Hur nära är ditt hjärta när du skriker?

När jag känner mig pressad händer det att jag höjer rösten.

Den känsla jag har är att det jag säger inte går fram, att den jag talar med inte hör mig.

Så jag höjer alltså rösten, trots att vi befinner oss nära varandra, i tron att jag då ska höras.

Ofta resulterar det i vad jag uppfattar som en förebråelse: Men varför höjer du (alltid) rösten?

Och så läser jag ett litet blogginlägg från Paolo Coelhos blogg och känner mig speglad.

Det är en mästare som frågar sina lärjungar varför vi skriker när vi blir arga?

Lärjungarna försöker hitta svar som tillfredsställer mästaren och en av dem svarar

”För att vi förlorar vårt lugn.”

Men mästaren var inte nöjd med svaret utan undrade varför man skriker åt en person som befinner sig nära. Är det inte möjligt att tala till honom eller henne med en mjuk röst? Varför skriker ni till en person när du är upprörd?

Tja, som det ibland är, hade mästaren själv svaret och var inte nöjd med de försök till svar lärjungarna kom med.

Så han sa:

När två personer är arga på varandra, så är det stort avstånd mellan deras hjärtan. För att överbrygga det avståndet så blir de tvungna att skrika för att kunna höra varandra. Ju argare de är, desto mer måste de skrika för att höra varandra över det där långa avståndet.

Och så fortsatte mästaren med att förklara att när två människor blir förälskade så talar de till varandra med mjuka röster, eftersom deras hjärtan är nära varandra, det finns bara ett litet avstånd.

Och när de älskar varandra ännu mer så pratar de inte alls, de börjar viska och de kommer ännu närmare varandra i sin kärlek. Till slut behöver de inte ens viska, det räcker med att de tittar på varandra. Det är så nära två personer är när de älskar varandra.

Det gav mig en tankeställare. Kanske är det så att när jag hamnar i en situation där jag känner mig pressad, påhoppad, lite kränkt, på ett undermedvetet plan känner att distansen mellan oss ökar och att jag därför måste höja rösten (det är sällan jag skriker) för att höras.

Tänk om röstlägena oftare än vi tror handlar om känslomässig separation. Vilken spännande tanke!

Kanske är det så att vi ibland ska stanna upp när vi höjer rösten och se om våra hjärtan kan komma närmare varandra så vi slipper att vara så högljudda mot varandra?