Gott nytt år

Nu är det bara timmar kvar av 2011.

Var för du med dig till 2012?

Och vad är du beredd att släppa?

Förra nyår samlades vi ett hyfsat stort gäng hemma hos oss på REginavägen på nyårsafton. Vi hade en härlig medelhavsbuffé och vi fick pröva en rad spännande rätter, med tonvikt på det vegetariska.

Och så framåt midnatt fick alla börja fundera över något att släppa inför det nya året och något att ta med sig in i det nya.

Det ord jag valde för detta år var: Tacksamhet!

Och när jag nu tänker efter och det är dags att börja summera... så vad kan jag känna annat än tacksamhet och en väldig massa kärlek?

Ibland är det lätt att tappa bort det fantastiska som faktiskt händer och mest lägga märke till de hinder man är tvungen att kliva över.

I alla fall är det så för mig.

Detta år har varit förenat med så mycket spännande saker, så många insikter, så många varma möten, sådan intimitet, sådant djup, så många skratt, så många oväntade saker, så mycket gemenskap, så många gudinnor... 

Jag hade faktiskt aldrig kunnat förutse hur mycket jag har att känna tacksamhet över. Och det kanske är tur. Just nu när jag sitter och tänker bakåt känner jag mig som en jättekastrull med popcorn där majskornen fortsätter att poppa och rinner över kanten... Jag menar, hur mycket kan det bli?

I min värld - och i många andras - är 2012 ett magiskt år, ett år omgärdat av mycket... Det är då något stort kan hända. Och just därför eller kanske trots det, kanske det kan vara värt att lägga lite extra möda på att göra en nyttårsceremoni där du slänger något du inte längre behöver... och väljer att ta till dig mer av något som du vill ska symbolisera det här året som kommer.

Jag har så mycket att vara tacksam för... och skulle jag börja rabbla upp allt... tja... då skulle listan bli lång. Men du får en hint om du bläddrar bakåt i mina blogginlägg.

Så jag väljer det naturligaste: Tack Alexander, tack alla barn, tack mamma och pappa, tack övrig släkt och vänner, tack kolleger, tack gudinnor och tack Moder Jord för allt stöd du gett mig under 2011.

Och är du gudinna är du välkommen på gudinnecirkel 11 och 25 januari i Malmö.

Är du gud eller gudinna är du välkommen på våra arrangemang den 4 och 5 februari i Stockholm - det vi kallar vägen till ja.

För ja är definitivt ett ord jag kommer att använda många gånger under 2012.

Vi ses då!

Joyeuse nouvelle année tout le monde

Jag minns mitt 1970-tal

Jag får en liten usb-sticka i julklapp av min far...

en fin present... 

som är delar av mitt 1970-tal.

Bilderna fladdrar förbi på skärmen och jag minns... jag minns mitt 1970-tal. Jag minns situationer, jag minns ibland precis hur det kändes när en bild togs, jag minns vänner, jag minns släktingar som sedan länge är någon annanstans.

Jag minns atmosfären, jag minns också en hel del av det som var mellan bilderna, det som inte fångades in i pappas diabilder.

Det är så wow, liksom.

Det är som att hamna i en tidsmaskin.

Förmodligen blir det här mycket starkt av några skäl. Jag har inte sett bilderna på närmare 40 år och jag har, fram till nu, bara haft ett tiotal bilder av mig som barn i min dator. 

Titta på den här bilden.

Du ser mig som 11-åring. Jag tittar medvetet mot kameran. Jag visar mina tänder (vilket är ganska ovanligt), men jag skrattar inte (för då hade mitt överbett blivit så uppenbart). 

Du ser minicyklarna som står där, de glänser nästan. I bakgrunden ser du björkar och an ana hyreshus. Själv sitter jag på trappan till vårt enorma hus och jag tror att det är sand eller möjligtvis ved i lådan bakom mig. Jag har påmig en klänning som min mamma har sytt... Jag har nog precis gått ut fjärde klass.

I väldigt få bilder går det att utläsa vad som verkligen rörde sig inne i mig då. Någonstans i källaren har jag dagböcker, också från den tiden, men jag vet att de är rätt intetsägande, eftersom jag uteslöt vad jag verkligen tänkte och kände - eftersom jag var rädd att någon skulle läsa dem och jag skulle bli blottad. Till och med i dagböckerna visade jag upp en fasad, ungefär som här på bilden. 

Det fanns en hel del smärta i den där förpubertala tjejen. Men det fanns också en massa glädje och en massa upplevelser.

Det skulle vara så roligt att se ännu mer bilder... att spela upp mitt liv... och att titta på mina egna döttrar nu och se... så många likheter i utseendet... och samtidigt så helt olika liv. Barnet av 1970-talet och barnet av 2000-talet. Skilda världar.

Vad minns du av din barndom?

Svenskarnas sexliv 1: Småbarnsföräldrar längtar efter mycket sex.

Föräldraskap och sex, går det ihop?

Ja, det gör det. Föräldrar tillhör de grupper som har mest regelbundet sex och det vanligaste är att de har sex en gång i veckan.

Fast de vill ha mer, mycket mer.

I senaste Viagrarapporten finns en del intressant statistik om svenskarnas sexliv.

På frågan: Hur ofta har du sex (med någon annan än dig själv) svarar en dryg tredjedel att de har sex minst en gång i veckan. 

De som har sex oftare än andra är personer mellan 20 och 34 år, personer som lever i en relation och personer som har hemmavarande barn.

De som har sex mest sällan är personer som inte lever i relation. Sex av tio av dem har sex mer sällan än en gång i månaden.

Samtidigt är det så att det är få som har mer sex än de önskar och ganska många som skulle vilja ha mer sex än de faktiskt har. 55 procent av kvinnorna vill ha sex minst en gång i veckan (och drygt en tredjedel har det) och tre av fyra män önskar också sex minst en gång i veckan (och drygt en tredjedel har det).

Sexlusten har inget med relationsstatus att göra. Sex har man lust till oavsett om man är i en relation. Och de som verkar vara mest sugna på mycket sex är småbarnsföräldrar, där 80 procent gärna skulle vilja ha sex flera gånger i veckan. 

Rapporten visar också att fler män vill ha längre förspel än kvinnor och att de vill att själva penetrationen ska pågå längre än kvinnor. Det verkar som att ju äldre någon är, desto snabbare vill de ha själva knullandet avklarat, medan yngre gärna älskar längre.

Och vad är då en lagom tid för ett samlag? Tja, 6-15 minuter handlar snittet om.

När man frågar vilken som är den mest erogena zonen så är männen mest förutsägbara, där tycker en klar majoritet att underlivet är det viktigaste, medan rätt många kvinnor också tycker brösten. Jag undrar vad som hade hänt om frågan istället hade varit: Var gillar du att bli smekt eller smeka?

En sådan här rapport ger ju inte plats för finlir, men visar ändå att det finns en massa sexuella längtan i landet och det tycks som att man samtidigt inte är beredd att ge särskilt mycket tid för sexet. Det verkar som att 12-30 minuter är den vanligaste tiden, från första smekning till orgasm.

Så det jag läser ut är att det personerna berättar om är prestationsinriktat sex. Få utlösning/orgasm och sedan... tja, är det bra.

Ibland tror jag faktiskt att det beror på att många inte vet att sexet kan ge så mycket mer än så. Att alltför få har upplevt tantrisk sexualitet eller verkligt intensiva orgasmer.

Längtan och trötthet

Roligast i dag: Att vara fotomodell åt Maja... det var bara kul :)

Inom mig känner jag en stark längtan efter att tillvaron ska vara smidig, att det ska flyta på, att jag ser vägen klart framför mig.

Och samtidigt känner jag en inre trötthet, en utmattning, som gör att synen och hörseln påverkas.

I ena ögonblicket vet jag att jag är på rätt väg och det är helt självklart. Och sedan sjunker jag trött ihop på stigen och ser inte riktigt vart nästa steg ska ta mig.

Fast jag viker inte från stigen.

Det är några få dagar kvar på det här året. När det började kallade jag 2011 för ett såningsår och såg framför mig hur 2012 kommer att bli ett skördeår.

Och nu inser jag att det verkligen ligger något i det. Jag har sått en otrolig massa frön under 2011 och väldigt många har faktiskt tagit sig. Fast än så länge är de bara små groddar och jag måste låta dem växa lite mer, innan jag kan börja planera för skörden. 

Det är ett lite frustrerande mellanläge. Det har varit både ansträngande och spännande att så. 

Jag tittar mig runt och där finns frön här och var och jag har i många fall ingen aning om vilka växter det kommer att bli av dem. Jag har inte alltid känt igen de frön jag har sått... jag har känt tillit... och nu alltså, så ska något komma upp.

Och när jag är trött kan jag känna att andra bara fortsätter att så, att de vattnar och rensar ogräs och hur deras plantor växer på snörräta rader och min plantering ser lite mer vildvuxen ut, lite mer oförutsägbar. Och jag kan ibland känna lite avundsjuka mot de där fantastiska trädgårdsmästarna och ibland kan jag känna ren utmattning när jag ser på deras arbete och undra: Hur orkar de? 

Och så kan jag titta ut över det jag sått och gilla det vilda i det... och samtidigt ställa frågan till mig själv: Vore det inte lättare för mig om jag sådde och planterade i snörräta rader jag också? 

Men så inser jag samtidigt att det är inte jag. Jag vill dansa på ängen och det vill mina växter också. 

Nu längtar jag efter att ligga ner vid sidan av fälten och bara titta på när plantorna växer... och inte bry mig om att mina grannar är ute och rensar i sina land...

Ja, det här blev en massa metaforer jag vet. Vad jag försöker säga är väl att jag ibland blir utmattad när jag ser hur otroligt aktiva och duktiga min omgivning är. Mina egnaföretagarkolleger tycks vara överallt samtidigt och få hur mycket som helst gjort... de orkar mingla och blogga överallt och kommentera alla på facebook och samtidigt driva ekonomiskt framgångsrika företag... och jag undrar hur de orkar.

För jag är så trött... så himla trött...

Men det kanske är så att jag ska tillåta mig några dagars vila, för att sedan ge mig på att kolla mina plantor?

Det är nästan så att det känns rätt. Jag känner hur idéerna ligger precis under ytan... men som att de säger: Charlotte, vi kommer inte att berätta för dig förrän du stannar till en stund och verkligen lyssnar.

Vad gör du när du känner dig trött?

Forskning: Få en bättre hjärna på åtta veckor

Den som mediterar regelbundet får bättre minne, bättre självkänsla, mer empati och lägre stressnivåer.

Det finns en ny undersökning som presenteras i en amerikansk vetenskaplig tidning nästa månad.

Jag läser en artikel i Harvard Gazette som går igenom forskningsresultaten rejält. Och det känns så glädjande att få vetenskapliga bevis på det som många har upplevt så länge.

Och för varje sådan här undersökning så blir det allt svårare för människor som är skeptiska till meditation att vidhålla att det är ”flum”.

Och jag som sedan mer än två år mediterar nästan varje morgon känner att jag mår väldigt bra av det... Så pröva du också.

Så åter till forskningen:

– Sedan länge har meditation förknippats med en känsla av fridfullhet och psykisk avslappning har meditatörer länge hävdad att meditation också ger kognitiva och psykologiska fördelar som stannar kvar hela dagen, säger forskaren Sara Lazar.

Studien är den första som dokumenterar positiva förändringar i hjärnan över tid - och för att åstadkomma detta räckte det med att deltagarna var med i ett åttaveckors mindfullnessprogram.

 – Den här studien visar att de förbättringar som folk har rapporterat inte bara handlar om att de kan slappna av mer, utan att det faktiskt sker förändringar i hjärnans struktur,fortsätter Sara Lazar.

Forskarlaget Lazar ingår i - och andra forskargrupper - har tidigare lagt märke till att det finns strukturella skillnader i hjärnan mellan personer som mediterat länge jämfört med dem som inte gjort det, förändringar som handlar om att meditatörerna kan vara mer närvarande och handskas med  känslor bättre - men tidigare hade det inte gått att bevisa den direkta kopplingen till meditation.

Den här gången gjorde man något slags magnetskanning av deltagarna två veckor innan och två veckor innan de var med i ett MBSR-program (Mindfullness-based stress reduction) vid University of Massachusetts center for mindfullness. (Man gjorde också samma slags skanning av den kontrollgrupp.)

Deltagarna ägnade i snitt 27 minuter var dagligen åt olika former av meditation och ett frågeformulär visade på tydligare förbättringar.

Och det gick alltså att se en massa förbättringar av olika funktioner i hjärnan .

 Det är fascinerande att se hur platstisk hjärnan är och att vi genom att meditera kan spela en aktiv roll i att förändra hjärnan och förbättra hur vi mår och vår livskvalitet Britta Hölzel som också är verksam vid Giessen University i Tyskland.

Här har du en av många meditationer här på bloggen.

Adventsboken BONUS: 100% Charlotte

Vägen till Ja, avsnitt 29

If you meditate, sooner or later you will come upon love. If you meditate deeply, sooner or later you will start feeling a tremendous love arising in you that you have never known before.

Osho

The dance goes from realizing that you're separate (which is the awakening) to then trying to find your way back into the totality of which you are not only a part, but which you are.

Ram Dass

The truth is: you don't have a life, you are life.

Eckhart Tolle

Förra hösten gick jag en utbildning för kvinnocirkelledare på Mundekulla. Dels ville jag umgås med enbart kvinnor en hel helg (för första gången i mitt liv!) och dels hade något i mig sagt att jag ska leda kvinnocirklar.

Det var en härlig helg. Jag kände mig omfamnad av det feminina. Så skönt.

Och hemma i Malmö, i meditationer, så kommer det en gudinna till mig. En uråldrig sumerisk gudinna som heter Inanna. Och hon säger till mig att jag ska leda gudinnecirklar.

Men jag tror inte riktigt på det. Så ska jag bjuda in till kvinnocirkel i början av 2011 och när jag skriver inbjudan så står där plötsligt: Bejaka din inre gudinna.

Gudinnecirklar, so be it.

Och så är detta året, detta 2011. Meditation blir allt viktigare. Det inre rummet blir allt större. Jag får upplevelser av en inre katedral. Jag är ute i universum. Eller jag sitter i stillhet och bara känner min andning. 

Ord som kommer till mig är närvaro, medvetenhet och ansvar.

Samtidigt som mitt inre rum expanderar så lägger jag märke till kriserna som sker på jorden. Som i Japan i våras. Jag riktigt känner hur stora delar av mänskligheten blundar för verkligheten.

Alexander och jag åker till Thailand i februari. Vi snorklar och synen gör mig deprimerad. För 25 år sedan simmade jag bland koraller och tiotusentals fiskar. I dag var 90 procent av korallerna döda och fiskarna fick lockas fram med långfranska. Deprimerande.

Jag inser att det inte räcker med medvetenhet för att förbättra världen. Vi måste göra saker också.

Så i somras så mötte jag The Shift Network, Birth 2012... en massa föreläsningar om energi och medvetenhet på många plan.

Det som riktigt tog skruv var myten om kondoren och örnen. Att vi levt i kondorens tid fram till femtonhundratalet, kondorens, hjärtats tidevarv och att vi sedan dess levt i örnens, sinnets tidevarv, en tid med massor av tekniska och andra framsteg och att myten sa att NU behöver örnen och kondoren flyga sida vid sida. Hjärta och hjärna tillsammans... och jag kände att det vill jag vara med och bidra till.

Så under hösten har jag lyssnat på visionären och evolutionären Barbara Marx Hubbard och verkligen känt hur ett skifte skett inom mig. Där är som att jag börjar få ihop delarna inom mig.

I kursen med Barbara ska alla studenter göra något (eller mycket) konkret för att bidra till att mänskligheten inte bara överlever, utan också tar ett steg i utvecklingen.

I en meditation kom det till mig att mitt bidrag är att visa världen att det är okej att vara sig själv till 100 procent. Och då handlar det inte om att jag ska slå mig på bröstet och säga ”Jag är bäst” utifrån ett egoperspektiv. Det handlar om att jag ska acceptera hela mig, hela min livskraft, med all den storhet, litenhet, glädje, sårbarhet, rädsla och alla skuggor... Alltså våga vara i världen som precis den jag är... och strunta i vad andra tycker.

Eftersom jag, av något ännu lite outgrundligt, skäl har valt att jobba med skam, sexualitet och gjort långa inre resor och vågar visa mig... tja... så känns det som att min lott är att stå upp för det. Stå upp för gudinnan i mig, för prinsessan i mig, men också för skammen i mig... och tja... Vara autentisk.

Så jag skrev en bok på två veckor, som jag fick nobben från ett förlag på och så har jag gått vidare och funderat på hur mina hundra procent ska förverkligas. Den här adventsboken är ett uttryck för det. 

Och för ett par veckor sedan trillade polletten ner: Jag ska bidra till att människor blir sina egna inre ledare. Att var och en vågar vara sig själva, inifrån och ut. Att vi vågar visa oss som dem vi är och inte som dem vi tror att andra vill ha.

Jag har i så många år försökt att vara en person som andra ska tycka om, i så många år hade jag nästan förlorat alla kontakt med mitt essentiella jag, jag hade inte ens en aning om vad jag själv tycker om... och nu har jag skalat löken och ser mer och mer av min kärna. Av min essens. 

Så nu går jag ut i världen med min essens. Jag visar att jag är min egen ledare. Och jag kommer att hålla andra i händerna när de också gör det. Det ska bli så roligt.

Under 2012 kommer många att ta steg på vägen till Ja... Så möt mig, i verkligheten, som bok, som föreläsning, på webben och känn som jag: Jag är okej precis som jag är. Jag är värd att älskas precis som den jag är. Och vi hör alla samman. Vi är alla en. Vi är kärlek och gemenskap. Och tillsammans kan vi se till att mänskligheten får en sjyst tillvaro på den här planeten.

Ja, vi kan vi, vi vill, vi törs!

Tack från hela mitt hjärta för att du läst min adventsbok.

Kom gärna med dina reflektioner. Antingen här direkt - eller i brev direkt till mig.

Jag önskar dig och mig och oss och Moder Jord allt det bästa

Kram

Charlotte

charlotte@lustochliv.se

Adventsboken 28: Andlighet och ansvar

Vägen till Ja, del 28

The high destiny of the individual is to serve rather than to rule.

Albert Einstein

Nothing liberates our greatness like the desire to help, the desire to serve.

Marianne Williamson

Ändå sedan jag var liten flicka har jag känt att jag är här för att fullgöra en uppgift. Och tanken på uppgiften har skrämt mig, som jag berättade om i ett tidigare avsnitt (om Göran Grip). Ibland har jag tänkt att det helt enkelt handlar om att vara mig själv och bidra med min livskraft.

Jag har varit medveten om världen sedan jag var liten flicka. 1968, då jag var åtta år grät jag när Robert Kennedy och Martin Luther King mördades. Jag trodde att de skulle kunna bidra till att göra världen lite bättre. Och jag hade ett starkt engagemang för minoriteter och ursprungsfolk. Jag hatade orättvisor och ville vara med och ställa saker till rätta. Så jag förmanade mina fröknar att vara rättvisa mot de svaga i klassen. Jag skrev brev (som aldrig sändes) till president Nixon för att han började bomba Kambodja.

Jag var en liten världsförbättrare.

Och när min son föddes fick han tygblöjor och ekologisk hemmalagad mat (vilket inte var helt lätt 1985) och jag sydde hans kläder och handlade på second hand. Jag började köpa toapapper som inte var klorblekt när möjligheten gavs och jag började sortera sopor tidigt. Jag kände stolthet över att ha föräldrar med ett uttalat miljöengagemang.

En del av det här låg i träda under en rad år. Det var som om det vanliga livet tog överhanden. Det var som att det var för jobbigt att ta in all miljöförstöring mänskligheten ägnar sig åt. Jag minns våren 1988 när min äldsta dotter var bebi, hur starka färger våren hade, hur snabbt den kom och jag tänkte: ”Detta är kanske den sista våren, sedan har vi förstört allt”. Sälar som dog, koraller som dog, klimatförändringar - allt det fanns redan då.

Men jag tryckte undan det. Kanske för att orka med mitt eget liv? Jag vet inte riktigt.

De senaste åren har det kommit tillbaka med stark kraft. Jag inser att allt hör ihop. Att jag är en del av helheten. Att mänskligheten och jordklotet är som en gemensam organism, ungefär som alla celler i människokroppen. Vi måste samarbeta - inte kriga mot varandra, inte vandalisera, inte hugga ner regnskogar, inte använda så mycket fossilt bränsle.

Och nu har detta ytterligare en dimension. Jag känner att vi alla har ett ansvar för Moder Jord och mänsklighetens fortlevnad och att vi behöver göra någonting nu. Detta arbete kan inte använda.

I min värld behöver det här arbetet ske på olika plan. Jag som människa behöver bli mer medveten, om mig själv, om livets andliga dimensioner, om hur allt hör ihop, om det mystiska i tillvaron, om att det finns dimensioner som vi som människor inte kan greppa. 

Så jag behöver både bygga mitt eget inre rum och ta ansvar i den stora världen.

Det är höst 2010 och budskapen bara strömmar emot mig. Jag mediterar dagligen sedan mer än ett år, jag tar hand om min kropp, jag går i meditationsgrupper, jag öppnar för det feminina i mig och jag känner att jag behöver göra något mer, men riktigt vad vet jag inte.

Jag går på en föreläsning med Caroline Myss, som talar om att vi är här just nu av ett skäl, för att vi är starka och för att vi har möjlighet att bidra till att mänskligheten består, så lyssnar jag på Little Grandmother som säger : ”We are gods and goddesses, we are the strongest among strong” och jag lyssnar till Eckhart Tolle, inför en jättepublik i Köpenhamn, som säger att vi lever i en tid av transformation, då allt fler människor blir närvarande och att det är oerhört viktigt.

– Det enda som kan rädda världen är det nya medvetandet, alltså att vi släpper egot och tankekonstruktionerna. Det vi ser runt oss är gamla strukturer som faller samman (från det fallna Sovjetunionen till finanskrisen i USA.) Många saker kommer att falla samman, säger Tolle. Men det är saker som behöver hända och sammanbrotten kan göra att människan snabbare blir medveten.

Han säger att det givetvis är smärtsamt att till exempel bli av med jobbet eller huset, men att ett annat sätt att se det är att en del av identiteten försvinner med det.

– Människor som har förlorat allt är ofta fridfulla. För då blir det inre, spacen, den inre rymden, närvarande. Det är nåd (grace) som står bakom många hemskheter som händer.

– Livet ger dig vad du behöver och om du blir mer medveten, om du förändrar ditt medvetande, så kanske inga katastrofer behöver hända dig. Då har du gjort skiftet inom dig, alldeles själv.

Så tittar Tolle på oss och säger:

– Du är livet.

Och jag känner att jag är på rätt väg. Vi som är här har verkligen en uppgift. Vi är starka och vi kan göra det. Vi kan bidra till att mänskligheten överlever. Trots att oddsen ser rätt dåliga ut.

Men då måste vi börja se verkligheten och agera. 

Och jag agerar, både på ett yttre och ett inre plan.

Det känns bra. Och samtidigt läskigt. Och oöverskådligt.

Jag får nog ta och meditera lite över det: Vilket är mitt personliga ansvar och hur hänger det samman med andra?

Bonus i morgon: 100% Charlotte

Min kompis med nio liv

Så här i juletider blir jag så påmind om... ja om livet.

Om hur jag tar hand om mig själv och om mina kära. 

Och om hur långt mina omsorger sträcker sig.

Och hur jag kan beundra dem vars omsorger sträcker sig långt utanför den egna familjen (det som jag inte orkar med så mycket).

Men just nu tänker jag mest på min kompis med nio liv.

När jag går och pysslar i mitt varma hem, när jag fixar patéer och gröt och sill och Jansson så tänker jag på hur bra jag har det. Det strömmar också fram tankar på gånger då det inte känts lika bra... och jag tänker på människor i min omgivning som ibland valt att krångla till sina liv.

Först vill jag säga att det känns så bra att jag verkligen lägger ner möda på maten i år. Det är som att det blir ett sätt att hedra både mig själv och Alexander. 
Och det är ett sätt för mig att säga att jag inte får låta längtan efter mina mer eller mindre vuxna barn ta över och göra julen bara sorglig. 
Jag är ju hel och ren, liksom. 
Och jag har mina älskade nära mitt hjärta - och kan i princip nå dem när som helst via någon digital kanal.

Det som har gått och ringt i mitt huvud en stund är meningen 
”En kompis med nio liv”. T
rots att adventsboken inte är riktigt avslutad, 
så bara var jag tvungen att skriva något på det temat.

Jag har alltså en kompis som i perioder varit rätt usel på att ta hand om sig. 
Han har drogat ner sig. 
Han har haft storhetsvansinne och djupa depressioner 
och antagligen var det en lättnad för honom att få diagnosen bipolär. 
Då blev han kanske mer begriplig för sig själv. 

Men det är bara mina högst privata funderingar. 
För jag vet egentligen inte. 
Hur som helst, så har han varit med om att trilla ner i skiten gång på gång, 
kanske ibland valt att slänga sig ner i skiten. 

Jag gissar att det ibland varit en kamp om själva livet. 
Men på något sätt har han alltid kravlat sig upp igen. 

Det finns en obändig livsvilja och livsgnista i honom som jag beundrar djupt. 
Att vara där nere i skiten är så förknippat med skam (åtminstone ur mitt perspektiv) och jag gissar att det finns en massa rätt jobbiga upplevelser där nere... 
och så komma upp och möta sig själv och allt det man har ställt till för sig själv... 
fejsa verkligen... igen och igen och igen. 

Nu strålar han av kärlek. 
Det är som att han är gjort av kärlek. 
Det är helt fantastiskt att se. 
Jag vet inte vad hans livsgnista handlar om. 
Hans förmåga till att le åt sig själv och sina skuggsidor? 
Hans förmåga att förlåta sig själv? 
Hans förmåga att ta emot kärlek? 
Hans förmåga till att känna egenvärde?

Gissningar.

Jag vågar ju känna skam. 
Jag vågar identifiera den. 
Men fortfarande finns det saker jag skäms över (även om det minskar) 
och jag beundrar min kompis med nio liv för att han skapar tillfällen 
då han får möta sina skuggsidor... och därmed ger skammen en kamp.

Så det kanske är så att han tillhör dem 
som verkligen vågar leva livet fullt ut? 
Som har kravlat sig tillbaka in till ljuset och blivit bländad 
och vågat stå kvar och kanske ser att tja ego, 
att egot verkligen mest bara är en konstruktion? 
Alltså att det inte finns så mycket att oroa sig för egentligen? 
För vad andra tycker om mig är ju egentligen inte så viktigt?

Strax fortsätter jag mitt lilljulaftonsfixande. 
Jag har barnen i mitt hjärta och vet att de har det bra. 
Jag saknar dem och det är okej. 
Och jag vet att redan om ett par dagar får jag krama om ett par av dem. 
Så jag är ju lyckligt lottad 
- och kommer att få äta en massa god mat med kära maken.

Glad jul!

Adventsboken 27: Sex en motorväg till gud

Vägen till Ja, del 27

If the ‘I’ is identified with the body and person then it becomes the person’s responsibility to take care of the bodily life. But if the ‘I’ becomes identified as consciousness then it is the universe’s responsibility to take care of the body and the body’s life and it will do a better job then your mind can do.

Mooji

Någonting i mig håller på att väckas. Jag märkte det på utbildningen till sexsibilitycoach. Jag märkte det när jag gick till en healer. Som att något börjar strömma genom mig. Som att jag känner energin i mig.

Jag har länge kunnat känna den där elektriciteten i handflatorna (det räcker med att gnugga händerna mot varandra en stund och så lägga händerna bredvid varandra och se hur de liksom flyter ut en bit ifrån varandra av den alstrade energin).

Men nu håller något nytt på att hända. Det är som att jag håller på att bli riktigt levande. Kanske så levande som jag var när jag fortfarande var den där lilla prinsessan, när jag fortfarande var i den magiska tillvaron, till kanske fem års ålder. Det är som att jag, tack vare meditation, närvaro, olika former av träning (och kanske för att jag slutat röka) förnimmer mig själv på ett nytt sätt. Som att jag är på väg att skala av massa lager av löken och är på väg att känna min essentiella kärna och den energi som finns där.

Alexander och assisterar på en av Johan Ekenbergs kurser. Bland de första övningarna vi gör är att sätta igång energin i kroppen och snart vibrerar jag som en Duracell-kanin. Jag är helt fascinerad över kroppens vibrationer, det är som att jag har champagne i hela kroppen och jag skrattar lyckligt. Det räcker med att någon håller handen några centimeter ifrån min kropp för att jag ska börja vibrera - under en förutsättning - att personen är helt närvarande i det hand eller hon gör. Annars händer ingenting.

Jag blir medveten om närvarons betydelse. Om skillnaden mellan att smeka en hand och vara där med hela mig, jämfört med att förstrött smeka en hand och tänka på något annat.

Och jag får upplevelser som blir mer och mer, tja, magiska och mystiska. Jag gör meditationer där det känns som att jag har sex med universum och jag börjar förstå vad Johan menar med att sex är en motorväg till Gud - och jag inser att det inte ens kräver traditionellt sex eller närvaro av en annan person. Det räcker med mig i total närvaro.

Jag är nyss hemkommen från en fantastisk helg på Skeppsudden där vi har smittat varndra med vår livskraft. Det var så mycket medmänsklig kärlek i rummet att vi nog skulle kan kunnat skapa fred i någon del av världen med all den essentiella energi vi släppte ut där. Det var som att hela Skeppsudden vibrerade av vår energi. Av livet i oss. Av kärleken i oss. Av allt det där som är befriat från rädsla.

Och jag mötte vibrationen i mig på ett alldeles nytt sätt. Jag mötte en inre generator som jag tidigare bara anat, men som nu kom till uttryck. Jag kunde verkligen känna hur energin pulserade genom mig, som om jag vore ett stort glödande batteri. Jag rörde mig inte medvetet. Min livsenergi tog mit med på en resa och jag visste inte vart den skulle föra mig. Jag följde mitt flöde, jag följde min impuls, jag var autentisk coh det magiska är att ju mer autentisk jag är, desto mer vågar sig mina essentiella kvaliteteter visa sig och desto mer kärlek möter mig. Och så adderas det av andras närvaro, av andras energi. Magi.

Tidvis var jag helt gränslös i meningen att det var en slags energimässig förening där i rummet. Jag kunde verkligen uppleva skillnaden mellan närvarande och frånvarande kroppar. 

Och nu kan jag känna att vi alla hör ihop, både i våra inre universum och i det oändliga yttre universum.

Adventsboken 26: Den sista cigarretten

Vägen till Ja, del 26

Attachment is the great fabricator of illusions; reality can be attained only by someone who is detached.

Simone Weil

Sista året med barnens pappa började jag röka igen. Det var som om tonåringen i mig hade fått nytt liv. Det var som att jag på något plan såg min man som min pappa och att jag hade ett behov av att revoltera. Så jag rökte trotsigt, precis som en tonåring.

Efter ett tag valde jag att röka öppet, inför barnen, även om jag inte gjorde det särskilt mycket och ofta och nästan alltid befann mig utomhus. Dels fanns det ingen anledning att ljuga och dels hade de, med sina finkänsliga näsor, genast genomskådat min lögn.

Det var som att jag genom att inte dölja mitt, vad ska jag säga, dåliga beteende, gjorde mig av med en del av min skugga. Barnen fick se mitt sanna skröpliga jag och en del av det var alltså den rökande mamman.

Till en början sa jag till dem att jag skulle sluta röka när skilsmässan var överstökad, när allt hade lugnat sig.

Men så blev det inte.

Det blev som att cigarretterna blev en tröst för mig. Sju tröstestunder om dagen. Barnen tjatade på mig och jag fortsatte röka. Jag hörde dem, jag visste allt om det farliga med rökning, jag visste att jag var inne i en rökepisod och att den skulle ta slut.

Länge pågick det en inre kamp i mig. Den där tonåringen som ville ha ciggen och så den vuxna förståndiga Charlotte som kände till alla faror. Jag behövde hitta mig själv i allt det där.

Jag rökte och gjorde samtidigt en inre resa. Jag mötte mina inre monster. Jag mötte min ilska, min sorg, min skam och mitt värde. Och i vissa pauser gick jag ut och rökte.

Det var många som inte fick i hop det. Som inte kunde låta bli att skuldbelägga mig för det. Som sa att det inte riktigt går ihop. Hur kan du göra detta... och å andra sidan göra det andra...

En klok människa sa till mig att njuta av rökningen så länge jag valde den. Att när jag rökte verkligen röka. Att göra det koncentrerat, medvetet, närvarande.

Så jag försökte göra det.

Men jag började tycka allt mindre om det. Jag hade allt svårare att identifiera mig som rökare. Det började kännas allt mer fel.

Men om det sa jag inte särskilt mycket. Jag visste att beslutet, viljan, måste väckas och växa inom mig. Inga yttre triggers (utom möjligen ett sjukdomsbesked) skulle få mig att sluta röka.

Det växte och växte och växte och nu är jag ärligt talat jävligt less på att röka.

Jag är less på att komma ihåg att köpa dem, att se till att det finns en på morgonen, att känna nikotinruset, att känna det där suget som gör att jag ibland har svårt att koncentrera mig och i tanken redan är ute och röker. Jag känner att jag snart är klar med rökningen.

Jag börjar lista anledningar till att sluta röka. Överst på listan hamnar: Jag vill inte drabbas av cool (hemska sjukdom) sedan kommer hälsoskäl, cancerrisk, doft (slippa lukta rök, ha kläder som luktar rök, kännas ofräsch) och så ekonomi. 

Så jag bestämmer mig för att sommaren 2009 ska bli min sista som rökare. Jag skriver på Facebook: En månad kvar, tre veckor kvar, två veckor kvar... och folk börjar fråga vad det är jag räknar ner till. Och jag svarar: Tills jag är rökfri. Somliga blir provocerade och frågar mig indignerat hur jag kan veta det och jag svarar: För att jag har bestämt mig.

I juli berättar jag för barnen och i augusti går jag med min yngsta dotter till Apoteket och köper nikotintuggummin. Jag har verkligen bestämt mig.

Jag gör upp med min käre make och nikotinist - som både snusar och röker - om att han ALDRIG får ge mig en cigarrett. Om jag skulle få lust till ett återfall, måste jag själv gå till kiosken och handla. Han lovar.

Den 30 augusti på kvällen sitter jag ensam i köket under fläkten. Jag röker den sista cigarretten. Jag drar ner röken i lungorna. Det känns både skönt och vemodigt. Som att jag är på väg att säga adjö till en kär men farlig vän.

Den första tiden frestar vännen. Jag känner suget. Jag tuggar tuggummi. Jag gör det allt mindre. Och så småningom, lite smygande så där, så inser jag att jag och min farliga vän verkligen gått skilda vägar.

Det känns så skönt.

Samtidigt börjar jag meditera varje morgon. Det känns också skönt.

Adventsboken 25: Ingen skam i kroppen

Vägen till Ja, del 25

Just do it!

Nike

När jag utforskar mitt förhållande till sexualitet, så vågar jag också upptäcka hur mycket skam sexualiteten är omgärdad av. Dels handlar det om min egen skam - och dels om omvärldens .

Under flera år har jag hållit på att skriva på en bok som handlar om sexualitet, men det är som att den aldrig vill bli riktigt färdigskriven.

Men vi ska göra ett specialarbete på sexsibilitycoachutbildningen och jag inser att detta är en god möjlighet för mig att faktiskt förverkliga boken. Och dessutom vill jag kunna visa upp något på utvecklingsprogrammet hos MNC.

I omgångar har jag känt oro över den där boken. Jag har skickat flera manusversioner till olika förlag och alltid fått nej. Ganska ofta rätt uppmuntrande nej. Men ändå nej. 

Jag har också suttit med SWOT-analyser och funderat över vilka risker jag tar med att stå för en bok av det här slaget.

I flera år är jag för rädd för att färdigställa den. Jag är rädd att bli fördömd av världen i allmänhet och av dem jag älskar i synnerhet.

Det är flera personer som har läst olika versioner av manus. Jag har hunnit få många synpunkter. De allra viktigaste har jag fått av Calle Rehbinder, som kort uttryckt tyckte att den var intressant men rörig. 

Så jag väljer att strukturera om hela boken. Den första delen får handla om min resa från skam till lust och den andra delen får bli en invitation till läsaren att göra en liknande resa. Och jag sätter titeln: Ingen skam i kroppen  - frigör din sexuella kraft.

För det är dit jag har kommit nu. Att när jag har tillgång till min sexuella kraft, så har jag också tillgång till livet i mig. Och när jag vågar tala om den skam jag känt genom åren och när jag berättar om situationer då jag har skämts eller känt mig kränkt, när jag vågar tala om det som många väljer att behålla i skuggan och inte säga något om, då är det som att jag befrias.

Vi ska ordna ”En dag för kvinnan i maj” och då ska boken vara klar - och på måndagen efter ska jag visa den för mina kurskamrater på MNC.

Det känns spännande. Läskigt. Spännande. Läskigt. Spännande!

Jag kommer att tänka på den gamla feministsången: Kan vi, vill vi, törs vi? Ja vi vill, vi törs vi kan. Fast den här gången handlar det inte om ett kollektiv. Utan om att jag, Charlotte, börjar stå upp för min sanning på djupet. 

Boken gör det lättare för mig att andas. Jag kan säga könsord utan att rodna. Jag kan känna stolthet över hela mig. Och jag blir överväldigad över läsarreaktioner. Kvinnor som säger att den bidragit till att de börjat leva sina liv och män som säger att de äntligen fått komma in i en kvinnas värld - utan att bli fördömd.

Och jag tänker på den flicka som en gång för länge sedan fick höra att det enda en flicka har är sin oskuld och som växte upp med framstjärt. Och jag omfamnar den lilla tjejen och känner stolthet över mitt liv, min kropp och min sexualitet.

Nästa avsnitt: Släppa gamla beroenden

Adventsboken 24: Leva genomskinligt

Vägen till Ja, del 24

I wish that every human life might be pure transparent freedom. 

Simone de Beauvoir

Jag funderar mycket på hur jag ska få ihop de olika delarna av mitt liv. Hur jag ska kännas mer sann inför mig själv och världen.

Hemma och bland vänner är det allt lättare. De känner till mina inre resor. Men ute i den stora världen är det fortfarande så att jag i liten grad väljer att säga något explicit om det.

Det är som att jag är splittrad i två. 
Och jag bestämmer mig för att inom fem år så ska jag ha fått ihop det där. 
Om fem år ska jag vara hel. 
Om fem år ska jag inte dölja något. 
Om fem år spelar det inte så stor roll vad folk tänker och tycker om mig och min inre resa och mitt intresse för att utforska alla aspekter av mig själv och livet. 
Om fem år ska också de andliga dimensionerna finnas på ytan.

Redan nu är det okej att säga att jag mediterar ibland. Men jag inser hur jag ändå väver ett slags skyddsnät in mot mig själv. Jag är så rädd för vad andra ska tycka. Jag är så rädd för att andra ska tycka illa om mig, jag är så rädd för att andra ska vända mig ryggen.

Ibland är den där rädslan så himla stark att jag tänker tankar om självmord. Att det är för jobbigt. Att jag inte vill ha den här inre kampen. Ibland känns det som att det vore bättre att dö, än att visa mig naken inför världen. Det finns en sådan smärta och ångest inom mig. Och den handlar i mångt och mycket om rädslan för att bli övergiven. 

Det känns som en tröst att Alexander accepterar mig som jag är. Jag kan berätta för honom om tankarna på självmord, om rädslan, om allt det jobbiga. Det är skönt.

Och samtidigt vet jag att jag inte kan luta mig mot honom. Jag måste bära mig själv. Jag måste möta världen som mig själv och framförallt så måste jag börja försonas ännu mer med mig själv. Gilla mig mer, älska mig och inte ens tänka smitvägar ut från livet.

Magnifikt av Page Braidley

Den där tudelningen jag har... den där tudelningen som innebär att jag är sann i små slutna rum, som på Skeppsudden, medan jag visar andra sidor av mig själv i den stora världen, känns både jobbig och trygg. Det är som att jag inte litar på att världen ska stå kvar om jag är helt sann och öppen.

Och jag inser att jag behöver börja ta steg nu, för att kunna var transparent om fem år.

Jag ser att Malmö nyföretagarcentrum erbjuder ett utvecklingsprogram för småföretagare och jag anmäler mig direkt. I den här gruppen ska jag berätta om vem jag är och vad jag gör - och inte rygga för att tala om de inre sakerna. Här ska jag våga. De ska se mig. De ska se min livskraft. Jag ska våga.

Jag ska våga!

Och jag har också ett behov av att känna mig tryggare i den stora världen, att känna mig tryggare i rollen som företagare, att tänka mer på sälj- och marknad och allt det. 

Alltså, sanningen är att jag är en rätt sjyst egenföretagare. Jag gör ju en massa saker - skriver böcker, skriver artiklar, jobbar åt bokförlag, föreläser, leder kurser... mycket gör jag. Men jag vill komma ett steg vidare och ett steg djupare.

Jag vill bli hel.

Jag behöver visa vem jag är och vad jag verkligen säljer. Jag har ett behov av att bli ärligare, sannare eller kanske mer fullständig. Men hur är jag det och hur gör jag det?

Jag anar svaret, anar att det har att göra med livskraften och sexualiteten. Att det har att göra med det jag utforskar på fritiden... men vad ska omvärlden (mamma och pappa) säga om jag gör det?

Någonting i mig säger att jag behöver ta ytterligare ett steg i mitt företagande. Att jag behöver bli tydligare. Att jag behöver visa vem jag är och vad jag verkligen säljer. Visserligen är det roligt att hålla på med böcker, men jag vill göra mer. Jag vill ju jobba med det där som har med sexualiteten och det inre att göra. Och Alexander och jag har ”Du är mer än du tror” som företagsdevis. Kring detta vill jag driva min verksamhet. Jag brinner för att våga växa själv och själv skapa växtmiljöer för andra människor.

Tänk om jag skulle våga... ja tänk om jag skulle våga se till att den där boken äntligen blir klar? Tänk om jag skulle våga stå inför mina kurskamrater som verkar ute i den stora världen och visa boken...

Så jag anmäler mig till en kurs i InDesign. Jag ska verkligen göra den där boken och jag ska fixa allt själv!

Adventsboken 23: Närhet på Skeppsudden

Vägen till Ja, del 23

Intimacy is being seen and known as the person you truly are. 

Amy Bloom, amerikansk författare

Alexander och jag har hunnit gå en del kurser på temat sexualitet. Som Johan Ekenbergs ”Sex en motorväg till gud” och som några tantrakurser. Och redan innan jag och Alexander hade träffats i verkliga livet, i ett av de första mejlen han skickade till mig gav han mig länken till Vaginarts. Han visade sitt intresse för och fascination inför kvinnokönet. Jag visste att han var en man som verkligen uppfattade kvinnan i allmänhet och kvinnans kön i synnerhet som heligt.

Så sexualiteten, kroppen, lusten och skammen var central i vår relation från början. Vi har processat mycket kring det. Vi vågar tala om drömmar och fantasier, men också om rädslor och sårbarhet. Vi har testat vår autenticitet på många områden och även i det sexuella fältet. Vi valde från allra första gången vi träffades att vara bokstavligen nakna inför varandra.

Än så länge är det inte så många som vet om det där. Det har ingått i vårt privata hemliga rum. Men jag känner en längtan efter att låta livet bli fullständigt, att bli mer transparent, att få alla delar av mig att vara skamfria. Att våga tala också om det som andra kanske ryggar för. Att bli mindre rädd för vad alla andra (mamma och pappa) skulle kunna tycka. Och att fortsätta utforska sexualitet och närhet.

Ylva Franzén, känd för mycket, bland annat boken ”Orgasmera mera”, för sina orgasmkurser för kvinnor, för sin ”vänliga” sexbutik Afrodites apotek, älskar Alexanders bilder. Hans vaginakonst. Och vi träffas vid flera tillfällen och hon frågar om vi kan vara med som lärare i hennes utbildning till erotikpedagog. Det vill vi. Det låter spännande. Vi tackar båda ja till det.

Samtidigt som Ylvas utbildning ska Lorenzo Stiernquist starta en utbildning till sexsibilitycoach. De två utbildningarna har en del gemensamma nämnare. Så jag ringer Lorenzo och frågar om det är okej att var deltagare i hans utbildning trots att vi ska vara lärare i den andra.

Lorenzo svarar med öppna famnen. Vi är mer än välkomna.

Så åker vi till Skeppsudden för ett nytt äventyr. Sexsibilitycoachutbildningen består av tolv moduler under ett och ett halvt år. Det kommer att handla om allt från kroppskännedom, till solosex och tantra. När vi kommer dit första gången inser vi snabbt att vi är det enda paret på utbildningen och att vi är där som individer i första hand och som par i andra hand.

Det gör att vi ställs inför en rad delikata frågor som handlar om vilken närhet vi tillåter oss själva - och varandra - att ha med andra. Vilka spelregler ska gälla för oss? När är vår relation viktigare än våra personliga preferenser? Är den någonsin det? Hur ser vår lojalitet ut?

Vi skapar gemensamma spelregler som vi också berättar för gruppen. Det känns bra. Ändå känns det sårbart de första modulerna. Det är som att vårt beteende blir extra påpassat eftersom vi så uppenbart är ett par. Vi får en hel del projektioner på oss... projektioner som jag i möjligaste mån vänder tillbaka till avsändaren. Som någon som säger att hon tycker att det är besvärande att jag är gift med Alexander, eftersom hon tycker att han är attraktiv. Och jag frågar varför hon berättar det för mig och om hon har varit med om att bli sviken i en relation. Jo, det har hon ju. Så jag säger att detta handlar varken om mig, eller om Alexander eller vår relation, det handlar om henne.

Det är spännande att gå en utbildning som handlar om det allra närmaste. Där vi kan sitta och prata om sex och orgasmer och längtan i pauser utan att någon höjer ögonbrynen. Det är som att vara ute i total frihet, i en omgivning som inte skambelägger tankar kring sexualitet och det är väldigt skönt.

Det sker också gradvis förskjutningar i mig. Mitt förhållande till min kropp blir allt mer avspänt. Mitt förhållande till min och andras sexualitet likaså. Mitt förhållande till närhet får nya dimensioner och jag inser att det verkligen är viktigt att börja i rätt ände: Med att våga känna närhet till mig själv, att acceptera alla aspekter av mig själv och alla mina uttryck för det. Även njutning, lust och den oro som väcks när gamla spöken vaknar till liv.

Världen utanför är inte riktigt lika försonande i förhållande till det här spåret vi har valt. Den vanligaste reaktionen är faktiskt tystnad eller att de vi pratar med snabbt byter samtalsämne. Ibland får jag känslan av att vara pestsmittad - för att jag öppet vill utforska något som alla (nåja, nästan alla) sysslar med och något som är viktigt för så väldigt många. Det är som att det är jobbigt med människor som lyfter på täcket och pratar om vad som pågår där.

Men jag står kvar. Jag vill lära mig mer om mig själv och jag vill få tillgång till hela min livskraft och då kan jag inte smita från mitt förhållande till sex.

Nästa avsnitt: Våga leva fullt ut