charlotterudenstam

Måste man alltid älska och hedra sin moder?

Det är nog inte så lätt att vara barn till offentliga personer. Särskilt inte till sådana som har gjort sig kända för exempelvis f...




Det är nog inte så lätt att vara barn till offentliga personer.
Särskilt inte till sådana som har gjort sig kända för exempelvis frispråkighet eller något särskilt sätt att leva.
Jag tänker på författaren Kerstin Thorvall och mamma-gurun (och författaren) Anna Wahlgren.
Efter Kerstins Thorvalls död har två söner talat ut om hur det var att växa upp med ”en svårt neurotisk mor med extrema krav på uppmärksamhet”. Den ena sonen gjorde det i en intervju i tidskriften Vi och den andra skrev en bok om sin uppväxt.

Nu kommer Felicia Feldts bok om sin barndom och om sin mamma Anna Wahlgren. Och till skillnad från bröderna Falk väntar hon inte på sin mammas bortgång. För henne känns det rätt att nu, vid 44-års ålder ge sin version av barndomen i boken Felicia Försvann.

När jag fick mitt första barn var Anna Wahlgrens Barnaboken en bibel, även om jag aldrig lyckades läsa hela. (Jag läste nog bara babydelen, fick en del tips där och det räckte uppenbarligen för mig då.) Hon hade kultstatus Anna Wahlgren. Hon var känd för att hon hade många barn, för att hon ständigt hade nya män (sju äktenskap) och för att hon var emot dagis och för att hon hade en massa praktiska tips kring barnuppfostran.

Familjen fanns förmodligen nära offentlighetens ljus ganska ofta... och enligt dottern (och som jag fattar det, enligt Anna själv i hennes egen självbiografi) så förekom det, åtminstone i perioder, stora mängder alkohol.

Felicia valde bort sin mamma vid 17 års ålder och för tio år sedan bröt hon kontakten. Hon har själv levt ett komplicerat liv med flera äktenskap och ganska många barn (fyra) och först efter en depression hittade hon ”hem” till sig själv. Det var kanske då tanken väcktes om att få beskriva hennes egen sanning, hennes egen verklighet, hennes perspektiv.

Jag läser en intressant och rätt omfattande intervju med Felicia Feldt som är publicerad i Svenska dagbladet. Den är skriven av Karin Thunberg, som för övrigt själv också under förra året givit ut tredje delen av sin självbiografi (En dag ska jag ta mig någon annanstans och som beskriver Karins 1970-tal), vilket förmodligen gör att hon själv har funderat mycket över vad man ska ta med i en självbiografi och vad som bör utelämnas, vad som är liksom för privat.  
(Vad jag vill säga med det är att Karin Thunberg verkligen är en kunnig skribent och någon som verkligen kan förhålla sig till de dilemman Felicia Feldt eventuellt har haft.)

Läs väldigt gärna hela artikeln i Svenskan, för i den redogör hon för sina försök att få kommentarer från mamman, Anna Wahlgren, vilket Wahlgren avstår från, både muntligt och skriftligt.

Jag har själv inte läst  boken.

Men den - och diskussionen runt den, som verkligen har flammat upp -  väcker intressanta frågor om vad man ”får” berätta och inte och om valet att välja bort försoning.

Jag har ju ägnat mycket tid åt introspektion. Jag har gått igenom min barndom fram och tillbaka. Jag har processat kring den. Jag har tidvis känt stark ilska. Jag har vågat känna mig kränkt över saker som hände mig. Men jag har också kommit till försoning, till förlåtelse och till förståelse. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, givet sina förutsättningar. I dag känner jag djup tacksamhet. Jag älskar dem som dem de är, istället för de föräldrar jag önskade att jag hade. Men det har krävts en massa arbete för att komma dit... i mitt fall var kanske den svåraste delen att inför mig själv erkänna att jag faktiskt hade känt mig kränkt vid olika tillfällen, det var svårt att plocka ner dem från den piedestal där jag hade satt upp dem. Så det är som en cirkelrörelse som nu känns rätt så fullbordad, även om jag ibland kan känna små törnestick.

Och jag kan förstå att barn till så offentliga personer, till personer som varit så omfamnade av media, som på sätt och vis tillåtit att delar av liven utspelar sig på en scen, kan ha behov av att berätta sin historia. 

Föräldrar som låtit sina barn fladdra förbi också i det offentliga, eller som har varit en slags förälder i det offentliga och något annat i det privata. 

I Felicia Feldts fall ödet att vara dotter till en supermamma, som inte levde upp till det där hemma, två bilder som inte verkade förenliga... och där världen förmodligen tror på mediabilden. Och det som hon vill säga med boken är: Jag har rätt att inte försonas med min mamma.

 Och det är givet att barnen har en annan verklighet än den mammorna visade i offentligheten, att de har uppfattat något delvis annat än sina föräldrar och den sanningen ska de väl ha rätt att framföra, oavsett vad fjärde  budet säger: Du ska hedra din fader och din moder... 

Sedan är frågan vad det ger i förlängningen? Hur känns det efteråt? Är det som att trycka ut en varböld och hoppas på att man efteråt känner sig helt frisk? Att det krävs offentligt ljus på en egens verklighet för att det ska uppstå något slags jämvikt?
Vad är det som är så skönt med att inte försonas?
Jag vet inte.




Här är reaktioner från några som faktiskt läst boken:


Om Feldt hade skippat dissandet av Wahlgren och skrivit en anonym historia om en charmig men alkislynnig mamma med offentlig duktighetsetikett, hade den här boken kunnat hjälpa människor på riktigt i stället för att spä på medie­cirkusens sadistiska sensationslystnad.
"Dessutom tänker jag hela tiden - och det här är riktigt, riktigt illa i en bok som handlar om psykisk misshandel - att övergreppen är relativa.



Anna Rabe i Svenska dagbladet:
”Felicia försvann” är en ren hämndbok, tillkommen i en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta.


Susanne Sterner i Östgötacorren:
Felicia Feldt växer upp med Anna Wahlgren, en mamma som beskriver sig själv som kanske världens främsta barnuppfostrare. Men det Felicia upplever är i stället en barndom kantad av sex, alkohol och våld. "Felicia försvann" är en smärtsam och djupt sorglig skräckskildring.


Fredrik Virtanen i Aftonbladet:

Även om ingen kan veta om Felicia Feldts uppväxtskildring är sann så är just detta sant. Barnen paraderades som cirkushästar. Det såg hela Sverige.
Då kan inte föräldern gnälla vid en motreplik.
Då har barnet rätt att berätta sin sanning.


Jag ser snarare en stor sorg och vrede i den här typen av uppgörelser som handlar om att de frånvarande fäderna gav modern en sådan makt. Varför behövde fäderna inte sina barn? Det moderna är kanske att vi inte längre fördömer barnens vägran att försonas.

Jens Liljestrand i Dagens Nyheter:
Anna Wahlgren, i sin dotters tappning, förkroppsligar just schablonbilden av en pretentiös kulturelit, ett kotteri av självutnämnda experter med tvärsäkra svar på livets alla gåtor. Och det är kanske så jag till sist måste läsa Felicia Feldts självbiografi: som ytterligare en dimension av min generations vägran att sluta fred med 40-talisterna. En försenad och därför så mycket grymmare tonårsrevolt. Ett bittert farväl till rösten som kuttrar i vårt öra att Mamma vet bäst.

Related

sanning 4579580684518742870

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Fina Charlotte, jag läser din blogg, det du lyfter fram och din fråga, om det kan vara skönt att välja bort försoning. Ja, jag har valt bort, och lever med att jag skulle valt bort för länge sen. Mina föräldrar skildes när jag var tolv, mamma fann en ny man, valde hononom och valde samtidigt bort oss tre barn och vår pappa. Min far blev en tyrann, jag fick leva likt hedersproblematik, vaktad av två bröder och en far, med mkt strikta förhållningsregler. Grät mig till sömns varje natt tills jag var 15½ år, då rymde jag från min plågoande. Under hela mitt vuxna liv har jag gett många tillfällen till återförening, som efter ett tag brustit varje gång.  För 15 år sedan bröt jag helt med min far, och för 13 år sedan bröt jag helt med min mor. Då fick jag frid i mitt hjärta, alla mina förväntningar försvann och gjorde mig fri. Jag vet vad det innebär att känna sig osedd och olyssnad på, att av rädsla vara tyst, rädsla att som min lillebror få stryk av livremmen om man berättade för någon om vår stränge far. Jag vet också hur det känns att bli sedd och lyssnad på. När jag var 15½ år bestämde jag mig för att leva med sanningen och ärlighet, att visa människor glädje i möten, ja, jag har sett båda sidor, och jag har valt att se och erbjuda glädje i all enkelhet :-)
    Kram
    Eva-Christin

    SvaraRadera
  2. Jag har läst intervjun och jag ser ... längtan? Hon talar trots allt ganska varmt om sin mamma, beskriver henne bland annat som kärleksfull. Det är en så sorglig men ändå inte ovanlig berättelse i sin helhet. Kanske var det på så sätt ett syfte med att boken kom ut? Folk börjar fundera lite mer över sina egna relationer till sina mödrar?

    Jag ser inte boken som ett vanhedrande av hennes mamma, ett försök att lägga hennes namn i smutsen. Jag ser det mer som ett "mamma, titta på mig. Ser du mig nu?"

    SvaraRadera
  3. Charlotte Rudenstam9 januari 2012 11:26

    Jag vet ju inte, har inte läst boken. Och självklart sätter en sådan där bok igång tankar om förhållandet till mödrar och det är väl bra. Jag tror att syftet med boken är att visa en annan verklighet, en annan sanning och skulle någon uppfatta det som vanhedrande, så är det väl upp till betraktaren?Jag menar: Om jag känner mig kränkt av något du (eller någon annan) skriver eller säger så är det mitt val. Jag kan hela tiden välja hur jag tolkar verkligheten och vad jag känner. Så boken kan säkert läsas på en massa sätt och jag tror läsarten ganska mycket beror på läsarens egna val i livet, egna svårigheter och vad som är viktigt för just den personen. så någon kanske tycker boken är ett friskhetstecken, någon blir grymt förbannad å antingen mammans eller dotterns vägnar och någon tredje ser kärleken, en fjärde den där önskan att bli sedd... och så finns det säkert en massa varianter på det...

    PS: Älskar din presentation: Världens härligaste blogg...

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam9 januari 2012 11:28

    Tack för att du delar Eva-Christin. Det jag läser in är att du faktiskt gjort en slags försoning. En inre försoning. Du släppte taget om dem, du bröt dig loss och fann din egen frihet och glädje <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item