Arjuna Ardagh: Därför är det klokt att tillbe en kvinna del 1

Arjuna och Chameli Ardagh är två människor jag verkligen skulle vilja träffa.

De är medvetna människor som sätter kärleken i centrum.

Och får jag min önskan uppfylld kommer de så småningom att bli mina lärare.

Nu blev jag påmind om deras existens genom Maria Appelqvists Facebookstatus - som var en länk till Arjuna Ardaghs kärleksförklaring till kvinnan i allmänhet och till sin hustru Chameli i synnerhet.

Först vill jag säga så här: Läs gärna hela Arjunas artikel. Där finns mycket tänkvärt och kärleksfullt som känns som viktig läsning för både män och kvinnor.

Jag tänker citera rätt mycket ur den, men det är ju ännu inte samma sak som att läsa en originaltext.

Arjuna Ardagh menar att det klokaste en man kan göra är att tillbe en kvinna. Och han inser att det går att lägga många hinder i vägen...

Här är några invändningar män brukar komma med

Jag är sårad och skadad i mitt förhållande till det feminina.

”Det är jag också, broder”. Mina föräldrar skildes på att jobbigt sätt när jag var fyra år. Jag växte upp ensam med min mamma. Hon gjorde sitt bästa för att sörja för mig, men hon var olycklig och osäker. När jag började ha egna relationer till kvinnor i mina tidiga tonår upptäckte jag att jag hade berg av ilska, rädsla och avstånd i min relation till det feminina. Att medvetet tillbe kvinnan kan bidra till att hela de såren.

Arjuna, du har sådan tur. Du har en fantastisk partner. Jag är tillsammans med en kvinna som inte alls är som Chameli.

”Jag har inget slutgiltigt svar på det tvivlet och till den frågan.” Man kan ju verkligen se det som att jag har haft turen att träffa en fantastisk kvinna, men så här gick det till: Jag har haft många mindre lyckade relationer i mitt liv. Jag har upplevt min beskärda del av det femininas manipulativa sidor: offret, den urförbannade, den hämndlystna. Och jag har sett den fula sidan av det manliga psyket i mig själv. Några veckor innan jag träffade Chameli, min hustru, skedde en djup och genomgripande transformation inom mig, en förändring som jag tror att alla kan uppleva.

Jag har ingen partner och ibland tvivlar jag på att jag någonsin kommer att möta någon.

Att vara tillsammans med någon där tillbedjan inte flödar, eller att sakna partner är i grund och botten två aspekter av samma sak: Du har haft en intuition om, eller en glimt av möjligheten till en djupare kärlek och du vill ha mer av det. Lösningarna är desamma.

Jag känner att mitt hjärta är stängt. Jag har levt mycket i mitt huvud och jag skulle inte veta vad det är att tillbe någon, ens om tillbedjan bröt sig in till mig klockan två på morgonen och riktade en pistol mot mig.

Det är just där allt startar för var och en av oss, när vi inser att vi ännu inte vet hur det är att älska. Och det är den stora frågan att reflektera över: Är det okej för dej? Strunta i hur mycket pengar du tjänar, hur många vänner du har på Facebook, hur sjyst hus du bor i, hur stor bil du kör, hur imponerande din partners bröststorlek är eller hur mycket du mediterar och hur andlig du är... Har du verkligen älskat på riktigt, totalt och utan några försvar? Om inte, och nu gäller det att du är ärlig mot dig själv: Är det okej för dig? Är det okej att dö en dag utan att din hjärtas gåva verkligen har blivit fullständigt överlämnad?

Jag stannar där i dag. Den här frågan är värd att reflektera över, att fundera över, oavsett om du är man eller kvinna.

Har du gett kärlek fullt ut? 

Har du vågat göra det? 

Vad skulle kunna hjälpa dig att våga vara i fullständig kärlek? 

Hur känns det att tänka den tanken? 

Var känns den tanken i kroppen? 

Känns tanken sårbar? 

Det är helt okej... Det är sårbart att möta sin rädsla... också rädslan för kärleken.

I morgon serverar jag Arjuna Ardaghs svar på frågorna.

Häng med!