästa avsnitt: Var dig själv.

Adventsboken: 1. Gråskala

Vägen till JA, del 1

Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner

Jag traskar runt i resterna utav vårt liv

Olle Adolphson Trubbel 

På ytan är allt precis som det ska vara, eller möjligen ännu bättre. Alla barnen mår bra, jag får in mer jobb än någonsin tidigare, det går bra för barnen i skolan, vi bor i ett stort hus, vi är en lyckad familj. Vi har hållit ihop i mer än femton år och av omgivningen betraktas vi som en mönsterfamilj.

Men jag är död på insidan.

När jag går ut i den fantastiska trädgården, som jag återskapat från totalt förfall, som jag verkligen pysslat om, inser jag att färgerna har försvunnit. Jag ser den i svart-vitt. Det är svårt att se det brandgula i dagliljorna eller det röda i rosorna. Jag ser stockrosorna, jag ser humlorna som surrar ut och in ur dess många blommor. Jag noterar att livet pågår runt mig. Men inne i mig är det en slags kyla. Det är som att mitt hjärta har kallnat och att det nästan bara börjar slå när jag har barnen i närheten. 

Andra ser det nog inte så tydligt, men det är som att mina rörelser är rätt mekaniska. Jag tar fram sekatören och börjar fixa i rosenrabatten. Då hör jag, kanske för första gången, en röst som säger: ”Vad du är dum, vad du är korkad, vad du är knäpp. Idiot. Idiot. Idiot”.

Jag inser att den där rösten har funnits där i hela mitt livet, men att jag aldrig tidigare särskilt den från mig själv. Jag stannar upp mitt i rörelsen och säger: ”Var tyst, jag tänker inte lyssna på dig.”

Jag står som förlamad med sekatören i handen. Kanske faller det en tår, men troligen inte. Jag ser nog mer ut som en stenstod. Insikten går in i mig. Jag har tillåtit den där rösten att trycka ner mig i åratal. Jag har tillåtit att den har kallat mig för idiot hur länge som helst. Jag har trott att den har sagt sanningen. Det är på en och samma gång ångestladdat och befriande. Jag inser att jag nu har en möjlighet att själv välja. Att ta ställning till vad rösten vill att jag ska göra.

Men vad ska jag göra, annat än att be rösten att vara tyst?

Nästa avsnitt: Om du ska överleva måste du börja känna.


PS: Om du vill se en film om färger som återvänder, se Välkommen till Pleasantville

Adventsboken: Vägen till JA!

Jag för drygt tio år sedan.

Actually, being what you are is the simplest.

What is difficult is to stop being what you are not.

Because we wish to keep hold of our attachments.

Freedom is to be free of attachments

and the main attachment is to the ‘I’-self.

Mooji

Jag står vid ett vägskäl, även om jag inte är riktigt medveten om det.

Just i detta ögonblick kan jag välja om jag ska säga ja till mig själv, eller om jag ska fortsätta att förneka den jag är.

Och av något märkligt skäl är det just nu som jag säger JA.

Jag gör det inte med glädje.

Jag gör det inte med hopp.

Jag gör det i ett slags förtvivlan.

Det som händer är att det slår ner som en blixt rätt in i mig att jag levt i mitt nej i närmare trettio år.

Det är som att ett sår öppnas.

Det är som att jag står naken.

Det är som att allt det jag förnekat så länge kommer upp till ytan.

Jag ser mig omkring, förvirrad. Jag önskar tillbaka insikten.

Jag vill inte göra den här resan. Jag vill inte undersöka vem jag egentligen är. Jag vill inte hitta mitt ja.

Eller.

Egentligen är det precis tvärtom. Jag är fantastiskt glad. Äntligen har täckelsen fallit. Äntligen ser jag det som varit dolt för mig så länge. Äntligen förstår jag varför jag känt mig så tom så länge. Äntligen förstår jag vad som ekat där inne i mig. Äntligen hör jag den lilla lilla rösten djupt där inne som säger: ”Du har rätt att vara du.”

Det är snart femton år sedan den där dagen.

Fram till dess hade jag intalat mig själv att jag inte levt i en livslögn. Nu visste jag att jag hade gjort det. Nu skulle jag börja gå den mödosamma vägen till ja.

I dag är jag mer autentisk än någonsin. Fortfarande kämpar jag med mitt ja till mig själv. Fortfarande känns det sårbart. Men i dag känner jag en djup kärlek till mig själv - och därmed också till min omvärld. I dag lever jag mitt liv. Jag överlever inte bara.

I den här texten kommer jag att berätta om vägen till ja.

Och jag hoppas kunna inspirera dig till att våga ta din egen väg.

Kanske går det lätt, kanske blir det tidvis mödosamt, kanske kommer du att ibland känna glädjen spritta i ditt bröst. Hur din resa än blir, så önskar jag dig lycka till. 

Välkommen in bland de verkligt levande, bland de vakna, bland dem som lever från sitt hjärta. Världen behöver många, många, med öppna hjärtan.

Kärlek och ljus

Charlotte

Det finns kopplingar mellan det som händer inne i mig (och i dig) och det som händer i världen.

Nästa avsnitt: Livet går i grått.

Nakenhet väcker proteststorm i Egypten.

Medan demonstrationer pågår på Befrielsetorget (Tahrirtorget) i Kairo pågår en storm på twitter, på bloggar, i medievärlden och runt om i Egypten.

Den som blåste igång stormen var 20-åriga Aliaa Magda el-Mahdy och hon gjorde det genom att visa sig själv naken i några blogginlägg.

Så gör man bara inte i Egypten. Aliaa har blivit angripen från alla möjliga håll och detta är verkligen ett exempel på att vi lever i en märklig värld - där människor kan meja ner varandra utan att någon reagerar, medan en naken kropp kan leda till fördömanden.

Vad jag kan utläsa är Aliaa själv lugnet i stormens öga. Hon valde att publicera bilderna på sig själv under sin egen identitet och menar att hon som konstnär måste få ha den konstnärliga friheten.

Det är flera tusen som följer denna hashtag på twitter #NudePhotoRevolutionary - kolla gärna själv om du är nyfiken. Det finns twitterinlägg på flera språk, bland  dem engelska.

Det är häftigt med en kvinna som Aliaa. Hon har vågat göra det få revolutionärer har gjort: Hon har agerat på ett revolutionärt sätt. Kvinnlig nakenhet är inte okej i Egypten.

Och i många konservativas ögon är kvinnor objekt som kan ägas och användas av en man när han önskar och vill. Det är därför det är allt vanligare med polygami i Egypten, menar en tidning (och då handlar det om en man som har flera kvinnor, inget annat) och det är därför en kvinna har så svårt att välja sina livsmål, det är också därför så många egyptiska kvinnor blir utsatta för sexuella övergrepp.

Samtidigt säger liberaler att hon har förstört sitt liv. ”Hon är ung och vet inte vad hon har gjort”. 

Bilden av hennes nakna kropp har hunnit ses av miljoner vid det här laget. Och det hon faktiskt visar är den dubbelmoral även liberalerna har.

Egypten är ett väldigt mansdominerat samhälle. 90 procent av kvinnorna bär sjal och har förhållningsorder om hur de ska klä sig. Det Aliaa el-Mahdy visar är att ingen har rätt att kräva av henne, eller någon annan kvinna, vad som är lämpligt för en kvinna. Hennes kropp är hennes egen och hon kan göra vad hon vill med den - och det innefattar att publicera nakenbilder på sig själv, hon hon själv vill.

Ingen ska behöva följa kvävande kulturella normer. 

Det är bara du själv som bestämmer över din kropp och dina handlingar. 

Det är tid för alla kvinnor att äga sina kroppar, verkligen.

Vår nya hemsida! Vinn en bok!

Äntligen har vi en ny och funktionell hemsida.

Den berättar vad vi står för och vad vi kan erbjuda.

Vår invitation till dig är att välja JA till dej själv - och därmed till livet... och till att möta andra i kärlek.

Det började med att vår andra hemsida, Encourager, behövde göras om. Eller snarare att webbhotellet tog en väldig massa betalt för att upprätthålla en hemsida med rätt kassa möjligheter och som dessutom gav dålig utdelning i sökmotorerna.

Albert tyckte vi skulle göra om den i Wordpress. Så han gjorde en fin hemsida åt oss. Jag såg hur relativt enkelt det var att skriva in ny text via det verktyget.

Men vi behövde ta det ett steg vidare.

Både Alexander och jag kommer inom en ganska snar framtid att lansera egna hemsidor, under våra namn, där vi mer fokuserar våra egna saker än det gemensamma. 

Och när jag började fundera på det, så ville jag hitta ett verktyg att göra det med. Albert tyckte så klart att jag skulle använda WP, men det visade sig att vårt webbhotell var rätt motsträvigt.

Då fann jag det Mac-optimerade verktyget Rapid Weaver och började söka teman.

När jag börjat fixa lite med utkastet till min hemsida, insåg jag att detta ju gick att använda också för Lust och liv.

Så vi köpte ett tema och jag gjorde grovjobbet med hemsidan. Sedan fortsatte min käre make, konstnär (och i vissa avseenden) perfektionist Alexander att göra finliret.

Och nu är vi riktigt nöjda! Se efter själva!

Och för att motivera dig till att gå in på vår hemsida så utlovar jag en liten utlottning. Du har chansen att vinna en av våra böcker, som en tidig julgåva, om du kommenterar här på bloggen och motiverar varför du ska ha boken. Det krävs att det är några som kommenterar för att lotteriet ska rulla igång.

Så ta dig en titt och kom med feedback.

Välkommen in i en av våra världar.

Och ta dig tid för en workshop nu i adventstider.

Göteborg nu på lördag

Stockholm 3 december

Malmö 10 december

Om tårar vore guld.

Om tårar vore guld skulle jag inte vara särskilt rik.

Tårar har aldrig varit stora på min repertoar.

Och ibland längtar jag så efter dem.

Att bara släppa taget och låta dem flöda.

Hur ofta gråter du?

Inte ens som barn var jag särskilt gråtig. I allafall inte som jag minns det. Och när det pratas om mig så var jag nog antingen ett solsken, arg eller kallades för gnällig. Men lipsill. Icke.

Jag har inte sett särskilt mycket gråt runt mig heller. Kanske var det så att tårar inte var särskilt tillåtna i min uppväxtmiljö? Jag har lite svårt att avgöra det, eftersom det i så fall var något ganska outsagt. Kanske att någon någon gång har sagt: ”En stor flicka gråter inte.”

Det är så att jag minns situationer när jag faktiskt grät. En gång som tonåring, när jag hade feber och hade målat mig med massor av lager mascara, satt jag och såg snyftaren ”Dimmornas bro” på teven och tårarna skvalade. Jag såg nog ut som en tvättbjörn efteråt. Och jag minns det som att jag både skämdes lite över mina tårar (”Jag har ju feber”) och samtidigt kände en slags fascination över dem.

När min mormor dog i cancer, bara 71 år gammal, satt jag på begravningen och kämpade för att gråta. Jag lyckades inte klämma fram en enda tår, fast jag verkligen ville och trots att jag verkligen sörjde henne. Då skämdes jag för min brist på tårar...

Som vuxen har jag vid några få tillfällen hört män säga: ”Kvinnor som gråter gör det bara i manipulativt syfte”. Och det gjorde naturligtvis att man krav vreds åt hårdare. Jag avskyr verkligen att bli misstänkt av fel anledning. 

Jag har också varit med om, vid ett tillfälle, att jag i förtvivlan började gråta på en tågluff, vilket ledde till att vi fick en fantastisk hytt på en färja mellan Irland och Frankrike. Jag var verkligen förtvivlad och grät min förtvivlan... men sett utifrån skulle det förstås kunna ses som en manipulation. Och efteråt har jag talat om det där med viss stolthet... att mina tårar kunde ge ett så positivt resultat. Men när jag stod där på resebyrån i Dublin var det inte så muntert. Och min dåvarande pojkvän tyckte nog att det var väldigt pinsamt. Jag klev ur rollen som ung, klok och resonabel kvinna. Jag blev nog i hans ögon rätt hysterisk.

Det blir allt lättare för mig att gråta, men fortfarande känner jag att det är den känsla i mig som flödar med störst motstånd. Det är som att det finns en spärr mot att gråta, en spärr som väldigt sällan släpper. Lite vått blir det då och då i ögonvrån, javisst. Men sällan kommer vattenfallet, floden.

Jag går med en känsla av att det väntar ett vattenfall. Att jag har en oförlöst sorg som skulle kunna förlösas med hjälp av en massa tårar. Det känns som att jag skulle behöva tömma ut dem. Men jag vet faktiskt inte vad sorgen handlar om... det är bara en känsla. Senaste tiden har jag ofta känt som en vibration, en darrning som finns i kroppen, jag har känt tårar som nästan nått ögonen, som att de står lite på vänt och så kanske det droppar över lite grand... 

Kanske väntar tårarna för att jag är rädd för dem, för att jag har hört att de är manipulativa, för att det är lättare att vara arg än att vara ledsen. Kanske väntar tårarna för att jag har lärt mig att kombinationen kvinna och tårar innebär svaghet och att vara svag är det mest förbjudna i mitt liv.

En gång har jag varit med om en ordentlig tårflod. Jag hade gjort den fantastiska resan som kallas  ”Who is in”, en fem dagars process där man förenklat sagt får möta sin inre röst i massor av meditationer. När processen var slut grät jag i flera timmar. Jag vet fortfarande inte varför jag grät, bara att hela jag kändes lättare.

Så gråt när du behöver, släpp fram guldet... (och det där sa jag nog mer till mig själv än till dig).

Så jag kunde aldrig sjunga med i den här:

Vem hör dej?

Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av Caroline Myss.
Hon talade bland annat om vikten av att be – men att inte be om det omöjliga. 
Det där väckte något i mig. 
Jag har levt ett liv utan särskilt mycket böner. 
Men nu kommer de till mig… impulserna att be. 


 Caroline Myss, det är hon som bland annat har skrivit Andens anatomi – och du kan läsa ett par inlägg om henne här på bloggen. Hon menar till exempel att vi behöver ta ansvar. Nu. Och med vi menar hon mänskligheten. Och ansvaret handlar om oss och Moder Jord och våra gemensamma resurser. 
Men hon menar också, om jag tolkar henne rätt, att det finns något mer, eller kanske snarare att vi är något mer. Om man ser det som att allt hör ihop, då blir den naturliga bilden för mig att vi också är gud, gudinnan, existensen, varandet, universum, eller vad vi nu väljer att kalla det. 
Alltså, vi är mycket större än vi tror. Mycket större. Och samtidigt vet jag knappast någon (kanske typ Dalai Lama och en del människor av hans kaliber) som har tillgång till hela sig. Till alltet. 
Och därför kan vi behöva be också. Vi kan be och vi kan kalla det för att be till gud eller vi kan kalla att be till det högre jaget… eller till valfri bild. 
Att be om något (och jag tycker att det svenska ordet känns så platt: Bön känns mindre än prayer, på något sätt) kan vara ett sätt att säga: Jag klarar det inte själv, jag ber om hjälp. Det blir som ett sätt att på en och samma gång se sin litenhet och sin storhet. För ber man om något så säger man ju samtidigt att man på något sätt har rätt att få något. Eller att ens bön har betydelse. Att den sänder ut en vibration. 
Det som fastnade hos mej av Caroline Myss föreläsning var att hon verkligen uppmanar oss att be – men att inte be om det omöjliga. Vissa saker går inte att ändra och att be om att de ska ändras… tja, det är rätt korkat. Och använder man bönen för att försöka ändra något som inte går att ändra och säger: ”Om Gud finns, så kommer han/hon att höra min bön”, tja, då är det ju hur enkelt som helst att bevisa att gud/gudinnan etcetera inte finns. 

Men vad är att be om det omöjliga? Caroline Myss tar ett superkonkret exempel. En kvinna som blivit gravid är gravid. Det går inte att ändra på att hon har blivit befruktad. Under en kort tid har hon ett val: Ska hon behålla barnet eller ska hon göra abort. Väljer hon att behålla barnet är det också ett oåterkalleligt beslut. Att göra abort är lika oåterkalleligt. Så att be till gud om att vrida tiden tillbaka och inte ha oskyddat sex med den där killen… tja… det är att göra både sig själv och det man tror på en otjänst. 
Men annat går det alltså att be om eller be för. 
Jag är ju ingen religiös person. Så för mig har bönen ingen koppling till religion. Det handlar om något annat. Om att våga vara ödmjuk, att släppa taget, visa sin sårbarhet och be om något – för sig själv eller för andra. Än så länge är jag en novis på bönens område, så jag trevar mig fram. Jag har varit med om att be för Japan, för Moder Jord… och jag har också bett för att få vägledning eller få tecken… något som går att tolka. Och då gäller det att lyssna. 
I morse bad jag om hjälp med att sprida kunskap om det vi sysslar med… för jag är övertygad om att människor behöver ha tillgång till mer av sig själva… och inte skämmas för en himla massa saker. När jag kom ur meditationen kom Alexander emot mig. Han visade ett mejl han fått från en kvinna som gått in på vår hemsida och tycker att vi gör bra saker. Hon skrev: Jag sprider gärna info om ert arbete. Fler behöver veta. 
Så det verkar som att någon hör mej. 
Wow, liksom.

Vill du känna dig mer fri?

Det är så många tillfällen i livet där vi stoppar och begränsar oss själva. 
Där vi tänker: ”Nej, men så kan man väl inte göra.” 
Och så skäms vi. 
Men tänk om det är så här: Du kan visst göra så! 


När jag börjar prata om skam är det många som utan att reflektera svarar: Men, jag skäms inte. Och då brukar jag fråga: Är du verkligen säker på det?  


Jag står i kön till en Facebook-lunch i Malmö. Restaurangen är öppen för allmänheten. En kvinna som står före mig i kön vänder sig om och frågar vad jag jobbar med. Jag tar ett andetag innan jag svarar (för jag vet inte vilket av alla möjliga svar jag ska välja) och när jag inte svarar direkt tittar hon på mig med stel blick och säger: Å, förlåt, du kanske inte ska på Facebooklunchen. 


Det där är en ögonblicksbild av skam. Tänk om hon hade tilltalat fel person? Men, så kan man väl inte göra? 
Och på det här viset håller vi på. I det stora och i det lilla och vi kanske inte ens märker hur vi begränsar oss. 
Jag har valt att gå i närkamp med skammen. Jag har skrivit en bok om skam – och om att befria mig från skam. Jag pratar om det och leder tillsammans med min käre man Alexander workshoppar om skam. För jag vill, vi vill, bidra till att människor tar för sig av livet och inte oreflekterat krymper sig själva. 
För att ställa det på sin spets kallar vi vår workshop ”Ingen skam i kroppen” – för skam kommer verkligen in på alla livets områden och ett av de områden det finns väldigt mycket skam kring är sexualiteten. 
Du kan ju bara stanna till och blunda ett ögonblick och känna efter vad som händer i dig när jag nämner kopplingen mellan skam och sexualitet. Börjar du känna: ”Men sånt ska man inte tala om…” tja, då har förmodligen skammen visat sitt lite försåtliga ansikte. 
När skämdes du senast? 
När lade du märke till att skammens rodnad kom på dina kinder? 
Kanske var det länge sedan, kanske var det för en minut sedan? 
Det jag och Alexander jobbar med är att medvetandegöra skammen. För det man känner till kan man göra något åt. Och ju mindre skam man känner – över vad det vara månde – desto friare liv kan man leva. 
Jag har själv känt mycket skam i mitt liv, över alla möjliga saker. 
Jag vet hur skammen har begränsat mig. 
Jag har insett att skammen delvis har fängslat mig, eller åtminstone satt en fotboja på mig. 
Jag har varit så rätt för att vara fel och att göra något som bevisar att jag är fel. 
Jag har varit så rädd för att bli skrattad åt, misstänkliggjord eller för att någon ska säga nej till mej. 
Och det är klart att den här rädslan har påverkat mitt liv. 
 Skam handlar om känslan av att vara fel. Och när jag skäms kan det kännas som att det är omöjligt att göra något åt. ”Du är dum. Du är klumpig. Du är långsam. Du är otacksam. Du är egoistisk. Du är… Du är…” 
 När någon säger något sådant till mig innebär det att de, nästan alltid utan att tänka på det, skambelägger mig. Alltså att de ställer en slags negativ diagnos på mig. Och den som hört tillräckligt många gånger att: ”Du är självisk” börjar till slut tro på det. 
 Det är en väldig skillnad att säga: ”Du beter dig själviskt nu.” För när jag gör något fel, så kan jag be om ursäkt eller försöka bete mig på ett nytt sätt nästa gång. 
Det är vad skuld handlar om. 
Skulder kan betalas tillbaka – men så är det inte med skam. 
Så vi vill verkligen vara med och bidra till ett liv i mer frihet att vara oss själva. Det behöver inte vara särskilt farligt att titta närmare på skammen, var den än sitter. Ju mer du vet om dej själv, desto lättare har du att göra medvetna val. 
Och vem vill egentligen leva ett begränsat liv? 
Jag vill det inte. 
Jag vill inte gå direkt i fängelse utan att passera gå. 
Jag vill gå vidare till gå – och jag inbjuder dej att gå med på samma promenad. 
 Kommande workshoppar: 
Göteborg 26 november heldag 
Stockholm 3 december heldag 
Malmö 10 december heldag
Dessutom har vi en kvällsworkshop i Stockholm den 2 december.


 Varmt välkommen 

En älskad man.

Jag var på fest i lördags kväll. 
En hyllning till en älskad man. 
Det var så härligt att befinna sig i ett varmt stort rum fyllt av kärlek. 
 ”Ditt hjärta är större än din kropp” var en av de hyllningar 75-åringen fick. 


Den här helgen har inte varit rolig. Jag har legat sjuk större delen av tiden. 
Jag vilade för att kunna vara med när Thomas fyllde 75 år. 
Jag ville verkligen vara med. 
Så jag körde till festen, jag proppade i mig ibumetin, 
jag drack ginger ale och vatten och verkligen sög in atmosfären. 
Den älskade mannen jag talar om är en av mina farbröder. 
Han är en sådan där man som har vänner överallt. 
Som gör vänner överallt. 
Som blir känd överallt. 
Väldigt mycket på grund av sin generositet och för att han bjuder på sig själv och för att han genom livet bjudit på massor av galna upptåg. 
Han har nog ett svårslaget rekord på att få in fem golfbollar i munnen, till exempel. 
Generös, lojal mot sin familj, sin släkt och sina vänner. Har lätt till skratt och kan samtidigt bli fly förbannad. Jag har ett honom ryta. Jag har sett rynkan i pannan. Fast det var länge sedan jag såg den. 


Golfklubben, hans första hem, var fyllt till brädden av personer, som liksom jag, ville hylla honom. Talen avlöste varandra i rask takt. Många var underfundiga, roliga, kärleksfulla… och de som faktiskt berörde mig mest var tonårstjejerna, hans barnbarn, som grät av rörelse när de talade om hur mycket de älskade sin farfar. 
Och när hans vän sedan ett halvsekel konstaterade att hans hjärta är större än kroppen, så slog han liksom huvudet på spiken. Kan det sägas bättre?
 Även om jag satt där lätt febrig, så njöt jag av den där kärleksfulla atmosfären. Och jag njöt av att hyllningarna kändes så äkta. Det fanns ingen som ställde sig upp och sa något av plikt eller för att imponera. Så kändes det för mig. 
Och jag tänker på vad vänskap är viktig. Att vi människor känner att vi är till för varandra. Att vi visar att vi bryr oss om varandra – oavsett under vilka omständigheter vi lever. 
Lördagskvällen gav mig ett sådant påtagligt bevis på hur viktigt det är. Omtanken om varandra. Omtanken som växer till kärlek. Men också att den som både visar omtanke, som är generös och som bjuder på sig själv – i med och i motgång – blir belönad genom att få minst lika mycket tillbaka. 
Hur visar jag omtanke till andra? Hur visar jag mig generös? Det är värt en rad meditationer. 


 PS: Jag mår fortfarande så där. Jag försöker verkligen lyssna på kroppen och förstå vad den säger till mig. Men det är inte alltid så lätt.

När är du 100%?

Jag kämpar på med att vara 100%. 
Ibland går det bra. Ibland känns motstånd jobbigt och jag krymper lite. Vilka motstånd får dej att krympa?

Gå i kloster, Ofelia!

Är klostret verkligen bättre för Ofelia?

Jag läser i Washington Post om unga kvinnor som inte har lust att fylleknulla på helgerna. 
Och som väljer att gå på college som har en sträng syn på både fylla och sex. 
Det intressanta är att dessa college börjar fyllas av katolska och muslimska unga kvinnor. 




 Kanske är det så att många kvinnor någon gång har tänk på Hamlets fras 
”Gå i kloster, Ofelia” 
(och då är frågan om de skulle göra det för att de känner lusten och vill hindra den, 
eller om de helt enkelt inte har någon lust…) 
Alltså, jag tror att det är ganska vanligt att någon gång tänka eller känna: 
Nej, jag pallar inte det här. 
Jag pallar inte att supa mig full på lördagskvällen 
och vakna upp på söndagsmorgonen bredvid någon 
jag knappt känner och med den obehagliga känslan 
av att inte riktigt veta vad som hände. 
Hade vi sex? 
Ville jag i så fall ha sex? 
Vilkens slags sex hade vi? 
Somnade vi bara? 
För med fylla så ökar så klart risken för, 
hur ska jag säga, spontant sex. 
Men de allra flesta skakar säkert av sig den där känslan och tänker: 
Nästa gång ska jag inte dricka så mycket, 
nästa gång ska jag veta vad jag gör, 
nästa gång så kan jag stå för mitt ja eller för mitt nej. 


 I USA finns ju fler högljudda puritaner än här. 
Det finns skolor som till och med har kyss-förbud. 
Det är skolor som förespråkar ett kyskt leverne 
och att sex hör äktenskapet till. 
 Nu läser jag i Washington Post om hur kvinnor 
som inte vill utsätta sig för söndagsnöjet 
att undra vem de haft sex med väljer skolor där de kan slippa det. 
Och där det som många skulle kalla för motsatser möts. 
Alltså till exempel katolska skolor dit också många muslimska tjejer söker sig. 
Båda grupperna för att de vill samma sak. 
De här unga kvinnorna känner att trots sina religiösa olikheter 
så är det mycket som förenar dem, som tankar om kyskhet och värdighet. 
(Och nu vet ju inte jag om det är tjejerna själva som verkligen väljer skola, 
eller om det är deras föräldrar som gör det… 
som så att säga vill hjäpa kyskheten på traven.) 
I Georgetown finns ett ställe som heter MILC, 
Muslim Interest Living Community som skapades för muslimer 
och ickemuslimer som vill kunna be och som vill slippa alkohol 
och att raggas upp. 
Under senare år har hälften av dem som bott där varit ickemuslimer. 
– Vi erbjuder ett alternativt sätt att tillbringa fredags och lördagskvällar 
som inte handlar om festande eller klubbliv, säger Noreen Shaikh,
 ordförande för MILC till Washington post. 
Och det blir allt fler muslimska kvinnor som söker sig till katolska universitet. 
På Catholic university har man just återinfört enkönade sovsalar 
och där ledningen talar högt mot fylleri och sex före äktenskapet
 har antalet muslimska studenter fördubblats på fyra år. 
 Och den här trenden finns på fler håll. 
”Vi har samma värderingar”, säger en student. 
Statistik visar att fyra av fem tjejer hade fyllesex under tiden de gick på college, 
att 14 procent hoppades att en kompis skulle kunna berätta för dem vad som hände 
och där hälften aldrig såg sin partner igen 
och där 16 procent kände sig tvungna att ha sex. 
Undrar hur det är för killarna? Det förmäler inte just den här historien. 
 Men jag tycker det är ett intressant fenomen. 
För tänk om unga människor kunde få börja med sjysta sexuella upplevelser. 
Om fler vågar mötas utan att vara dyngraka. 
Om man kommer ihåg den första gången klart. 
Om sexet är ett lustfyllt möte. 
Så är det något jag skulle vilja ändra på är det just det… 
att skapa ett samhälle där sex är naturligt 
och där vi inte behöver gömma det bakom en massa drinkar. 
Det är lite för fint för det.