charlotterudenstam

Hur kreativ är du?

Jag minns hur min mamma något missnöjt tittade på de teckningar jag ritat före och efter jag börjat skolan. Hon skakade på huvud...



Jag minns hur min mamma något missnöjt tittade på de teckningar jag ritat före och efter jag börjat skolan.
Hon skakade på huvudet och sa:
”Skolan dödar kreativiteten”.
Eller något i den stilen.


I dag påminns jag på Facebook om detta. Dels genom ett klipp Daniel Widfeldt Lomås och dels genom att titta på ett av de klipp han inspirerats av, där sir Ken Robinson talar i samma ämne. Jag såg Ken Robinsons klipp för flera år sedan... and I love it!
Daniel berättar bland annat om ett experiment med tegelstenar. En vuxen person får hitta på olika sätt att använda en tegelsten. Han kanske kommer på 10-20 sätt. En riktigt kreativ person brukar komma på 200 sätt. Så lätt man dagisbarn få samma uppgift och satte upp en nivå (kanske 200 sätt) som kategoriserades som ”kreativt geni”. 

Med det här sättet att mäta var 98 % av förskolebarnen genier, medan 2% av vuxna var det. Vad har hänt däremellan?

Jo, alla har gått i skolan och stöpts i ungefär samma form och har fått lära sig att söka kunskap på ett visst sätt och fått lära sig att det bara finns ett rätt svar på väldigt många frågor. Till slut blir det liksom bara ett sätt kvar att använda tegelstenen på.

Jag minns när min son var sju år och gick i första klass. Barnen i klassen fick i uppgift att rita sin bästa vän. Runt Albert satt barnen och ritade av varandra. Inte Albert. Han ritade en teckning som såg ut som ett moln fylld med massor av färger. Han arbetade länge och intensivt med sin till synes nonfigurativa teckning. Hans fröken gick förbi och flera gånger och undrade verkligen vad han höll på med.
Innan jag avslöjar svaret kan jag säga: Albert visade att han fortfarande var ett kreativt geni och att han inte inordnade sig i det som ”man borde göra”. Han körde sitt race.
När teckningen så var klar frågade fröken Albert vad han hade ritat:
– Min bästa vän!
– ??? Och vem är det???
– Min hjärna!

Och jag undrar hur många barn som fortsätter så? Jag kommer i håg min mammas förtvivlan när hon såg hur mina teckningar degenererade när jag kom till skolan. Innan jag började hade jag ritat personliga, underfundiga teckningar. Det gjorde jag till en början i skolan, men sedan började jag titta på hur andra gjorde och härmade dem. Jag minns att jag hade ett block fullt med bara färgstreck. Det var tydligen så man skulle vara och göra och jag valde att inordna, förmodligen för att inte ”stå ut”, alltså, för att vara som alla andra.

Jag tycker det är fantastiskt med barn och ungdomar som inte helt inordnar sig i det likformiga tänkandet som skolan som system uppmuntrar till. (Även om det finns massor av lärare som individuellt verkligen befrämjar kreativitet). Från politiskt håll talar man om kunskap och kunskapskontroll - men hur skulle det vara om vi hade kreativitetskoll istället?
I dag kan vi skaffa oss information lätt som en plätt och varför ska vi fylla våra hjärnor med en massa osorterad information som vi sedan liksom kan hälla ut lagom till plåten (och sedan glömma mycket av).

Mina barn har haft en del underbara lärare. Som Alberts mattelärare som lade märke till att  Albert räknade på ett annat sätt... han tänkte ut lösningarna på egna vägar... han såg alltså flera tegelstenar än de som stod i boken... och hans lärare uppmuntrade detta. Att hitta egna vägar fram (sedan fanns det också lärare som var irriterade över detta och inte förstod sig på honom). 

Jag tror många barn och ungdomar behöver det där utrymmet att hitta egna lösningar, att verkligen få vara kreativa och inte bara kunna ge Det Rätta Svaret som läraren efterfrågar.
I Youtubeklippet säger forskar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap att man borde premiera att ett barn har ansträngt sig, snarare än resultatet. Det ligger mycket i det tycker jag.


Jag fick just en länk av Albert som handlar om en kille som fick följande fråga: Hur är det möjligt att avgöra en byggnads höjd genom att använda en barometer? Killens första svar var: Genom att gå upp på taket, ha barometern i ett snöre och så mäta snöret. Hans lärare ville underkänna hans svar. Läs hela inlägget... och inse att killen är ett kreativt geni som inte vill inordna sig i "ett rätt svar"-systemet. Låt dig inspireras!

Och ibland tänker jag så här: Är det inte omvända världen att det är lärarna - som rimligen har kunskapen - som ställer frågor till de som ska lära sig - eleverna, istället för tvärt om?
Jag minns när en av mina döttrar skulle ha sex- och samlevnadsundervisning i åttan. Hennes lärare bad alla eleverna att skriva ner allt de kunde om sex. Min dotter tyckte det var en dum idé.
– Kan vi inte få skriva alla våra frågor om sex istället.
Och så blev det.
Hur mycket kreativt geni är du?




PS: Om du kollar båda klippen får du en idé om hur gud ser ut!

Related

tegelsten 6932094056299348980

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Att vårt arbete kring Ingen skam i kroppen är viktigt - det visste jag innan. Och här blir det så tydligt. Filmen är så djäkla klockren... Jag skulle vilja vidga den och påstå att vårt sätt att se på barn och vår attityd gentemot barn dödar kreativiteten. Självklart finns det undantag. Att vi gör det är en kombination av okunskap och skam. Vi har inte tillräcklig kunskap för att veta hur vi ska göra och i vår rädsla att göra fel (rädsla för skam) så ger vi oss in och styr. Vi är i det här fallet vi som samhälle, vi som föräldrar, vi som vuxna. Vi styr framförallt genom skambeläggning och till viss del genom regler och olika former av straff. Vi lär barnen att om de misslyckas i det system vi skapat så blir vi besvikna och så får alla skämmas. Vi lär barnen att de inte får känna in sin egen inre röst - vilket i praktiken innebär att de inte längre litar på sin egen förmåga och intuition (vilket t ex testen av antal genier i olika åldersgrupper i filmen klart visar). Vi lär barnen att anpassa sig. Och de får anpassa sig till något som från början var helt fel och vars grundidéer formulerades då förutsättningarna var totalt annorlunda, där synen på människan var en annan och där kunskapen om lärande och utveckling var en annan. Jag har så svårt för att tänka mig att någon som känner sig någorlunda insatt skulle kunna hävda något annat och inse att vi borde ändra på en massa saker. Men lik förbannat så fortsätter vi med ett system som främjar förmågan att anpassa sig, att hålla tillbaka och att följa reglerna. Suck...

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item